Mötet med Skolverkets bedömningsanvisningar för Nationella provet i årskurs 3 är chockartat. Helt uppenbart delar jag inte alla bedömningar. Först blir jag arg, sedan blir jag ledsen, sedan försöker jag tänka och tänka igen.
Jag läser häftet från pärm till pärm, alla femton exempeluppsatserna med deras anvisningar och kommentarer. Jag inser att ett tiotal lärare har suttit och tillsammans diskuterat sig fram till dessa bedömningar, och jag inser att det är förmätet att tro att jag själv på något sätt ska vara bättre på att bedöma. Ändå blir jag nästan gråtfärdig av ångest inför uppgiften som finns framför mig.
Det är inte det faktum att jag kommer fram till andra resultat som är det mest problematiska. Det är att jag ideligen tycker mig se en inkonsekvens i själva bedömningen från Skolverkets sida. Ibland är de förlåtande när det gäller språkliga misstag, ibland är de stränga. Ibland tycker de en viss sak i en disposition är väldigt viktig för en nedvärderande bedömning, men andra gånger ser de mellan fingrarna med liknande saker. Ibland låter de språkliga misstag bli avgörande för bedömningen medan de andra gånger tycker att de språkliga misstagen inte är avgörande för det totala intrycket som texten ger.
Jag är förvirrad, förtvivlad och förvissad om att det kommer att gå åt helvete.
Till sist inser jag att det ändå finns vissa mönster i skillnaderna. Det är uppenbart att jag tycker att det är viktigare än Skolverket att eleverna håller sig till frågeställningarna och diskuterar just dessa och ingenting annat. Skolverket tillåter mer allmänna och svävande referat av texterna utan att återanknytningen till den huvudsakliga frågeställningen görs. Det är uppenbart att jag värderar språkligt läsvärde högre än Skolverket medan Skolverket i högre grad ser det som viktigt att skribenterna anammat ett språkligt stilläge som är vetenskapligt, även om detta innebär att man skriver på ett språk man inte behärskar. Det är uppenbart att jag har en annan syn på disposition och styckeindelning än vad Skolverket har som mer har en idé om någon slags matematisk balans, att varje källa har ungefär lika stort utrymme, medan jag menar att hänvisningarnas mängd till respektive källa beror på relevansen hos innehållet i källan för den centrala frågeställningen.
Så vad ska jag göra? Ska jag anpassa mig till det jag tycker är dumt därför att det är så Skolverket bedömer eller ska jag återgå till grunden, själva betygskriterierna, och utgå från dem i min rättning?
Det här blir en tung resa.
Jag läser häftet från pärm till pärm, alla femton exempeluppsatserna med deras anvisningar och kommentarer. Jag inser att ett tiotal lärare har suttit och tillsammans diskuterat sig fram till dessa bedömningar, och jag inser att det är förmätet att tro att jag själv på något sätt ska vara bättre på att bedöma. Ändå blir jag nästan gråtfärdig av ångest inför uppgiften som finns framför mig.
Det är inte det faktum att jag kommer fram till andra resultat som är det mest problematiska. Det är att jag ideligen tycker mig se en inkonsekvens i själva bedömningen från Skolverkets sida. Ibland är de förlåtande när det gäller språkliga misstag, ibland är de stränga. Ibland tycker de en viss sak i en disposition är väldigt viktig för en nedvärderande bedömning, men andra gånger ser de mellan fingrarna med liknande saker. Ibland låter de språkliga misstag bli avgörande för bedömningen medan de andra gånger tycker att de språkliga misstagen inte är avgörande för det totala intrycket som texten ger.
Jag är förvirrad, förtvivlad och förvissad om att det kommer att gå åt helvete.
Till sist inser jag att det ändå finns vissa mönster i skillnaderna. Det är uppenbart att jag tycker att det är viktigare än Skolverket att eleverna håller sig till frågeställningarna och diskuterar just dessa och ingenting annat. Skolverket tillåter mer allmänna och svävande referat av texterna utan att återanknytningen till den huvudsakliga frågeställningen görs. Det är uppenbart att jag värderar språkligt läsvärde högre än Skolverket medan Skolverket i högre grad ser det som viktigt att skribenterna anammat ett språkligt stilläge som är vetenskapligt, även om detta innebär att man skriver på ett språk man inte behärskar. Det är uppenbart att jag har en annan syn på disposition och styckeindelning än vad Skolverket har som mer har en idé om någon slags matematisk balans, att varje källa har ungefär lika stort utrymme, medan jag menar att hänvisningarnas mängd till respektive källa beror på relevansen hos innehållet i källan för den centrala frågeställningen.
Så vad ska jag göra? Ska jag anpassa mig till det jag tycker är dumt därför att det är så Skolverket bedömer eller ska jag återgå till grunden, själva betygskriterierna, och utgå från dem i min rättning?
Det här blir en tung resa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar