The truth will set you free but first it will piss you off

Jag läser med en viss tillfredsställelse historieprofessorn Dick Harrisons inlägg i det liberala magasinet Neo angående bristen på kvinnor i de historiska läroböcker som används i svenska skolor. Bakgrunden är att utbildningsminister Gustav Fridolin har läxat upp bokförlagen efter att Dagens Nyheter har haft en reportageserie som har väckt ministerns insikter i frågan.

Dick Harrisons poäng är att ministern är lite ensidig i sin kritik när han bara tar upp problematiken med kvinnorna. Det är politisk korrekthet snarare än vilja att verkligen förbättra historieundervisningen som styr ministern.

Dick Harrison förfaller som så ofta till historiskt kotteri när han ägnar en stor del av artikeln åt name-dropping för att visa upp sin beläsenhet, när det gäller framstående kvinnliga historiska gestalter i världshistoriens mäktiga flodvåg av händelser. Men bortsett från detta har artikeln flera viktiga poänger. Det är självklart för Harrison att det vore önskvärt att fler kvinnliga historiska gestalter skulle finnas med undervisningen. Harrison avvisar argumentet att historieböckerna bör innehålla män eftersom män historiskt har varit mäktiga. Han menar att vi är färgade av vår egna patriarkaliska tid, och att vi därför uppfattar de manliga aktiviteterna som mer väsentliga och värdefulla än de kvinnliga. Kort sagt, för att citera: "svenska läroböcker i historia mår bra av att granskas med genusfärgade glasögon". Men varför är det bara genus som tas upp? Böckerna är fulla av felaktigheter som kan bero på etnocentritet eller ovilja att uppdatera böckerna till den moderna forskningens resultat. Så Herr Fridolin får gärna kalla till sig förlagen, menar Harrison, men då inte bara för att diskutera en genusproblematik, utan för att diskutera en kunskapsmässig problematik, nämligen den att historieböckerna skrivs av lärare som snarare läser tidigare historieböcker än forskningsrapporter. Historien blir en historia som återberättas, ständigt något lite förvanskad. Själva historieböckerna gör inte den källkritiska genomgång som eleverna förväntas göra.

Personligen tycker jag Fridolins aktiviteter luktar ministerstyre lång väg. Någonstans når den politiska korrektheten vägs ände. Att kvotera in kvinnor i historieböckerna är minst sagt ett trubbigt instrument. Låt vara att det faktum att de undersökta böckerna bara innehöll 13 % kvinnor, det är anmärkningsvärt  och beklagligt, men hur många kineser och indier innehöll de (närmare hälften av jordens befolkning), hur många muslimer och hur många buddhister, hur många från arbetarklassen, hur många rörmokare, lokförare, sjuksystrar, handikappade, cp-skadade eller personer med Downs syndrom? Hur många var autistiska, eller hade Aspbergers sjukdom, hur många hade diabetes och hur många hade fått sin blindtarm opererad? Hur många åt gröt till frukost och hur många körde bil  och hur många åkte cykel? Per Albin Hansson åkte spårvagn, så mycket vet vi i alla fall.

Min historieundervisning handlar i mycket om att öppna de unga människornas sinnen, att visa att det vi är med om här och nu inte är självklart, att det tidigare har varit annorlunda, att man har tänkt annorlunda i andra tider och i andra kulturer. Vägen dit för mig är ofta att undvika att hamna i en ensidig politisk historia. Att jobba med social och kulturell historia och med teknikhistoria öppnar diskussionen på något sätt, och då kommer vi faktiskt ofta förbi ytterligare en av de faktorer som den här diskussionen förbigår, nämligen att historia kanske inte så mycket handlar om individer och vad de gjorde, utan mer om förhållanden och hurdana de var. Just detta att lägga så mycket fokus vid personerna, de enskilda individerna, är väl om något att angripa historien med ett historiskt perspektiv som är färgat av vår egen individualistiska samtid.

Med viss tillfredsställelse sätter jag just denna dag då jag läser Harrisons artikel upp ett arbete på vår  visningsvägg som några av mina elever har gjort. Det är 15 planscher på stridsflygplan, slagskepp och pansarvagnar från andra världskriget, noggrant genomgångna och beskrivna vad gäller prestanda, betydelse och tillverkningshistorik i pedagogiskt och tydligt format. Själv är jag pacifist, extremt lite intresserad av krigshistoria för att vara historielärare, men att mina elever fördjupar sig i det här tycker jag är roligt ändå. Det är inte jag som ska styra deras intresse. men deras intresse kommer att styra dem själva vidare mot en mer mångfacetterad och komplicerad bild av historien. Djävulen ligger i detaljerna. Det är inte insikt vi är på väg mot. Det är en högre grad av motsägelsefullhet och förvirring.