Världens längsta upplopp

Lektionerna faller som käglor, av de ursprungliga fyra blir det bara en kvar och jag slipper också att vara vakt på de nationella prov som är orsaken till det mesta av bortfallet. Eftersom jag inte har haft tid att kolla upp saker i förväg blir detta nästan en överraskning och jag får lite andrum, tid att rätta i kapp, vilket jag nästan lyckas med. Det känns som om det bara är en liten puckel kvar innan man kan börja koncentrera sig på sommarlovet.

Fast jag vet att det är en illusion. Som vanligt är det världens längsta upplopp. Man tror att man kan börja ställa om, men då kommer det administrativa arbetet, och sedan, när man börjar se slutet, då kommer betygsättningen, och just då, då kommer alla elever som får eld i baken i slutsekunderna och hoppas att bli räddade precis innan gonggongen med någon magisk slutinlämning eller ett extraprov, och just då, när studentfirandet liksom rent fysiskt börjar vara där, då börjar utvärderingarna och konferenserna. Och den beordrade närvaron.

Men det är ändå en typ av stress som börjar falla av, redan nu. Uppfinnarstressen, fyllandet av lektionerna, planeringen. Mina planeringar är klara in i mål i alla klasser utom två. Jag vet vad som ska hända, jag kan räkna ut det totala antalet skrivlag som finns kvar. Bara det är en slags djupare andning.