Att växa

Vår gymnasiechef har drivit igenom att även eleverna ska vara med och intervjua när skolan ska anställa en ny rektor. De olika rektorskandidaterna tvingas genomgå en hel process, både skolledning, fackföreningar och eleverna ska vara med och ställa frågor.

Vi har omröstning i klassen om vilka elever som ska vara med. Klassen är som vanligt tyst. Ingen säger något, ingen erbjuder sig att vara med. Men vid det här laget vet jag att jag måste gå runt helklasstystnaden och det går enkelt, några små manövrar, varje bänkrad får ta fram en kandidat, några namn skrivs upp på tavlan, någon får direkt en fråga om vem de tror skulle vara passande i situationen, jag avleder genom att plötsligt diskutera något annat, nämligen vilka frågor som man kan diskutera i en intervjusituation, och plötsligt har några namn strukits och kvar finns bara tre. En enkel lottdragning och det är två.

Det är precis de två som jag ville att det skulle bli. För jag vet att just de två kommer att växa i självförtroende med uppgiften. De hade aldrig erbjudit sig själva. Men nu är de stolta och glada över att ha blivit utvalda.

Mitt i soffan

Vad gör läraryrket med en?  Hur blir man påverkad av att vara lärare? På vilket sätt förändras man som människa? Om ni har följt min blogg vet ni att jag ofta brottas med min lärarroll. Jag är inte så naiv att jag tror att jag kan ägna mig åt det här yrket i årtionden utan att påverkas. Men samtidigt försöker jag hela tiden hålla mig medveten om vad jag håller på med och försöker förstå hur jag ska undvika att falla i de enklaste fällorna.

En lärare vet bäst själv. En lärare får tala om för andra hur det är. En lärare är sin egen chef. En lärare har själv makt över sitt klassrum. En lärare ägnar sina dagar åt att bedöma folk. En lärare sorterar människor. En lärare kräver ordning, kontroll och disciplin av andra. En lärare sätter upp regler. En lärare bestämmer tidsplaner. En lärare besitter kunskaper. En lärare är den som vet mest i det sällskap i vilket han eller hon umgås oftast. 

Om inte alla de här sakerna skulle påverka en så vore det konstigt. Kanske är det till och med så att en viss människotyp dras till läraryrket på grund av att just dessa förhållanden attraherar. Människor som själva är kontrollmänniskor, har en viss disciplin, har lätt att fördöma andra för deras bristande insatser och har ett stort behov av självständighet.

För många år sedan hade vi regelbundet en träff vid slutet av läsåret där ett gäng manliga lärare samlades för att dricka alkohol, fira att sommarlovet var här och snacka skit om allt och alla. Jag minns att vid ett av dessa tillfällen inträffade en incident som fick mig att häpna. Vi satt runt ett bord och kring detta fanns det stolar, fåtöljer och en tresitssoffa. Men ingen ville sitta i mitten av soffan. Någon gick och hämtade en extra stol för att undvika att hamna där, inklämd mellan två andra. Till sist erbjöd jag min plats och gick och satte mig där. Vi pratade om det, och många uttryckte verkligen en djup aversion mot att befinna sig mitt i soffan.

Jag kom att tänka på det här med tanke på att min fru på sitt jobb skulle gå från att sitta i egna kontor till att sitta i kontorslandskap. Hon beskrev hur hon såg fram emot det medan många av hennes kollegor upplevde det som hemskt och otryggt. Min fru hade fått önska sig en plats och valt den i mitten.

Nu är jag inte lika frimodigt social som min fru men ändå betydligt mer öppen än mina kollegor när det gäller sådant här. Det finns på min skola lärare som bokstavligen går och stryker längs med väggarna. Det kan låta konstigt eftersom läraryrket ändå i hög grad är ett socialt yrke, ett yrke där man ska umgås med elever, där det mänskliga är i centrum. Men jag har också varit på föräldramöten där mina kollegor varit livrädda för att tala offentligt, det som de faktiskt gör varje dag i sitt eget klassrum, inför föräldragruppen.

Det låter som någon form av blyg exhibitionism men är nog snarare ett fasthållande vid en bekväm trygghetszon. Där i det egna klassrummet, där i det egna riket där läraren själv är herre över sin undervisning, där går allt bra. Men när man ska ut i offentligheten, när man ska sitta mitt i soffan och ta emot och utsätta sig för kritik, då är det plötsligt något som säger stopp.

En lärare får arbeta med unga människor. En lärare får se människor utvecklas. En lärare får vara med i en process där den delar erfarenheter och får erfarenheter. En lärare får förtroenden och ger förtroende. En lärare fördelar ansvar och lär ut hur man tar ansvar. En lärare diskuterar regler och kommer fram till regler och tidsplaner i samarbete med andra. En lärare får själv lära sig. En lärare blir bedömd och låter sig bli bedömd för att utvecklas.

Det här är också läraryrket, så här kan det också vara. Att leva i det här och låta sig påverkas av det är inte så dumt. Kan man hålla det här perspektivet kan man behålla sin mänsklighet, trots årtionden i tjänsten. Men hur stort är ens kontrollbehov? I hur hög grad låter man kontrollbehovet styra? Jag vet inte, men man kan börja med att sätta sig i mitt i soffan och inse att man inte behöver ett hörn att krypa upp i. Öppna sinnet, titta åt höger, titta åt vänster. Det är inte nödvändigtvis fiender som sitter längs väggar och på bänkar.

Ctrl C, Ctrl V - copy, paste!

Resultatet på det nationella provet i svenska i årskurs 3 är bedrövligt. Ryktet säger att en grannskola har satt F på hälften av eleverna. Vi sitter en hel dag och ägnar oss åt att diskutera hur man ska bedöma texter. Det är inte enkelt. Skolverket har skrivit anvisningar. Det är säkert 300 års samlad lärarerfarenhet i rummet. Ändå är vi inte överens.

Faktum kvarstår att det är väldigt få elever som kan skriva. Det mesta av vår oenighet handlar om huruvida vi ska sätta betyget E eller F.

Hur har det blivit så här? Vad är det vi gör för fel? Eller är det Skolverket som gör fel när de konstruerar en uppgift som är så uppenbart svår? Självkritisk till sin undervisning måste man ju vara i det här läget. Det är för många som inte gör det som vi är tillsagda att göra, nämligen att lära ut hur man ska skriva vetenskapligt. Det finns så mycket annat som ska hinnas med.

Men någonstans måste kritiken inte bara riktas mot Skolverket eller oss själva utan också mot eleverna. Eller inte ens mot eleverna utan snarare mot vår skolkultur. Det är så många som liksom inte fattar att de går i skolan. Det är så många som liksom inte är medvetna om vad de håller på med. Det är den där fritidskänslan över hela tillvaron. Allt är trevligt, chill, nice. Okej, svenska, nationellt prov, det är väl bara att gå in och skriva lite...

Uppgiften eleverna får är tråkig så det knastrar, dessutom konstruerad och osmidig. Men det är ändå en grundläggande insikt som saknas, en förmåga att abstrahera, en språklig användarskicklighet som liksom inte finns på plats. Det är för mycket "ctrl c, ctrl v" över hela deras uppväxt, det är så de har lärt sig att arbeta.

Kan man vara fri om man inte kan tänka själv? Vi håller på att rasera demokratin inifrån.

Skills

Besök från Lärarhögskolan. Jag har inte nämnt att jag har en kandidat trots att hen har varit hos mig i flera veckor. Det kanske är symptomatiskt. I höstas hade jag en lärarstudent som var lysande och som förhöjde min vardag. Den här är lite, ja, jag vet inte vad jag ska säga. Det går mig lite förbi.

Förhållandena är inte heller så bra. Två klasser har varit på resor, och de nationella proven har dominerat vardagen och tagit mycket lektionstid. Det har varit nog med att få tillvaron att gå ihop.

Nu är det dags. Det handlar om ledarskap. Inledningen av lektionen är lite rörig och det fattas något som är svårt att sätta fingret på. Allt går bra, eleverna börjar arbeta, instruktionerna går fram, men inte tack vare utan snarare trots presentationen. Det blir lite kritik efteråt som nog känns lite. Men det finns styrkor också. Det finns en social kompetens och en förmåga att umgås med eleverna som är bra.

Det osynliga blir synligt. Det man gör hela tiden utan att tänka på det blir uppenbart. Små knep, lärarskickligheten som det heter. När den inte finns där automatiskt måste man börja tala om vad den består av. 

Grumliga vatten

Jag diskuterar de nationella proven med herr D. Hans perspektiv är helt annorlunda mitt. Det han retar sig på är provet har karaktären av att vara politiskt korrekt och att valet av texter och till och med svaren på frågorna är sådana att provet liksom har slagsida åt ett visst håll. Han menar att det går så långt att det påverkar bedömningen.

Jag håller inte med helt men ser poängen han vill göra. Texterna har en slags integrerande avsikt om man säger så. Alla ska få vara med, alla ska få ta del. Det finns en god tanke i detta men ibland är det lite taffligt gjort. Det är väldigt få texter om teknik eller uppfinningar eller naturvetenskaplig forskning om man säger så. Allt är i det samhälleliga paradigmet.

Kanske begår jag ett lagbrott om jag nämner vad texterna handlar om så jag får vakta min tunga. Men jag tror poängen framgår. Det finns sådant som är OK att tycka och sådant som är mindre OK att tycka. Det är inte bra att det är så. Och om lärarna hamnar i en problematik där så är det ett problem. Som lärare får man ju inte låta de egna åsikterna påverka bedömningen. En elev som håller ett lysande tal om något som man själv inte håller med om håller fortfarande ett lysande tal.

Herr D. kanske själv fiskar i lite grumliga vatten. Men det spelar mindre roll, problemet är levande.

Skördetid

Det är skördetid i utbildningsfabriken. Några elever gör fantastiska presentationer av Romeo och Juliet, de spelar teater, idkar högläsning, deklamerar, fäktas och har gjort en film. Filmen är gjord med legogubbar som springer omkring och dansar på festen där Romeo och Juliet blir kära i varandra på ett alldeles obetalbart sätt.

I historiekursen har eleverna gjort fantastiska tidstypiska planscher från andra världskriget, om Blitzen eller teknikhistoria. En elev gör återigen en film om Hitlers maktövertagande med små legogubbar varav en har fått en ditkladdad mustasch.

Jag lutar mig bakåt och njuter.

Det är något med det här med kreativitet. När den släpps loss händer det något. Jag lovar inte att man lär sig mer effektivt, men man lär sig annorlunda. 

En tung resa

Mötet med Skolverkets bedömningsanvisningar för Nationella provet i årskurs 3 är chockartat. Helt uppenbart delar jag inte alla bedömningar. Först blir jag arg, sedan blir jag ledsen, sedan försöker jag tänka och tänka igen.

Jag läser häftet från pärm till pärm, alla femton exempeluppsatserna med deras anvisningar och kommentarer. Jag inser att ett tiotal lärare har suttit och tillsammans diskuterat sig fram till dessa bedömningar, och jag inser att det är förmätet att tro att jag själv på något sätt ska vara bättre på att bedöma. Ändå blir jag nästan gråtfärdig av ångest inför uppgiften som finns framför mig.

Det är inte det faktum att jag kommer fram till andra resultat som är det mest problematiska. Det är att jag ideligen tycker mig se en inkonsekvens i själva bedömningen från Skolverkets sida. Ibland är de förlåtande när det gäller språkliga misstag, ibland är de stränga. Ibland tycker de en viss sak i en disposition är väldigt viktig för en nedvärderande bedömning, men andra gånger ser de mellan fingrarna med liknande saker. Ibland låter de språkliga misstag bli avgörande för bedömningen medan de andra gånger tycker att de språkliga misstagen inte är avgörande för det totala intrycket som texten ger.

Jag är förvirrad, förtvivlad och förvissad om att det kommer att gå åt helvete.

Till sist inser jag att det ändå finns vissa mönster i skillnaderna. Det är uppenbart att jag tycker att det är viktigare än Skolverket att eleverna håller sig till frågeställningarna och diskuterar just dessa och ingenting annat. Skolverket tillåter mer allmänna och svävande referat av texterna utan att återanknytningen till den huvudsakliga frågeställningen görs. Det är uppenbart att jag värderar språkligt läsvärde högre än Skolverket medan Skolverket i högre grad ser det som viktigt att skribenterna anammat ett språkligt stilläge som är vetenskapligt, även om detta innebär att man skriver på ett språk man inte behärskar. Det är uppenbart att jag har en annan syn på disposition och styckeindelning än vad Skolverket har som mer har en idé om någon slags matematisk balans, att varje källa har ungefär lika stort utrymme, medan jag menar att hänvisningarnas mängd till respektive källa beror på relevansen hos innehållet i källan för den centrala frågeställningen.

Så vad ska jag göra? Ska jag anpassa mig till det jag tycker är dumt därför att det är så Skolverket bedömer eller ska jag återgå till grunden, själva betygskriterierna, och utgå från dem i min rättning?

Det här blir en tung resa.

The truth will set you free but first it will piss you off

Jag läser med en viss tillfredsställelse historieprofessorn Dick Harrisons inlägg i det liberala magasinet Neo angående bristen på kvinnor i de historiska läroböcker som används i svenska skolor. Bakgrunden är att utbildningsminister Gustav Fridolin har läxat upp bokförlagen efter att Dagens Nyheter har haft en reportageserie som har väckt ministerns insikter i frågan.

Dick Harrisons poäng är att ministern är lite ensidig i sin kritik när han bara tar upp problematiken med kvinnorna. Det är politisk korrekthet snarare än vilja att verkligen förbättra historieundervisningen som styr ministern.

Dick Harrison förfaller som så ofta till historiskt kotteri när han ägnar en stor del av artikeln åt name-dropping för att visa upp sin beläsenhet, när det gäller framstående kvinnliga historiska gestalter i världshistoriens mäktiga flodvåg av händelser. Men bortsett från detta har artikeln flera viktiga poänger. Det är självklart för Harrison att det vore önskvärt att fler kvinnliga historiska gestalter skulle finnas med undervisningen. Harrison avvisar argumentet att historieböckerna bör innehålla män eftersom män historiskt har varit mäktiga. Han menar att vi är färgade av vår egna patriarkaliska tid, och att vi därför uppfattar de manliga aktiviteterna som mer väsentliga och värdefulla än de kvinnliga. Kort sagt, för att citera: "svenska läroböcker i historia mår bra av att granskas med genusfärgade glasögon". Men varför är det bara genus som tas upp? Böckerna är fulla av felaktigheter som kan bero på etnocentritet eller ovilja att uppdatera böckerna till den moderna forskningens resultat. Så Herr Fridolin får gärna kalla till sig förlagen, menar Harrison, men då inte bara för att diskutera en genusproblematik, utan för att diskutera en kunskapsmässig problematik, nämligen den att historieböckerna skrivs av lärare som snarare läser tidigare historieböcker än forskningsrapporter. Historien blir en historia som återberättas, ständigt något lite förvanskad. Själva historieböckerna gör inte den källkritiska genomgång som eleverna förväntas göra.

Personligen tycker jag Fridolins aktiviteter luktar ministerstyre lång väg. Någonstans når den politiska korrektheten vägs ände. Att kvotera in kvinnor i historieböckerna är minst sagt ett trubbigt instrument. Låt vara att det faktum att de undersökta böckerna bara innehöll 13 % kvinnor, det är anmärkningsvärt  och beklagligt, men hur många kineser och indier innehöll de (närmare hälften av jordens befolkning), hur många muslimer och hur många buddhister, hur många från arbetarklassen, hur många rörmokare, lokförare, sjuksystrar, handikappade, cp-skadade eller personer med Downs syndrom? Hur många var autistiska, eller hade Aspbergers sjukdom, hur många hade diabetes och hur många hade fått sin blindtarm opererad? Hur många åt gröt till frukost och hur många körde bil  och hur många åkte cykel? Per Albin Hansson åkte spårvagn, så mycket vet vi i alla fall.

Min historieundervisning handlar i mycket om att öppna de unga människornas sinnen, att visa att det vi är med om här och nu inte är självklart, att det tidigare har varit annorlunda, att man har tänkt annorlunda i andra tider och i andra kulturer. Vägen dit för mig är ofta att undvika att hamna i en ensidig politisk historia. Att jobba med social och kulturell historia och med teknikhistoria öppnar diskussionen på något sätt, och då kommer vi faktiskt ofta förbi ytterligare en av de faktorer som den här diskussionen förbigår, nämligen att historia kanske inte så mycket handlar om individer och vad de gjorde, utan mer om förhållanden och hurdana de var. Just detta att lägga så mycket fokus vid personerna, de enskilda individerna, är väl om något att angripa historien med ett historiskt perspektiv som är färgat av vår egen individualistiska samtid.

Med viss tillfredsställelse sätter jag just denna dag då jag läser Harrisons artikel upp ett arbete på vår  visningsvägg som några av mina elever har gjort. Det är 15 planscher på stridsflygplan, slagskepp och pansarvagnar från andra världskriget, noggrant genomgångna och beskrivna vad gäller prestanda, betydelse och tillverkningshistorik i pedagogiskt och tydligt format. Själv är jag pacifist, extremt lite intresserad av krigshistoria för att vara historielärare, men att mina elever fördjupar sig i det här tycker jag är roligt ändå. Det är inte jag som ska styra deras intresse. men deras intresse kommer att styra dem själva vidare mot en mer mångfacetterad och komplicerad bild av historien. Djävulen ligger i detaljerna. Det är inte insikt vi är på väg mot. Det är en högre grad av motsägelsefullhet och förvirring.

Släng dig i väggen Jimmie!

Så händer det plötsligt. På utsidan ser det ut som en vanlig svensk skola en vanlig svensk gråmulen aprildag. Men där inne sker det under. En flicka håller ett tal som är så skarpt, så kraftfullt och framfört med en sådan pregnans i både uttryck och argument att jag måste hålla mig i stolen för att inte falla av.

Jag vill gärna kalla det skördetid. Att jag får skörda frukterna av det arbete vi har gjort, att jag får vara med om detta för att vi har arbetat så hårt med att bli bättre på muntlig framställning. Men jag är erfaren nog för att veta att elevernas prestationer inte bara beror på mig och min undervisning. Förhoppningsvis har jag lämnat något litet bidrag.

Vad talet handlade om? Varför flickan ifråga bär slöja.

Är artificiell intelligens möjlig?

Frågan ställs till mina filosofistudenter. De är tveksamma och de flesta vill försvara känslor som oprogrammerbara. Vi diskuterar viljans frihet och dess förhållande till hur man ser på medvetandet och världen.Vi vänder och vrider på frågorna. Några ser ut som om de ska somna i sina bänkar.

Efteråt kommer ändå en elev fram och frågar om man måste vara determinist om man är fullblodsmaterialist. Någon har lyssnat. Det känns bra.Vad svaret på frågan är? Fundera själv en stund.

Tempoarbete

Tisdagen ägnas åt tempoarbete i fyra timmar mellan klockan tre och klockan sju. Över 200 USB-minnen öppnas, kontrolleras, och från dem skrivs nationella prov i svenska ut. Uppsatserna är kodade för att skapa anonymitet som i sin tur ska ge en rättvisare bedömning.

Vi sitter och bockar av nummer på listor och kontrollerar att koderna är rätt inskrivna. Inget får bli fel. Snart raderas minnena för att användas av nästa årskurs. Också detta ska man göra innan året tar slut. 

Det gjorda återstår

Det som redan är gjort ska göras igen. Som en pilot inför starten känner jag mig. Kontrollerar med alla att den nya modellen ska fungera, att instruktionerna finns där de ska. Går igenom med alla vad de ska göra och att de har gjort det som tidigare är överenskommet. Läser igenom instruktionerna jag har författat en sista gång. Är allt så glasklart för andra som det är för mig? Har jag missat någon aspekt, finns det minsta lilla tvetydighet? Jag checkar och dubbelcheckar. Tänker igenom hela processen igen, kontrollerar allt en sista gång.

Herr S. får ner mig på jorden.

"Du vet, det finns många på den här skolan som aldrig ens öppnar sin mejl."

Med en suck inser jag att han har rätt. Det finns inga vapen mot den sortens motstånd.

Ungdomen är deras sjukdom

Jag är hellre slav än hora.

Vi äter inte för att leva, vi lever för att äta.

Jag har aldrig trott på mina medmänniskor. Det är absurt att offra sig för andra.

Tre citat ur en modernistisk pjäs jag såg med mina elever igår. En ganska fantastisk produktion som anknyter så bra både till det teaterprojekt jag driver i en klass och till de studier av modernismen som vi bedriver i den andra klassen jag har dragit med mig.

För en del öppnar sig en ny värld. De ser att världen kan innehålla något annat än det de tror är själva grunden, riktningen i deras tillvaro. För andra blåser det bara förbi.

En elev är nästan elektrisk, vibrerar av intryck, får inte nog av att diskutera pjäsen. En annan elev säger att hen inte gillade pjäsen eftersom den var så dyster. Jag frågar hen om hon inte själv har känt det så som skådespelarna känner, att ungdomen är en sjukdom, att samhället är en pålaga, att livet är obegripligt och absurt. Nej, säger hen. Hur känner du då, frågar jag. Jag tycker det är bra, säger hen. Jag tycker bara det är bra.

Det är var vi är i våra liv som avgör om en tanke når fram. Finns det ingen chans till identifikation, finns det ingen nerv som vibrerar, då finns ingen möjlighet till kommunikation.

Man måste betänka detta. De två eleverna med så olika uppfattning av pjäsen råkar sitta bredvid varandra. Ödet har fört ihop dem till denna stund. Av någon anledning går de i samma klass. Men de befinner sig eoner ifrån varandra.

Det heliga kriget

Läser i min statistik att jag har fått 20 unika besökare från Ukraina. Nu tror jag ju inte att jag har så många beundrare i Ukraina och att det finns ett så genuint intresse för tillståndet i svensk skola där. Så det gör ju mig lite fundersam.

Krigshärdarna gör ibland sina svep i cyberrymden, letar efter tänkbara och potentiella spioner och propagandaplatser. Jag kan inte låta bli att utmana världsalltet för att se vad deras jihad sökmotorer är inställda på 9/11 eftersom det heliga kriget Putin Obama död det är lite intressant återerövra Krim nu att se om det får någon terror rondellhund skända effekt alls. Vad är det för sökord de reagerar Muslimska brödraskapet på och hur är de uppbyggda?

Medan man längtar efter ett demokratiskt samtal och tid till eftertanke pågår världen utanför.

(Kod som betyder: Vi ses i vid stationen kl.17.10 i eftermiddag utanför kiosken. Jag har röda strumpor på mig.)