Vad gör läraryrket med en? Hur blir man påverkad av att vara lärare? På vilket sätt förändras man som människa? Om ni har följt min blogg vet ni att jag ofta brottas med min lärarroll. Jag är inte så naiv att jag tror att jag kan ägna mig åt det här yrket i årtionden utan att påverkas. Men samtidigt försöker jag hela tiden hålla mig medveten om vad jag håller på med och försöker förstå hur jag ska undvika att falla i de enklaste fällorna.
En lärare vet bäst själv. En lärare får tala om för andra hur det är. En lärare är sin egen chef. En lärare har själv makt över sitt klassrum. En lärare ägnar sina dagar åt att bedöma folk. En lärare sorterar människor. En lärare kräver ordning, kontroll och disciplin av andra. En lärare sätter upp regler. En lärare bestämmer tidsplaner. En lärare besitter kunskaper. En lärare är den som vet mest i det sällskap i vilket han eller hon umgås oftast.
Om inte alla de här sakerna skulle påverka en så vore det konstigt. Kanske är det till och med så att en viss människotyp dras till läraryrket på grund av att just dessa förhållanden attraherar. Människor som själva är kontrollmänniskor, har en viss disciplin, har lätt att fördöma andra för deras bristande insatser och har ett stort behov av självständighet.
För många år sedan hade vi regelbundet en träff vid slutet av läsåret där ett gäng manliga lärare samlades för att dricka alkohol, fira att sommarlovet var här och snacka skit om allt och alla. Jag minns att vid ett av dessa tillfällen inträffade en incident som fick mig att häpna. Vi satt runt ett bord och kring detta fanns det stolar, fåtöljer och en tresitssoffa. Men ingen ville sitta i mitten av soffan. Någon gick och hämtade en extra stol för att undvika att hamna där, inklämd mellan två andra. Till sist erbjöd jag min plats och gick och satte mig där. Vi pratade om det, och många uttryckte verkligen en djup aversion mot att befinna sig mitt i soffan.
Jag kom att tänka på det här med tanke på att min fru på sitt jobb skulle gå från att sitta i egna kontor till att sitta i kontorslandskap. Hon beskrev hur hon såg fram emot det medan många av hennes kollegor upplevde det som hemskt och otryggt. Min fru hade fått önska sig en plats och valt den i mitten.
Nu är jag inte lika frimodigt social som min fru men ändå betydligt mer öppen än mina kollegor när det gäller sådant här. Det finns på min skola lärare som bokstavligen går och stryker längs med väggarna. Det kan låta konstigt eftersom läraryrket ändå i hög grad är ett socialt yrke, ett yrke där man ska umgås med elever, där det mänskliga är i centrum. Men jag har också varit på föräldramöten där mina kollegor varit livrädda för att tala offentligt, det som de faktiskt gör varje dag i sitt eget klassrum, inför föräldragruppen.
Det låter som någon form av blyg exhibitionism men är nog snarare ett fasthållande vid en bekväm trygghetszon. Där i det egna klassrummet, där i det egna riket där läraren själv är herre över sin undervisning, där går allt bra. Men när man ska ut i offentligheten, när man ska sitta mitt i soffan och ta emot och utsätta sig för kritik, då är det plötsligt något som säger stopp.
En lärare får arbeta med unga människor. En lärare får se människor utvecklas. En lärare får vara med i en process där den delar erfarenheter och får erfarenheter. En lärare får förtroenden och ger förtroende. En lärare fördelar ansvar och lär ut hur man tar ansvar. En lärare diskuterar regler och kommer fram till regler och tidsplaner i samarbete med andra. En lärare får själv lära sig. En lärare blir bedömd och låter sig bli bedömd för att utvecklas.
Det här är också läraryrket, så här kan det också vara. Att leva i det här och låta sig påverkas av det är inte så dumt. Kan man hålla det här perspektivet kan man behålla sin mänsklighet, trots årtionden i tjänsten. Men hur stort är ens kontrollbehov? I hur hög grad låter man kontrollbehovet styra? Jag vet inte, men man kan börja med att sätta sig i mitt i soffan och inse att man inte behöver ett hörn att krypa upp i. Öppna sinnet, titta åt höger, titta åt vänster. Det är inte nödvändigtvis fiender som sitter längs väggar och på bänkar.
En lärare vet bäst själv. En lärare får tala om för andra hur det är. En lärare är sin egen chef. En lärare har själv makt över sitt klassrum. En lärare ägnar sina dagar åt att bedöma folk. En lärare sorterar människor. En lärare kräver ordning, kontroll och disciplin av andra. En lärare sätter upp regler. En lärare bestämmer tidsplaner. En lärare besitter kunskaper. En lärare är den som vet mest i det sällskap i vilket han eller hon umgås oftast.
Om inte alla de här sakerna skulle påverka en så vore det konstigt. Kanske är det till och med så att en viss människotyp dras till läraryrket på grund av att just dessa förhållanden attraherar. Människor som själva är kontrollmänniskor, har en viss disciplin, har lätt att fördöma andra för deras bristande insatser och har ett stort behov av självständighet.
För många år sedan hade vi regelbundet en träff vid slutet av läsåret där ett gäng manliga lärare samlades för att dricka alkohol, fira att sommarlovet var här och snacka skit om allt och alla. Jag minns att vid ett av dessa tillfällen inträffade en incident som fick mig att häpna. Vi satt runt ett bord och kring detta fanns det stolar, fåtöljer och en tresitssoffa. Men ingen ville sitta i mitten av soffan. Någon gick och hämtade en extra stol för att undvika att hamna där, inklämd mellan två andra. Till sist erbjöd jag min plats och gick och satte mig där. Vi pratade om det, och många uttryckte verkligen en djup aversion mot att befinna sig mitt i soffan.
Jag kom att tänka på det här med tanke på att min fru på sitt jobb skulle gå från att sitta i egna kontor till att sitta i kontorslandskap. Hon beskrev hur hon såg fram emot det medan många av hennes kollegor upplevde det som hemskt och otryggt. Min fru hade fått önska sig en plats och valt den i mitten.
Nu är jag inte lika frimodigt social som min fru men ändå betydligt mer öppen än mina kollegor när det gäller sådant här. Det finns på min skola lärare som bokstavligen går och stryker längs med väggarna. Det kan låta konstigt eftersom läraryrket ändå i hög grad är ett socialt yrke, ett yrke där man ska umgås med elever, där det mänskliga är i centrum. Men jag har också varit på föräldramöten där mina kollegor varit livrädda för att tala offentligt, det som de faktiskt gör varje dag i sitt eget klassrum, inför föräldragruppen.
Det låter som någon form av blyg exhibitionism men är nog snarare ett fasthållande vid en bekväm trygghetszon. Där i det egna klassrummet, där i det egna riket där läraren själv är herre över sin undervisning, där går allt bra. Men när man ska ut i offentligheten, när man ska sitta mitt i soffan och ta emot och utsätta sig för kritik, då är det plötsligt något som säger stopp.
En lärare får arbeta med unga människor. En lärare får se människor utvecklas. En lärare får vara med i en process där den delar erfarenheter och får erfarenheter. En lärare får förtroenden och ger förtroende. En lärare fördelar ansvar och lär ut hur man tar ansvar. En lärare diskuterar regler och kommer fram till regler och tidsplaner i samarbete med andra. En lärare får själv lära sig. En lärare blir bedömd och låter sig bli bedömd för att utvecklas.
Det här är också läraryrket, så här kan det också vara. Att leva i det här och låta sig påverkas av det är inte så dumt. Kan man hålla det här perspektivet kan man behålla sin mänsklighet, trots årtionden i tjänsten. Men hur stort är ens kontrollbehov? I hur hög grad låter man kontrollbehovet styra? Jag vet inte, men man kan börja med att sätta sig i mitt i soffan och inse att man inte behöver ett hörn att krypa upp i. Öppna sinnet, titta åt höger, titta åt vänster. Det är inte nödvändigtvis fiender som sitter längs väggar och på bänkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar