Den blomstertid nu kommer

Skolan har börjat rusta för studentfirandet. Rutiner gås igenom, uppdrag delas ut. Det ska bli nya rutiner i år. Det får inte bli som i fjol när aulafirandet urartade till värsta pöbelupproret; alla satt och skrek "bira, bira, bira, bärs, bärs, bärs" i stället för att lyssna till sångerna och titta på dansframträdandena och vördnadsfullt lägga handen på bröstet till nationalsången.

Alla tar studenten, ingen behöver ta vägen genom bakdörren efter ett misslyckande. Då blir också firandet därefter. Samhällsklasserna möts i en egendomlig klassöverskridande ritual. Kanske kan man utläsa klasstillhörighet av längden på studentklänningarna eller snitsen på kostymerna, men alla är lika fulla när kvällen blir sen och vi är ju alla människor.

Vems är firandet? Vad står det för? Och vad står skolan för? Borgerliga värderingar förs omedvetet över och motbilder saknas. Vill det sig illa kan man bli fanbärare. Men visst är de fina våra ungdomar! Det finns ett ideal om hur det ska vara, men vems är idealet? Och varför ser det ut som det gör?

När jag läste till lärare pratade vi mycket om den dolda läroplanen. Med det menades det som vi lärde ut som inte var skolämnen, som disciplinering, inrättandet i ett system, förmågan att passa tider och sånt. Men finns det saker som ligger på ett ännu mer grundläggande plan, värderingar som är så självklara att vi inte ser dem?