Låt oss börja från början

Igår ställde jag frågan om samhällets kris eller skolans kris var störst. Kanske ska jag beskriva samhällets kris. Vårt samhälle har en identitetskris, en generationskris, en moralisk kris, en ekonomisk kris, en ekologisk kris, en skuldkris, en mentalitetskris; samtidigt visas en bild upp av att "the show must go on" och "business as usual". Man kan fråga hur länge en sådan lögn kan fortgå, men givet hur de ekonomiska systemen fungerar så är svaret ganska självklart, "to the bitter end". Ingen kommer att medge att något är fel på systemnivå förrän allt kraschar, det är ganska självklart. Man kan prata mycket om ekonomiska bubblor och att man borde ha lärt sig av tidigare erfarenheter, men man kan också se på ekonomiska system som något som faktiskt avsiktligt hela tiden strävar efter bubblor och begränsade marknader med speciella förhållanden, allt för att skydda intressen för de besuttna.

Att tolka skolans utveckling utan att ta hänsyn till den nyliberalism som i nu 25 års tid har ägnat sig åt att slå sönder välfärdsstaten och att ändra människors värderingar och synsätt är inte bara imbecillt utan också naivt. I vårt land sammanfaller nästan exakt öststatskommunismens fall med Gymnasiereformen och Friskolereformen, både inträffade i början på 1990-talet. Att se kommunismens fall som något annat än kapitalismens seger och början till en ny era där både värderingar och ekonomi skulle ändras är idiotiskt; vad vi har varit med om i våra liv är en övergång till ett annat tänkesätt och en livshållning. Allt detta har skett på ett grundläggande moraliskt plan och att se den narcissism och nyfascism som breder ut sig i vårt samhälle som något annat än en produkt av den nyliberala hållningen som har bestämt politik och ekonomi är att blunda för fakta. Att både vänster och höger i nästan lika hög grad har ägnat sig åt det nyliberala projektet under sina respektive regeringsperioder i Sverige får en att reflektera kring hur starkt det hegelianska  begreppet tidsanda egentligen är.

Skolans kris är alltså enligt mitt förmenande bara en reflektion av en samhällelig kris; snarare kan man säga att skolan är ett trögt system och att förändringen har gått långsammare där än på andra marknader som har varit lättare att förändra. Ett motstånd har funnits i kunskapssyn, människosyn, vetenskapssyn och social hänsyn. Människor som har jobbat i skolan har på olika sätt försökt bibehålla värderingar som de har ansett värdefulla och som de har sett som hotade, allt från bildningsideal till värnande om de svaga och social omsorg. Detta har gjort att skolan har blivit ett slagfält för motstridiga önskningar och målsättningar och fokus har varit svårt att hitta.

Ytterligare faktorer som har påverkat den  svenska skolan har varit historiska och kulturella; den råa marknadsekonomi som nyliberalismen förespråkar har till exempel en utilitaristisk kunskapssyn som redan har varit stark i svensk skola, kunskapens nytta måste ständigt uppvisas, varför denna förändring har varit lätt att genomföra, traditionslösheten och avsaknaden av nationell identitet, helt enkelt den villighet att vara med i ett modernt projekt som gränsar till identitetslöshet hos gemene man i Sverige, har ytterligare skapat en syn på kunskap som  något brukbart och löst, och möjligheten att identifiera någon form av kulturell kanon eller allmänbildande kunskapsgrund har varit fullständigt omöjlig.

Att diskutera den svenska skolans kris utan att börja i dessa övergripande samhälleliga faktorer synes mig ganska meningslöst. Låt oss börja från början.

En dumstrut i skamvrån

Den svenska skolan befinner sig i en kris, javisst. Om det läser jag ideligen i medierna. Men det svenska samhället befinner väl sig i en kris? Om skolans kris är större eller mindre än samhällets kris tycker jag är svårt att säga.

Min tanke är att skolan alltid är en spegel av samhället. När vi har gått över från en auktoritetsstyrd till en auktoritetslös skola, där lärarens roll ibland har fått nya spännande namn som coach eller mentor, då är inte det något som har skett isolerat från utvecklingen i övrigt i samhället. Det som sker på ett ställe sker också på ett annat.

Den utvecklingen har delvis varit bra. De skräckhistorier som vi har fått oss berättade från våra föräldrar om hur det var i "ni"-samhället, där arbetare stod och vred kepsen i handen framför brukspatron eller prästen skrämde församlingen till lydnad i kyrkbänkarna eller lärarna delade ut örfilar och ställde elever i skamvrån, de historierna visar att det här var en förändring som var absolut nödvändig.

Kanske gick den längre och skedde snabbare i vårt land än i andra länder, och kanske gick den för långt. För idag står vi med en generation söndercurlade, bekräftelsetörstiga, lättkränkta ungdomar som inte vill lyssna på någon och bara jobbar utifrån lust och struntar i all disciplin och som helst vill ligga i en soffa och chilla, vår tids ord för att lata sig.

Så ser i alla fall nidbilden ut. Och en viss sanning ligger det i det. Men den fråga vi står för är inte hur vi ska återgå till ett auktoritärt samhälle från ett auktoritetslöst. Därför att helt uppenbart finns det ingen väg tillbaka. Eller i alla fall är det inte till samma plats vi ska. Och svårigheten med att återinföra en auktoritetsstyrd mentalitet i samhället - för det är ju det det ytterst handlar om: attityder, mentaliteter, tänkesätt - är ju mycket större än det var att avskaffa auktoriteterna. Enligt ungefär samma princip som att "det är inget som är lättare att vänja sig vid än en högre lön".

Så vad gör vi? Hur gör vi? Var börjar man? Så mycket energi i dagens skola ägnas åt att få elever att hitta sin egen motor, att förstå att kunskapsinhämtningen inte sker för någon annan utan för deras egen skull. Det går så där, minst sagt. Så om det inte längre är en väg, utan vi istället ska försöka säga till eleverna att de ska lära sig saker därför att vi säger det, helt enkelt, då är frågan, hur gör vi det? Med hot eller lämpor? En dumstrut i skamvrån lär inte fungera.

Sista lektionen

Bara de som inte är klara behöver komma på sista lektionen. Fem elever sitter och jobbar med sina sista gymnasietexter innan de ger sig av på en resa ut i världen. Är de färdiga att släppas iväg? Vågar jag lova att de inte ska förfula världen med särskrivningar och stavfel eller felvalda pronomen? Inga garantier lämnas. Nästa gång de skriver en text är det på riktigt.

Den blomstertid nu kommer

Skolan har börjat rusta för studentfirandet. Rutiner gås igenom, uppdrag delas ut. Det ska bli nya rutiner i år. Det får inte bli som i fjol när aulafirandet urartade till värsta pöbelupproret; alla satt och skrek "bira, bira, bira, bärs, bärs, bärs" i stället för att lyssna till sångerna och titta på dansframträdandena och vördnadsfullt lägga handen på bröstet till nationalsången.

Alla tar studenten, ingen behöver ta vägen genom bakdörren efter ett misslyckande. Då blir också firandet därefter. Samhällsklasserna möts i en egendomlig klassöverskridande ritual. Kanske kan man utläsa klasstillhörighet av längden på studentklänningarna eller snitsen på kostymerna, men alla är lika fulla när kvällen blir sen och vi är ju alla människor.

Vems är firandet? Vad står det för? Och vad står skolan för? Borgerliga värderingar förs omedvetet över och motbilder saknas. Vill det sig illa kan man bli fanbärare. Men visst är de fina våra ungdomar! Det finns ett ideal om hur det ska vara, men vems är idealet? Och varför ser det ut som det gör?

När jag läste till lärare pratade vi mycket om den dolda läroplanen. Med det menades det som vi lärde ut som inte var skolämnen, som disciplinering, inrättandet i ett system, förmågan att passa tider och sånt. Men finns det saker som ligger på ett ännu mer grundläggande plan, värderingar som är så självklara att vi inte ser dem?

Läget under kontroll?

Det lättar i planering, det lättar i rättningshögarna. Plötsligt byter man fokus. Nu ägnas dagarna åt framtida projekt, fortbildningsansökningar, kontakter utåt, utvärderingar och liknande.

Fortfarande ramlar elever in som har elden i baken och vill åtgärda det sista, rädda ett betyg innan studenten. Fortfarande ska ett skrivlag in i varje klass, det finns slutuppgifter som ska bokföras, bedömas, rättas och läggas till handlingarna. Sedan följer betygsättningen, men egentligen är inte den så jobbig. På sätt och vis är den redan gjord.

Under korta stunder känns det som om man har kontroll, nästan så mycket att man får lust att städa skrivbordet. Sedan kommer någon och stör en och man inser hur mycket det finns att göra fortfarande.

Kaos

Det har kommit fram att det har fuskats vid de nationella proven i matematik. Lösningarna spred sig över nätet och det blev uppenbart att många elever i förväg visste svaren. Kring det kan man tycka mycket. Vad var det för en skola som hade en så lös hantering av proven att en elev kunde komma in och fotografera svaren redan kvällen innan provet ägde rum? På de flesta skolor öppnas inte försändelserna med proven förrän på själva provdagens morgon. Var det till och med ett beställningsjobb? Herr B. som är lagd för konspirationsteorier börjar genast fundera om inte någon friskola hade tänkt höja sina elevers betyg avsiktligt men underskattade hur snabbt sådant här kunde sprida sig.

Det är fascinerande att Skolverket lägger hela ansvaret på de enskilda rektorerna. Var och en får göra som de själva vill. Tycker man att provet ska skrivas om så gör man det, annars inte. En del rektorer för snabbt över ansvaret på lärarna. Med det sätter man ett väldigt ansvar på den enskilde läraren. Har eleven nått sitt överraskande goda resultat tack vare fusk eller därför att den faktiskt har lagt manken till? Ska lärarna peka ut vilka som ska skriva om därför att de fick ett för bra resultat? Situationen blir orimlig. Det enda vettiga är att alla skriver om.

Främlingen

Lyckan, var finns den? I det hamnar våra diskussioner om Mersault.Får han en lycklig död? För dör gör han väl? Inte ber han om nåd i alla fall. Han ber inte om någonting. Han är likgiltig, nöjd med havet, solen, till och med timmarna i cellen är uthärdliga därför att han kan titta på himlens skiftningar. Om han saknar något? Möjligen att få känna vågorna mot sin kropp.

Eleverna är insiktsfulla, lite häpna, lite betagna och berörda av den råa ärligheten, det nakna mötet med livet sådant det är oförställt.

En elev vänder på perspektivet. "Jag tycker han är chill, Mersault", säger han. "Det är så jag vill leva. Inte räkna dagarna, inte ta tiden, inte planera. Bara låta livet skölja över mig." Någon anmärker att Mersault är farlig. "Han kan ju göra vad som helst. Han kunde döda araben, nästa gång gör han något annat som bara faller honom in." Tankarna byts över bordet. Själv sitter jag och njuter och tänker att jag kanske inte är en främling längre.

Ingenting har vassa kanter

Rättningen av det nationella provet i svenska har fått ett resultat. Vårt projekt med gemensamt rättade uppsatser som har varit anonymiserade har lett till en hårdare men antagligen rättvisare och mer rättvisande bedömning. Av över 200 elever i årskurs 3 var det bara elva som nådde det högsta betyget.

En av dem var en nyligen anländ svensk, som just har bytt från svenska som andra språk till min kurs. Hen är nervös när hen kommer in till mig för att få veta resultatet. Jag har förvarnat om att resultatet kan upplevas som negativt för mina elever som alla är ambitiösa och vill nå högsta betyg. Jag säger betyget med en gång. Det vore ohederligt att hålla på det. Eleven bryter ut i någon slags hysterisk skrattgråt och slutar lyssna på mina förklaringar om vad omdömet grundar sig på.

Det är så sällan man får vara med om sådant, den oförställda glädjen och stoltheten över ett skolarbete man har utfört. Vi arbetar så mycket i vatten, simmar i en geggamojja. Ingenting har vassa kanter, ingenting är på riktigt. 

Blomdoft

Tiden springer ifrån mig. Inläggen blir allt glesare. Det är maj. När jag blir pensionär ska jag njuta av maj. Jag ska göra som skomakaren och ta semester mellan hägg och syren. Då ska jag inte göra någonting, bara sitta i bersån och lukta på blommorna.

Jag märker inte ens att jag missar att skriva inlägg vissa dagar, plötsligt har det bara hänt. Jag tror att  maj är stressig för alla. I år är våren långsam, värmen dröjer, och på sätt och vis är det nästan skönt, för det ger en tid att ställa om mentalt. Jag pratade en gång med en man som kom från ett mer sydligt land och han sa att sedan han flyttade till Sverige hade livet blivit mycket stressigare, det var så mycket årstider, och varje årstid hade sina krav. Hemma där han kom ifrån var det alltid det samma, samma värme, samma tid.

Man tror hela tiden att det ska lätta. Man gör sig en slags illusion. Man lever i den illusionen för att det är enda sättet att kunna hantera allt. Dessutom är man mentalt slut. Så mycket har skjutits upp så länge. Aldrig har så mycket arbete skjutits framför någon av så få personer som jag ensam. De känslan är det man har. Man letar efter skrivbordet. Man tänker tanken att fredag i alla fall, då ska jag ta det lugnt. Kristi Himmelfärdsdag, så hette det - årets bästa högtid. Den kommer alltid när naturen är som vackrast och fruktträden blommar. Den blomstertid nu kommer men det är långt kvar. 

Teach me a lesson

Som avslutning på kursen i historia får eleverna en lite annorlunda uppgift. I stället för att bara hålla en redovisning ska de hålla en hel lektion. Eller en halv, redovisningstiden sätts till 30 minuter, men ett av kraven är att de ska ha med någon uppgift som klassen ska få arbeta med.

Man inser hur svårt det är. Framför allt elevernas uppgifter till klassen blir lätt lite taffliga. Genomgångarna sköts utmärkt, läst på har de, kunskap i ämnet finns. Men när det pedagogiska kravet kommer, att välja ut något som även engagerar åhörarna, då blir det lite krystat eller barnsligt eller trögt. En del lägger sig på för låg nivå. En del lägger sig på för hög nivå.  En del har bara svårt att följa upp det de har tänkt och lovvärda tankar rinner ut i sanden.

Uppgiften är bra fastän den inte fungerar så bra. För att kunna något måste man kunna det så bra att man kan berätta det på ett enkelt sätt. Eftersom eleverna vänder sig till varandra mer än till mig händer det något annat än när de bara redovisar annars. Men det finns mer att göra. Upplägget är inte riktigt färdigt än.

Konståkning, inte höjdhopp

Vårt jättelika projekt med att sambedöma och anonymisera alla uppsatser på de nationella proven i svenska är nästan färdigt. Det har varit en lång resa, men nu börjar vi skönja vad det är vi kommer att ha lärt oss av det hela.

Personligen tycker jag det har varit väldigt skönt att rätta anonyma texter. Det har gett mig ett lugn, och jag inser därför hur styrd jag vanligen är av den elevrelation jag har, när jag läser inlämningar av olika slag. Det finns en förväntan, både från min sida och från elevens sida, som styr bedömningsprocessen. Jag tror att jag tänker försöka hitta metoder för anonymisering även av mina egna prov.

Det har också varit intressant att se helheten, den övergripande nivån på texterna på skolan. Intressant förvisso, men också skrämmande. Resultatet är inte bra. Väldigt många har skrivit svaga texter och väldigt många, framför allt årskurs 3, kommer att bli underkända.  Detta kan ha olika orsaker. Det kan fel på uppgiften, det kan vara fel på eleverna, men det kan också vara fel på undervisningen. Och det ju det senare vi kan påverka. Jag fruktar att många lärare inte har anpassat sin undervisning i svenska 3 till det som är kursens innehåll, nämligen att skriva vetenskapliga texter. Och i så fall är nog denna sambedömningsprocess ett brutalt uppvaknande.

Att diskutera med kollegorna har varit givande. Vi har kunnat se var vi skiljer oss åt i våra bedömningar, men totalt har nog erfarenheten varit att vi överlag tycker ganska lika. Men, att det i slutändan faktiskt är frågan om ett tyckande och tolkande, och att ett betyg kan skilja sig ett steg på grund av en lärare, det är också väldigt tydligt.

Så någon rättvisa kommer vi inte uppnå. Någon klarhet kommer det inte bli. Det är fortfarande konståkning och inte höjdhopp. Men vi har blivit lite bättre domare.

Världens längsta upplopp

Lektionerna faller som käglor, av de ursprungliga fyra blir det bara en kvar och jag slipper också att vara vakt på de nationella prov som är orsaken till det mesta av bortfallet. Eftersom jag inte har haft tid att kolla upp saker i förväg blir detta nästan en överraskning och jag får lite andrum, tid att rätta i kapp, vilket jag nästan lyckas med. Det känns som om det bara är en liten puckel kvar innan man kan börja koncentrera sig på sommarlovet.

Fast jag vet att det är en illusion. Som vanligt är det världens längsta upplopp. Man tror att man kan börja ställa om, men då kommer det administrativa arbetet, och sedan, när man börjar se slutet, då kommer betygsättningen, och just då, då kommer alla elever som får eld i baken i slutsekunderna och hoppas att bli räddade precis innan gonggongen med någon magisk slutinlämning eller ett extraprov, och just då, när studentfirandet liksom rent fysiskt börjar vara där, då börjar utvärderingarna och konferenserna. Och den beordrade närvaron.

Men det är ändå en typ av stress som börjar falla av, redan nu. Uppfinnarstressen, fyllandet av lektionerna, planeringen. Mina planeringar är klara in i mål i alla klasser utom två. Jag vet vad som ska hända, jag kan räkna ut det totala antalet skrivlag som finns kvar. Bara det är en slags djupare andning.

Det är samma från person till person

"Det är olika från person till person." Det här uttrycket är nog mitt hatorituttryck, men samtidigt är det kanske den mest slitna frasen i dagens skola. Relativiseringen finns överallt. Sanningen går alltid att ifrågasätta, och det är när man gör det som man påstås vara kritisk.

Åsiktskulturen, det här att alla alltid tycker något om allting, ofta helt utan grund eller fackkunskap, är själva grunden för relativiseringen. Att inte ha en åsikt är liksom konstigt.

"Hur mår du?" frågade jag en gång en kompis. "Det är olika", svarade han. Den gången fungerade det. Jag skrattade, tyckte svaret var fyndigt, belyste en känsla som jag själv kände att jag hade haft många gånger, en motsägelsefullhet i världen. Olikheten innebar en nyansering.

Men så som relativiseringen fungerar idag innebär den snarare en förflackning. Ingenting betyder någonting längre för allting betyder lika mycket. Ingenting sticker ut och ingenting har något värde, för allt ärliga mycket värt, och den ena åsikten är lika god som någon annan.

Det är samma från person till person, alla har samma syn på relativismen, menar att man ska få tycka vad man vill och ha vilken åsikt som helst. Det kan man ju i och för sig få. Men det betyder inte att det inte finns fakta i målet. Och det betyder i sin tur att en del har fel.