Resultatet på det nationella provet i svenska i årskurs 3 är bedrövligt. Ryktet säger att en grannskola har satt F på hälften av eleverna. Vi sitter en hel dag och ägnar oss åt att diskutera hur man ska bedöma texter. Det är inte enkelt. Skolverket har skrivit anvisningar. Det är säkert 300 års samlad lärarerfarenhet i rummet. Ändå är vi inte överens.
Faktum kvarstår att det är väldigt få elever som kan skriva. Det mesta av vår oenighet handlar om huruvida vi ska sätta betyget E eller F.
Hur har det blivit så här? Vad är det vi gör för fel? Eller är det Skolverket som gör fel när de konstruerar en uppgift som är så uppenbart svår? Självkritisk till sin undervisning måste man ju vara i det här läget. Det är för många som inte gör det som vi är tillsagda att göra, nämligen att lära ut hur man ska skriva vetenskapligt. Det finns så mycket annat som ska hinnas med.
Men någonstans måste kritiken inte bara riktas mot Skolverket eller oss själva utan också mot eleverna. Eller inte ens mot eleverna utan snarare mot vår skolkultur. Det är så många som liksom inte fattar att de går i skolan. Det är så många som liksom inte är medvetna om vad de håller på med. Det är den där fritidskänslan över hela tillvaron. Allt är trevligt, chill, nice. Okej, svenska, nationellt prov, det är väl bara att gå in och skriva lite...
Uppgiften eleverna får är tråkig så det knastrar, dessutom konstruerad och osmidig. Men det är ändå en grundläggande insikt som saknas, en förmåga att abstrahera, en språklig användarskicklighet som liksom inte finns på plats. Det är för mycket "ctrl c, ctrl v" över hela deras uppväxt, det är så de har lärt sig att arbeta.
Kan man vara fri om man inte kan tänka själv? Vi håller på att rasera demokratin inifrån.
Faktum kvarstår att det är väldigt få elever som kan skriva. Det mesta av vår oenighet handlar om huruvida vi ska sätta betyget E eller F.
Hur har det blivit så här? Vad är det vi gör för fel? Eller är det Skolverket som gör fel när de konstruerar en uppgift som är så uppenbart svår? Självkritisk till sin undervisning måste man ju vara i det här läget. Det är för många som inte gör det som vi är tillsagda att göra, nämligen att lära ut hur man ska skriva vetenskapligt. Det finns så mycket annat som ska hinnas med.
Men någonstans måste kritiken inte bara riktas mot Skolverket eller oss själva utan också mot eleverna. Eller inte ens mot eleverna utan snarare mot vår skolkultur. Det är så många som liksom inte fattar att de går i skolan. Det är så många som liksom inte är medvetna om vad de håller på med. Det är den där fritidskänslan över hela tillvaron. Allt är trevligt, chill, nice. Okej, svenska, nationellt prov, det är väl bara att gå in och skriva lite...
Uppgiften eleverna får är tråkig så det knastrar, dessutom konstruerad och osmidig. Men det är ändå en grundläggande insikt som saknas, en förmåga att abstrahera, en språklig användarskicklighet som liksom inte finns på plats. Det är för mycket "ctrl c, ctrl v" över hela deras uppväxt, det är så de har lärt sig att arbeta.
Kan man vara fri om man inte kan tänka själv? Vi håller på att rasera demokratin inifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar