Jag är hellre slav än hora.
Vi äter inte för att leva, vi lever för att äta.
Jag har aldrig trott på mina medmänniskor. Det är absurt att offra sig för andra.
Tre citat ur en modernistisk pjäs jag såg med mina elever igår. En ganska fantastisk produktion som anknyter så bra både till det teaterprojekt jag driver i en klass och till de studier av modernismen som vi bedriver i den andra klassen jag har dragit med mig.
För en del öppnar sig en ny värld. De ser att världen kan innehålla något annat än det de tror är själva grunden, riktningen i deras tillvaro. För andra blåser det bara förbi.
En elev är nästan elektrisk, vibrerar av intryck, får inte nog av att diskutera pjäsen. En annan elev säger att hen inte gillade pjäsen eftersom den var så dyster. Jag frågar hen om hon inte själv har känt det så som skådespelarna känner, att ungdomen är en sjukdom, att samhället är en pålaga, att livet är obegripligt och absurt. Nej, säger hen. Hur känner du då, frågar jag. Jag tycker det är bra, säger hen. Jag tycker bara det är bra.
Det är var vi är i våra liv som avgör om en tanke når fram. Finns det ingen chans till identifikation, finns det ingen nerv som vibrerar, då finns ingen möjlighet till kommunikation.
Man måste betänka detta. De två eleverna med så olika uppfattning av pjäsen råkar sitta bredvid varandra. Ödet har fört ihop dem till denna stund. Av någon anledning går de i samma klass. Men de befinner sig eoner ifrån varandra.
Vi äter inte för att leva, vi lever för att äta.
Jag har aldrig trott på mina medmänniskor. Det är absurt att offra sig för andra.
Tre citat ur en modernistisk pjäs jag såg med mina elever igår. En ganska fantastisk produktion som anknyter så bra både till det teaterprojekt jag driver i en klass och till de studier av modernismen som vi bedriver i den andra klassen jag har dragit med mig.
För en del öppnar sig en ny värld. De ser att världen kan innehålla något annat än det de tror är själva grunden, riktningen i deras tillvaro. För andra blåser det bara förbi.
En elev är nästan elektrisk, vibrerar av intryck, får inte nog av att diskutera pjäsen. En annan elev säger att hen inte gillade pjäsen eftersom den var så dyster. Jag frågar hen om hon inte själv har känt det så som skådespelarna känner, att ungdomen är en sjukdom, att samhället är en pålaga, att livet är obegripligt och absurt. Nej, säger hen. Hur känner du då, frågar jag. Jag tycker det är bra, säger hen. Jag tycker bara det är bra.
Det är var vi är i våra liv som avgör om en tanke når fram. Finns det ingen chans till identifikation, finns det ingen nerv som vibrerar, då finns ingen möjlighet till kommunikation.
Man måste betänka detta. De två eleverna med så olika uppfattning av pjäsen råkar sitta bredvid varandra. Ödet har fört ihop dem till denna stund. Av någon anledning går de i samma klass. Men de befinner sig eoner ifrån varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar