Den svenska skolan befinner sig i en kris, javisst. Om det läser jag ideligen i medierna. Men det svenska samhället befinner väl sig i en kris? Om skolans kris är större eller mindre än samhällets kris tycker jag är svårt att säga.
Min tanke är att skolan alltid är en spegel av samhället. När vi har gått över från en auktoritetsstyrd till en auktoritetslös skola, där lärarens roll ibland har fått nya spännande namn som coach eller mentor, då är inte det något som har skett isolerat från utvecklingen i övrigt i samhället. Det som sker på ett ställe sker också på ett annat.
Den utvecklingen har delvis varit bra. De skräckhistorier som vi har fått oss berättade från våra föräldrar om hur det var i "ni"-samhället, där arbetare stod och vred kepsen i handen framför brukspatron eller prästen skrämde församlingen till lydnad i kyrkbänkarna eller lärarna delade ut örfilar och ställde elever i skamvrån, de historierna visar att det här var en förändring som var absolut nödvändig.
Kanske gick den längre och skedde snabbare i vårt land än i andra länder, och kanske gick den för långt. För idag står vi med en generation söndercurlade, bekräftelsetörstiga, lättkränkta ungdomar som inte vill lyssna på någon och bara jobbar utifrån lust och struntar i all disciplin och som helst vill ligga i en soffa och chilla, vår tids ord för att lata sig.
Så ser i alla fall nidbilden ut. Och en viss sanning ligger det i det. Men den fråga vi står för är inte hur vi ska återgå till ett auktoritärt samhälle från ett auktoritetslöst. Därför att helt uppenbart finns det ingen väg tillbaka. Eller i alla fall är det inte till samma plats vi ska. Och svårigheten med att återinföra en auktoritetsstyrd mentalitet i samhället - för det är ju det det ytterst handlar om: attityder, mentaliteter, tänkesätt - är ju mycket större än det var att avskaffa auktoriteterna. Enligt ungefär samma princip som att "det är inget som är lättare att vänja sig vid än en högre lön".
Så vad gör vi? Hur gör vi? Var börjar man? Så mycket energi i dagens skola ägnas åt att få elever att hitta sin egen motor, att förstå att kunskapsinhämtningen inte sker för någon annan utan för deras egen skull. Det går så där, minst sagt. Så om det inte längre är en väg, utan vi istället ska försöka säga till eleverna att de ska lära sig saker därför att vi säger det, helt enkelt, då är frågan, hur gör vi det? Med hot eller lämpor? En dumstrut i skamvrån lär inte fungera.
Min tanke är att skolan alltid är en spegel av samhället. När vi har gått över från en auktoritetsstyrd till en auktoritetslös skola, där lärarens roll ibland har fått nya spännande namn som coach eller mentor, då är inte det något som har skett isolerat från utvecklingen i övrigt i samhället. Det som sker på ett ställe sker också på ett annat.
Den utvecklingen har delvis varit bra. De skräckhistorier som vi har fått oss berättade från våra föräldrar om hur det var i "ni"-samhället, där arbetare stod och vred kepsen i handen framför brukspatron eller prästen skrämde församlingen till lydnad i kyrkbänkarna eller lärarna delade ut örfilar och ställde elever i skamvrån, de historierna visar att det här var en förändring som var absolut nödvändig.
Kanske gick den längre och skedde snabbare i vårt land än i andra länder, och kanske gick den för långt. För idag står vi med en generation söndercurlade, bekräftelsetörstiga, lättkränkta ungdomar som inte vill lyssna på någon och bara jobbar utifrån lust och struntar i all disciplin och som helst vill ligga i en soffa och chilla, vår tids ord för att lata sig.
Så ser i alla fall nidbilden ut. Och en viss sanning ligger det i det. Men den fråga vi står för är inte hur vi ska återgå till ett auktoritärt samhälle från ett auktoritetslöst. Därför att helt uppenbart finns det ingen väg tillbaka. Eller i alla fall är det inte till samma plats vi ska. Och svårigheten med att återinföra en auktoritetsstyrd mentalitet i samhället - för det är ju det det ytterst handlar om: attityder, mentaliteter, tänkesätt - är ju mycket större än det var att avskaffa auktoriteterna. Enligt ungefär samma princip som att "det är inget som är lättare att vänja sig vid än en högre lön".
Så vad gör vi? Hur gör vi? Var börjar man? Så mycket energi i dagens skola ägnas åt att få elever att hitta sin egen motor, att förstå att kunskapsinhämtningen inte sker för någon annan utan för deras egen skull. Det går så där, minst sagt. Så om det inte längre är en väg, utan vi istället ska försöka säga till eleverna att de ska lära sig saker därför att vi säger det, helt enkelt, då är frågan, hur gör vi det? Med hot eller lämpor? En dumstrut i skamvrån lär inte fungera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar