Mina tankar har varit på många ställen men de har hela tiden återvänt till samma plats. Bilden som med envishet återkommit i mitt huvud är bilden på en ung flicka som går och serverar på ett kafé och två byggjobbare på taket på ladan tvärs över vägen som sitter och flinar och tittar ner på flickan när hon går där på serveringen.
Vi vet ju inte vad som har hänt. Och ändå vet vi ju. Vi vet inte om det var en grov hand som lades över hennes just när hon skulle vrida om tändningslåset till mopeden, eller om det var någon som kom och ville visa henne något spännande i ladan, kanske kattungar eller en hundvalp? Eller bad de kanske om hjälp med något? Det var inga proffs, för ganska snart hittades mobilskal, mopedhandskar, föremål. Det var inga proffs och var det ens överlagt? Var det en stundens ingivelse, vi frågar henne om hon vill vara med och "ha lite kul"? Var hennes brott inte bara att hon var för söt för sitt eget bästa, kanske hade hon varit trevlig också? "Hon gillar oss", hon vill säkert eller vad tror du? Och vem var drivande, vem tvekade, och när gick det över gränsen? Var motståndet hon gjorde överraskande starkt, slog hon till dem och framkallade de manliga aggressionerna? Råkade hennes huvud slå i väggen av misstag eller blev det till sist något oundvikligt att döda henne, efter allt de hade gjort?
Vi vet inte, men ändå vet vi. Vi vet inte om hon fortfarande levde när fadern, han som gjorde alla rätt i föräldrahandboken, kom till platsen bara ett par timmar efter hennes försvinnande. Fanns hon då kanske bara femhundra meter därifrån, fortfarande i livet, och genomgick Gud vet vilka kval? Det var inga proffs, de gick inte upp den morgonen och tänkte att idag ska vi döda en flicka. I flera år hade de jobbat i trakten och inga andra flickor är försvunna, inte vad vi vet i alla fall. Det verkar inte överlagt. Det var tillfälligheternas spel, en värld, ett öde med sin egen logik. De sitter på taket och tittar ner. De kommer förbi och dricker en kopp kaffe, pratar lite. Hon ler kanske mot dem för att hon inte vet bättre.
Vi kan ju inte uppfostra våra döttrar till att inte le, i den världen vill vi inte leva. Vi kan inte säga till dem att inte söka sommarjobb på kaféer i natursköna omgivningar eller våga kastet att åka moped själva till sitt arbete. Vi vill att våra ungdomar ska växa, att de ska lära sig att ta ansvar, vi vill att de ska lära sig att stå på egna ben. Och var det så det gick till, var det hon själv som var så redig att hon lämnade spår efter sig, en handske, ett mobilfordral, allt för att hjälpa den som skulle söka efter henne? Allt till ingen nytta, för till sist var det ändå för sent.
Vi vet inte, och ändå vet vi. Vi ligger om nätterna och vrider oss i sängen och väntar på att vi ska få höra det välbekanta klicket i låset när våra tonåringar kommer hem. Vi skickar ytterligare några hysteriska kontroll-sms och drar på oss våra tonåringars ilska. Hellre ilskan än att inte veta. Och till helgen är det midsommar och helst skulle man vilja ha dem hemma men man förstår ju att det inte går. Helst skulle man vilja att världen inte var som den är och att det fanns en plats där man kunde vara trygg. Helst skulle man vilja att våra tonåringar skulle kunna titta in i kameran utan att puta med läpparna, och bara le, troskyldigt och äkta och utan baktankar.
Vi vet ju inte vad som har hänt. Och ändå vet vi ju. Vi vet inte om det var en grov hand som lades över hennes just när hon skulle vrida om tändningslåset till mopeden, eller om det var någon som kom och ville visa henne något spännande i ladan, kanske kattungar eller en hundvalp? Eller bad de kanske om hjälp med något? Det var inga proffs, för ganska snart hittades mobilskal, mopedhandskar, föremål. Det var inga proffs och var det ens överlagt? Var det en stundens ingivelse, vi frågar henne om hon vill vara med och "ha lite kul"? Var hennes brott inte bara att hon var för söt för sitt eget bästa, kanske hade hon varit trevlig också? "Hon gillar oss", hon vill säkert eller vad tror du? Och vem var drivande, vem tvekade, och när gick det över gränsen? Var motståndet hon gjorde överraskande starkt, slog hon till dem och framkallade de manliga aggressionerna? Råkade hennes huvud slå i väggen av misstag eller blev det till sist något oundvikligt att döda henne, efter allt de hade gjort?
Vi vet inte, men ändå vet vi. Vi vet inte om hon fortfarande levde när fadern, han som gjorde alla rätt i föräldrahandboken, kom till platsen bara ett par timmar efter hennes försvinnande. Fanns hon då kanske bara femhundra meter därifrån, fortfarande i livet, och genomgick Gud vet vilka kval? Det var inga proffs, de gick inte upp den morgonen och tänkte att idag ska vi döda en flicka. I flera år hade de jobbat i trakten och inga andra flickor är försvunna, inte vad vi vet i alla fall. Det verkar inte överlagt. Det var tillfälligheternas spel, en värld, ett öde med sin egen logik. De sitter på taket och tittar ner. De kommer förbi och dricker en kopp kaffe, pratar lite. Hon ler kanske mot dem för att hon inte vet bättre.
Vi kan ju inte uppfostra våra döttrar till att inte le, i den världen vill vi inte leva. Vi kan inte säga till dem att inte söka sommarjobb på kaféer i natursköna omgivningar eller våga kastet att åka moped själva till sitt arbete. Vi vill att våra ungdomar ska växa, att de ska lära sig att ta ansvar, vi vill att de ska lära sig att stå på egna ben. Och var det så det gick till, var det hon själv som var så redig att hon lämnade spår efter sig, en handske, ett mobilfordral, allt för att hjälpa den som skulle söka efter henne? Allt till ingen nytta, för till sist var det ändå för sent.
Vi vet inte, och ändå vet vi. Vi ligger om nätterna och vrider oss i sängen och väntar på att vi ska få höra det välbekanta klicket i låset när våra tonåringar kommer hem. Vi skickar ytterligare några hysteriska kontroll-sms och drar på oss våra tonåringars ilska. Hellre ilskan än att inte veta. Och till helgen är det midsommar och helst skulle man vilja ha dem hemma men man förstår ju att det inte går. Helst skulle man vilja att världen inte var som den är och att det fanns en plats där man kunde vara trygg. Helst skulle man vilja att våra tonåringar skulle kunna titta in i kameran utan att puta med läpparna, och bara le, troskyldigt och äkta och utan baktankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar