En skola utan elever är på ett väldigt konkret sätt meningslös. På eftermiddagen går allt mer ensamma själar omkring i korridorerna, en rektor där, en kurator här, en vaktmästare på sparkcykel, en ekonom som frigör sig ur väggarna och visar sig kunna vara social. Lärarna är sedan länge försvunna, smet ut bakvägen så fort de kunde så snart slutsignalen ljöd. En och annan trött pedagog sitter vid sitt skrivbord och petar ner det sista betyget, slåss med något byråkratiskt registreringsprogram medan solen gassar genom fönstret och en lätt dammdoft frigör sig ur de ostädade bokhögarna.
En sista elev gör en prövning för mig och jag blir kvar sist. Vi springer upp och skriver in betyget på administrationen en halvtimme innan posten ska gå och betygen ska skickas ut. Så lägger sig tystnaden i byggnaden. Jag har oändliga mängder arbete att göra egentligen men har svårt att få något gjort. En trötthet värker i mig och jag lägger mig en kort stund i en soffa som jag knappt aldrig ens har suttit i. Vad gör jag här? Något håller mig kvar, något är oavslutat. Det finns en tanke som liksom inte låter sig tänkas färdigt. Det finns en tanke som ännu inte har gått i mål.
Tidigare under dagen var det avslutning i aulan för ettorna och tvåorna. En enkel ceremoni med klassen dessförinnan. Förr gav eleverna lärarna gåvor. Nu är det tvärtom. Jag gav eleverna ett citat var. Något att tänka på över sommaren. Sedan gick vi ut till aulan och lyssnade på sång och tittade på dans. Jag delade ut stipendier till elever som blev glatt överraskade och rörda. Sedan var det slut. Sedan var det tomt.
Pliktskyldigt ska vi jobba ännu några dagar, fredag, måndag, tisdag. Allt fler kommer hitta svepskäl, kompensationsanledningar, ursäkter för att inte komma. Tunnare och tunnare kommer samlingarna och mötena bli. Så kommer städbolaget med sina golvvaxmaskiner. Då vet man att det är nära.
En sista elev gör en prövning för mig och jag blir kvar sist. Vi springer upp och skriver in betyget på administrationen en halvtimme innan posten ska gå och betygen ska skickas ut. Så lägger sig tystnaden i byggnaden. Jag har oändliga mängder arbete att göra egentligen men har svårt att få något gjort. En trötthet värker i mig och jag lägger mig en kort stund i en soffa som jag knappt aldrig ens har suttit i. Vad gör jag här? Något håller mig kvar, något är oavslutat. Det finns en tanke som liksom inte låter sig tänkas färdigt. Det finns en tanke som ännu inte har gått i mål.
Tidigare under dagen var det avslutning i aulan för ettorna och tvåorna. En enkel ceremoni med klassen dessförinnan. Förr gav eleverna lärarna gåvor. Nu är det tvärtom. Jag gav eleverna ett citat var. Något att tänka på över sommaren. Sedan gick vi ut till aulan och lyssnade på sång och tittade på dans. Jag delade ut stipendier till elever som blev glatt överraskade och rörda. Sedan var det slut. Sedan var det tomt.
Pliktskyldigt ska vi jobba ännu några dagar, fredag, måndag, tisdag. Allt fler kommer hitta svepskäl, kompensationsanledningar, ursäkter för att inte komma. Tunnare och tunnare kommer samlingarna och mötena bli. Så kommer städbolaget med sina golvvaxmaskiner. Då vet man att det är nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar