Dags att ta farväl

Året är slut, så det här blir mitt sista inlägg, det etthundraåttioandra. Nu följer åtta veckors sommarlov innan det börjar igen. Det här var mitt tjugoandra år som lärare. Det finns inget som pekar på något annat i dagsläget än att jag ska hålla på till pensionen. Om jag lever och har hälsan kommer det bli ytterligare någonstans mellan 13 och 15 år, givet att inte pensionsåldern hinner höjas till dess.

Sista dagen städar jag mest. Det är en befriande känsla. Ut åker allt från studieanteckningar till gamla arbeten jag har gjort genom åren. Det finns väldigt mycket som väcker gamla minnen av olika slag. Jag hittar pärmar med gamla elevfoton, projekt som jag har drivit, pärmar fyllda med anteckningar och rapporter. Allt väcker onekligen en viss nostalgi. En bok en speciell klass gav mig för 15 år sedan som avskedspresent blir lite speciellt rörande. Jag inser att jag får upprätta en hel liten nostalgihylla där gamla kalendrar slåss om utrymmet med sparade elevarbeten och skolkataloger. I ett hörn står fortfarande läroplanen från 1994 och dammar. Den åker i bingen, och den nya från 2011 är nära att röna samma öde, men i sista stund hindrar någon slags anständighetsnivå mig från att slänga den. Den ställs i stället avsides. Där kommer den att stå och damma till nästa gång jag städar.

Det som slår mig är hur mycket jag har gjort genom åren, hur många projekt jag har drivit, hur många väldigt ambitiösa arbetsinsatser av olika slag jag har genomfört. Här finns anteckningar från ett elevdemokratiprojekt, en annan pärm innehåller utvärderingar och uppdateringar av lokala arbetsplaner; det var då skolledningen satte mig på att rädda skolan undan det faktum att skolinspektionen hade funnit att inget kvalitetsarbete gjordes på skolan. En jättelik utredning av projketarbetet ledde till en rapport som jag döpte till Att handleda en friggebod. Till vilken nytta kan man fråga sig? Så mycket fokus bort från lärandet och i stället på det skolövergripande. Men här finns mycket ambitiösa projekt som har handlat om lärandet också, en historiebok som nästan blev av, en kurs i kritiskt tänkande som jag hittade på själv, eviga anteckningar och uppgifter om ditt och datt.

Nu åker det mesta ut. Tre stora sopsäckar fylls. Allt ryms numera i den lilla datorn som står där mitt i pappershögarna, gömd bakom böckerna. Det är nya tider nu, papperslösa, digitala, kalla, klara, allt går att lägga på en sticka.

I en pärm hittar jag anteckningar från min egen gymnasietid. Där har jag skrivit upp alla böcker jag läste under mitt sista år i gymnasiet. Om varje bok har jag skrivit en liten recension. Det är ungefär trettio böcker. Sedan finns en minnesanteckning om vad jag hade läst innan dess, bättre böcker vill säga (så står det), för allt går inte att skriva upp. Och sedan kommer listan för första halvåret efter gymnasietiden, då jag inte längre orkade skriva recensioner på varje bok jag  läste. Det är den enda bokdagbok jag någonsin har skrivit. Det är en manlig lista. Det är min existentiella period, det är min jakt på livets mening. Bland författarna utmärker sig Kafka, Dagerman, Dostojevskij, Hemingway,  och Hesse, jag läser det mesta av deras författarskap under dessa år. Men också de andra ryssarna är med; Lermontov, Bulgakov, Tolstoj, Sjolochov och Turgenjev. Och jag läser mycket Shakespeare och mycket Slas, en del Faulkner, Strindberg, Ibsen, Söderberg, Moberg och Orwell. Vesaas, Hamsun och Martin Hansen representerar det nordiska. Och jag drunknar i Castaneda. Jag minns att ett dygn försvann där, att jag tappade medvetandet.

I dagens skola försöker vi få våra elever att läsa fyra titlar per läsår. Det är svårt att hinna med. Jag drar inga slutsatser och gör inga jämförelser. Jag tror inte att jag själv är en bra person att jämföra med. Det fanns ingenting med mig som gjorde mig typisk för den tid jag växte upp i. Jag var lika apart då som nu.

Det sista jag gör är att gå upp till expeditionen och skriva på betygskatalogerna. Jag meddelade eleverna betygen igår. Två stycken hörde av sig och protesterade, och båda två var sådana där jag hade funderat lite mellan två betygsteg, så det är klart att det känns lite. Men jag gick igenom allt en gång till och det slutade med att jag höll med mig själv. Jag tänker att om ingen protesterar, då sätter jag nog för höga betyg.

Man kanske borde sammanfatta läsåret på något sätt tänker jag, men jag inser att det inte finns någon mening med det. Tillståndet i världen eller tillståndet i den svenska skolan låter sig inte sammanfattas. Det är lika kaotiskt som vanligt. Livet är inte något som låter sig sammanfattas med mindre än att man gör våld på sanningen. Bloggen talar för sig själv. Den spretar åt alla möjliga håll, den är ömsom glad, ömsom sorgsen, ibland lite hoppfull, ofta ironisk och dystopisk. På slutet orkade jag inte skriva varje dag, men det i sig var ju en slags anteckning, en slags beskrivning av tillståndet. Jag klarade inte att upprätthålla det reflekterande perspektivet hela vägen. Notiserna blev kortare och mer intetsägande. Orken tog slut. Om jag ändå ska försöka mig på en sammanfattning får det bli att jag är trött och att jag är nöjd med min insats. Mer finns det inte att säga. Jag är trött och förhållandevis nöjd.

Jag hänvisar nu till min andra blogg, http://filosofenpatronen2.blogspot.se, som jag tänkte försöka återuppliva igen, men då kanske med ett inlägg i veckan. Vi får se hur det blir. Om ni vill ses vi där. Ha en bra sommar!

Vi kan ju inte uppfostra våra döttrar till att inte le

Mina tankar har varit på många ställen men de har hela tiden återvänt till samma plats. Bilden som med envishet återkommit i mitt huvud är bilden på en ung flicka som går och serverar på ett kafé och två byggjobbare på taket på ladan tvärs över vägen som sitter och flinar och tittar ner på flickan när hon går där på serveringen.

Vi vet ju inte vad som har hänt. Och ändå vet vi ju. Vi vet inte om det var en grov hand som lades över hennes just när hon skulle vrida om tändningslåset till mopeden, eller om det var någon som kom och ville visa henne något spännande i ladan, kanske kattungar eller en hundvalp? Eller bad de kanske om hjälp med något? Det var inga proffs, för ganska snart hittades mobilskal, mopedhandskar, föremål. Det var inga proffs och var det ens överlagt? Var det en stundens ingivelse, vi frågar henne om hon vill vara med och "ha lite kul"? Var hennes brott inte bara att hon var för söt för sitt eget bästa, kanske hade hon varit trevlig också? "Hon gillar oss", hon vill säkert eller vad tror du? Och vem var drivande, vem tvekade, och när gick det över gränsen? Var motståndet hon gjorde överraskande starkt, slog hon till dem och framkallade de manliga aggressionerna? Råkade hennes huvud slå i väggen av misstag eller blev det till sist något oundvikligt att döda henne, efter allt de hade gjort?

Vi vet inte, men ändå vet vi. Vi vet inte om hon fortfarande levde när fadern, han som gjorde alla rätt i föräldrahandboken, kom till platsen bara ett par timmar efter hennes försvinnande. Fanns hon då kanske bara femhundra meter därifrån, fortfarande i livet, och genomgick Gud vet vilka kval? Det var inga proffs, de gick inte upp den morgonen och tänkte att idag ska vi döda en flicka. I flera år hade de jobbat i trakten och inga andra flickor är försvunna, inte vad vi vet i alla fall. Det verkar inte överlagt. Det var tillfälligheternas spel, en värld, ett öde med sin egen logik. De sitter på taket och tittar ner. De kommer förbi och dricker en kopp kaffe, pratar lite. Hon ler kanske mot dem för att hon inte vet bättre.

Vi kan ju inte uppfostra våra döttrar till att inte le, i den världen vill vi inte leva. Vi kan inte säga till dem att inte söka sommarjobb på kaféer i natursköna omgivningar eller våga kastet att åka moped själva till sitt arbete. Vi vill att våra ungdomar ska växa, att de ska lära sig att ta ansvar, vi vill att de ska lära sig att stå på egna ben. Och var det så det gick till, var det hon själv som var så redig att hon lämnade spår efter sig, en handske, ett mobilfordral, allt för att hjälpa den som skulle söka efter henne? Allt till ingen nytta, för till sist var det ändå för sent.

Vi vet inte, och ändå vet vi. Vi ligger om nätterna och vrider oss i sängen och väntar på att vi ska få höra det välbekanta klicket i låset när våra tonåringar kommer hem. Vi skickar ytterligare några hysteriska kontroll-sms och drar på oss våra tonåringars ilska. Hellre ilskan än att inte veta.  Och till helgen är det midsommar och helst skulle man vilja ha dem hemma men man förstår ju att det inte går. Helst skulle man vilja att världen inte var som den är och att det fanns en plats där man kunde vara trygg. Helst skulle man vilja att våra tonåringar skulle kunna titta in i kameran utan att puta med läpparna, och bara le, troskyldigt och äkta och utan baktankar.

På tomgång

Vår gymnasiechef redovisar årets aktiviteter och blickar försiktigt framåt. Det hela går lite fortare än förväntat och det blir ett tomrum i schemat. Vi får rast före nästa aktivitet som är fika.

Det är lite som en oförberedd lektion eller när man ställer in TV:n sista lektionen för att fylla kursen. En tyst överenskommelse om att hela dagen inte är så viktig utan bara något som ska fyllas med någon form av aktivitet som markerar närvaro.

Några lärare skyndar till sina arbetsrum för att hinna med alla nödvändigheter som måste göras innan det är dags att gå på sommarlov. Andra dröjer sig kvar i solen, som om de inte hade något att göra.  

En tanke som inte gått i mål

En skola utan elever är på ett väldigt konkret sätt meningslös. På eftermiddagen går allt mer ensamma själar omkring i korridorerna, en rektor där, en kurator här, en vaktmästare på sparkcykel, en ekonom som frigör sig ur väggarna och visar sig kunna vara social. Lärarna är sedan länge försvunna, smet ut bakvägen så fort de kunde så snart slutsignalen ljöd. En och annan trött pedagog sitter vid sitt skrivbord och petar ner det sista betyget, slåss med något byråkratiskt registreringsprogram medan solen gassar genom fönstret och en lätt dammdoft frigör sig ur de ostädade bokhögarna.

En sista elev gör en prövning för mig och jag blir kvar sist. Vi springer upp och skriver in betyget på administrationen en halvtimme innan posten ska gå och betygen ska skickas ut. Så lägger sig tystnaden i byggnaden. Jag har oändliga mängder arbete att göra egentligen men har svårt att få något gjort. En trötthet värker i mig och jag lägger mig en kort stund i en soffa som jag knappt aldrig ens har suttit i. Vad gör jag här? Något håller mig kvar, något är oavslutat. Det finns en tanke som liksom inte låter sig tänkas färdigt. Det finns en tanke som ännu inte har gått i mål.

Tidigare under dagen var det avslutning i aulan för ettorna och tvåorna. En enkel ceremoni med klassen dessförinnan. Förr gav eleverna lärarna gåvor. Nu är det tvärtom. Jag gav eleverna ett citat var. Något att tänka på över sommaren. Sedan gick vi ut till aulan och lyssnade på sång och tittade på dans. Jag delade ut stipendier till elever som blev glatt överraskade och rörda. Sedan var det slut. Sedan var det tomt.

Pliktskyldigt ska vi jobba ännu några dagar, fredag, måndag, tisdag. Allt fler kommer hitta svepskäl, kompensationsanledningar, ursäkter för att inte komma. Tunnare och tunnare kommer samlingarna och mötena bli. Så kommer städbolaget med sina golvvaxmaskiner.  Då vet man att det är nära. 

Kroppsminnet

Sommarlovsläget vägrar att infinna sig. Trots kompledigt i dagarna två - på något sätt ska skolledningen lösa det faktum att jag har jobbat mer än jag borde - så hamnar jag ideligen i små stressande uppgifter som måste lösas inför avslutningen. En envis förkylning och en trötthet bortom vanlig trötthet gör att allt mest känns eländigt. Allt som var tänkt att göras dessa två dagar ställs in, det ena efter det andra.

Som vanligt hade jag intecknat tiden från två håll - eller tre. Så fort en paus uppstår i rumtiden tror jag att jag ska kunna använda den till allt möjligt,  och så blir jag besviken när tiden inte räcker till.

Det tar tid att ställa om. Man bär med sig ett berg av stress. Kroppen vägrar att ändra sig, det är som att den minns. Fyra arbetsdagar kvar. 

42195

Studentfirandet tog hårt på undertecknad som festade glatt i två dagar. Kylan på nattverandan på sista stoppet tog hårt och avvärjdes med inombords centralvärme i form av irländsk maltdryck, men cykelturen hem i natten var förfärligt kall och punkteringen noterades knappt utan hemfärd på fälgen genomfördes. Det var längesen något sådant hände.

Återkomsten till vardagen är brutal men just nu är det för många dagar och för lite att göra kvar. Man väntar in de sista inlämningarna och fördriver tiden med skitsnack eller städning. Men fortfarande ska vi gå där många dagar. Att planera framtiden är ogörligt. Det är som att be en maratonlöpare att planera nästa lopp när den springer på upploppet. 

Bungyjump

Bungyjump! Det är väl 30 år sen nu som denna nya fluga dök upp på den västerländska himlen! För alla oss som gick där och undrade vad det var vi egentligen saknade i livet kom nu äntligen svaret: Att slänga sig handlöst ut för ett stup med ett gummiband runt fotleden. Men vad var det här för något egentligen? Från Nya Zeeland sa de att det kom. Var det någon uttråkad företagsledare som hade suttit och skjutit gummiband vid sitt skrivbord och plötsligt fått en gyllene idé?

Det visade sig snart att det var en initiationsrit någon hade plockat upp. Ett närbeläget söderhavsfolk brukade, när pojkarna i stammen blev könsmogna, bygga ett skrangligt torn, och sedan fick pojkarna som ett mandomsprov kasta sig ut från tornet med en något elastisk lian kring foten. Det brukade gå bra.

Vårt moderna sekulariserade samhälle kan ibland framstå som så städat, som om det helt saknade religiösa föreställningar eller vanor. Men det här med att ta studenten, det är faktiskt vår initiationsrit. Fram till på torsdag har ni varit oansvariga, barnsliga , omogna pojkar och flickor utan förmåga att ta hand om er själva. Och från och med på torsdag är ni vuxna, mogna, ansvarsfulla och redo att ta er an era liv helt och hållet själva. Och hur det där går till, det kan man verkligen fråga sig. Men det är naturligtvis fråga om magi, precis som det ska vara med riter.

Men vad ska ni nu göra med era små liv? Fram till i övermorgon har allt varit givet, i tolvår har ni gått i skolan, det har funnits ett färdigt schema,  det har funnits ett facit för vad ni ska göra. En del små val har ni förvisso redan fått göra, men nu ställs ni inför något där inget egentligen är givet. I brist på annat går ni väl på måndag ner till Arbetsförmedlingen och frågar om de kanske inte har något jobb till er, det ska förstås inte vara för slitsamt, gärna bra betalt, gärna sena morgnar och förresten gör det inget om man kan gå hem tidigt också, helst ska det vara stimulerande och utvecklande och roligt också, ”jag har faktiskt gått natur - jaså inte det”.Vad jag menar är att det inte är så självklart det där, vad man ska fylla sitt liv med. Innan ni vet ordet av kommer ni kanske till och med sakna gymnasiets trygga tillvaro där gulliga små lärare går omkring som små tomtar och delade ut kluriga små prov. 

Att kasta sig ut i det okända är svårt. Och jag tror att det där ögonblicket ni står i nu, det där när inga val är gjorda än och där därför allt fortfarande är möjligt, det ska ni minnas och försöka återvända till med jämna mellanrum. Därför att det är så lätt att haka på något bara därför att det ger en en trygghet av något slag. Och det där hör man ofta, hur människor urskuldar sig för det liv de faktiskt lever, hur de liksom säger att det här gör jag bara i väntan på något annat, något jag egentligen vill göra. ”Jag jobbar lite på ICA nu, men egentligen tänkte jag läsa något med design, men jag vill vänta lite.” Och så går livet - på ICA. "Jag ska åka till Norge och jobba lite för det är kul att tjäna pengar". Och rätt vad det är är ni gifta med en norrman eller en norska. Det tomma livet, livet utan dagordning, det skrämmer oss. Som drunknande på havet kastar vi oss efter de livbojar som finns, de som gör våra liv till en historia med innehåll, mening och helst utveckling. Själv jobbar jag förresten lite extra som lärare sedan 22 år, men egentligen tänker jag bli författare. Bara om ni undrar.

Att vara ung har alltid varit svårt, och det är inte lättare nu än det har varit tidigare. Och om jag får bli allvarlig en kort stund, så tror jag faktiskt att det är svårare för er än det har varit tidigare. Det där nedflyttningsstrecket i samhället, det dras högre och högre upp och det är lättare att falla igenom och hamna under det, och både arbetsmarknaden och bostadsmarknaden är svåra att tränga in på utan rika föräldrar som ställer upp. Det sägs att er generation, generation y som den brukar kallas, längtar efter fast bostad, fast arbete och fasta förhållanden eftersom det är det som är svårt att uppnå och det ligger nog något i det. Det är inte heller så lätt att göra uppror mot en föräldrageneration som själv tror att de lever i någon slags förlängd adolescens och hänger sig åt någon slags mitt-i-livet-sturm und drang eftersom de också är drabbade av tidsandans oändliga hedonism. Den där ständiga jakten på lyckan, den där missnöjdheten, den där otillfredsställelsen som präglar våra liv och vår tid så tydligt, den materiella jakten, den påverkar oss på något sätt. Att det där ytliga livet bygger på en monumental brist på mening, det går ju att genomskåda. Men det finns något i själva den kraft med vilken reklamindustri och sociala medier sköljer över oss som faktiskt gör det svårare och svårare att greppa sitt liv - att göra livet till sitt. Bonjour tristesse -jag är en främling inför detta!

Men … det är egentligen nu som allting börjar. Nu har ni tagit examen i gymnasieskolan, men nu börjar livets skola. Och den är ofta mycket svårare, för där finns inga fastställda kursplaner, inga givna betygskriterier utan bara en relativ gröt bestående av mänskliga relationer och ombytliga omständigheter som man på något sätt ska lära sig hantera.

Men jag är ganska säker på att ni kommer vara lika duktiga på att hantera livet som ni har varit på att hantera skolan. Och belöningen ni står inför är den där känslan av att kunna stå på egna ben, att kunna klara sig själv. 

Det är en stor dag ni står inför. Och kom ihåg en sak: Njut av ögonblicket! Den kommer aldrig tillbaka den här dagen, sug märgen ur den! Det är den där dagen när allt står och väger, när ni både är barn och vuxna samtidigt, när alla möjligheter fortfarande finns, när inga val ännu är gjorda. Och ingen annan dag kommer mer tydligt tillhöra er, ingen annan dag kommer mer tydligt sätta er i centrum. Ert dop minns ni inte, ert bröllop lär ni få dela med en annan, och er egen begravning får ni inte vara med om. Det är den dagen som gäller! 

Så kasta er utför stupet! Släng er ut i livet! Och min stilla förhoppning är att några av alla de tankar vi har ägnat våra timmar tillsammans åt kan fungera som det där gummibandet som hjälper er att studsa tillbaka när verklighetens hårda klippor kommer rusande emot er.