Vikariat

Herr F. är upprörd för att han skall behöva vikariera. Dessutom utan att få betalt. Tidigare har vi kunnat få lite extra för att ta vikariat. Sedan i fjol ligger en post på 15 timmar vikariat i allas tjänster. På så sätt garderar skolledningen sig från extra kostnader när vi blir sjuka. Vi går in och täcker upp för varandra.

Det är egentligen inte själva vikariatet som upprör F. Det är det faktum att skolledningen menar att ett vikariat tar lika lång tid som lektionen är lång. De medger ingen tid till förberedelser eller efterarbete.

"Det är inte klokt", säger F. "Menar de verkligen att stå framför en klass är samma sak som att sitta på en konferens? Jag har studerat i fem år på universitet för att bli lärare. Är det inget värt?" Herr F. ser hela systemet som ett tecken på att skolan håller på att förfalla. Kunskaper är inte viktiga längre. Det ena är lika mycket värt som det andra.

"Fru C.  i administrationen säger att alla har fått 15 timmar. Men förra året var det nästan ingen som tog alla timmar i anspråk. Och det de inte tar ut från dig, det får du ändå betalt för. Så det jämnar nog ut sig till sist", försöker jag lite pragmatiskt. Det hjälper inte. Herr F. är fortfarande arg. Det är principen det gäller.

"När en hantverkare tar 500 kronor i framkörningskostnad för att köra fram till din dörr, trots att hans firma ligger två kvarter bort, då blir du också förbannad. Menar du att vi ska vara som hantverkarna?" säger jag i ett sista försök att släta över.

"Det är inte det det handlar om", fortsätter F. "Jag utför ett kvalificerat arbete. Om det handlade om en provvakt skulle jag inte säga något. Men en lektion? Det är inte något som vem som helst kan göra."

Vi når ingen överenskommelse. Jag har själv svårt att bli upprörd. Vi har världens bästa arbetstider. Men vi har också ett yrke som är svårt att jämföra med andra just när det kommer till arbetstider.

Vi sitter regelmässigt hela helger och rättar under terminerna men det händer också att man kan gå hem tidigt en eftermiddag då och då. Både jullov, sportlov och påsklov ägnas i väldigt hög grad åt att komma ikapp, men ibland tar man fritt och gör en fantastisk resa. Någonstans i slutändan handlar det om att ge och ta.

Det är som med öl. Man räknar inte. Det blir bäst så.

Kollegor

Människor kommer och går men kollegor består. På vår skola säger ingen upp sig, folk jobbar där i decennier och sedan går de i pension. Trots det finns det sådana man knappt känner. Andra är nästan som syskon, man vet deras fel och brister men också deras förtjänster. Man vet vad de ska säga innan de öppnar munnen.

En del är i mitten av gemenskapen, andra håller sig borta, sköter sig själva. Läraryrket är ett yrke där en viss fördragsamhet med eremitbeteenden finns. Man måste inte väcka den björn som sover.

Man går omkring, man säger hej, man går vidare. En del vet man allt om, barnens väl och ve, semesterresorna, krämpor och bravader. Andra är ansikten bara.

Till allt detta skall man förhålla sig som om det vore något normalt.

Processen

Herr K. ska gå i pension. Herr K. är en gammal skolman med skolideal som en del skulle kalla daterade, medan andra skulle säga att han håller kunskapsidealen högt i en värld där alla krav ständigt devalveras.

Herr K. är i alla fall nöjd. "Jag går i pension i precis rätt tid", säger han. Han ser en annalkande katastrof runt hörnet. Skolledarna är på honom. Han skulle inte få göra som han ville längre om han fortsatte.

Herr K. lever i en föreställning om en skola som hela tiden befinner sig på ett sluttande plan. Eleverna kommer inte i tid längre. Eleverna kan inte skriva korrekt svenska längre. Eleverna gör inte läxor längre. Eleverna läser inte böcker längre. Eleverna lämnar inte in sina uppgifter i tid längre.

Herr K. har alltid kavaj på sig. Herr K. är mån om ett korrekt yttre. Herr K. läser in i det sista fortfarande klassikerna med eleverna och förbereder sina Bellman-lektioner minutiöst med CD-spelare och textutdrag. Ulla Winblads alla karaktärsdrag diskuteras utan darr på manschetten. Herr K. älskar konsthistoria. Han kan hålla en hel lektion om en 1700-talsmålning och få eleverna intresserade.

Jag kommer att sakna Herr K. När han är borta kommer något att vara försvunnet.

Floskler

Utveckla, ge energi, vara en förebild, skapa förutsättningar, dela med sig och vara en god kamrat, gå i bräschen för, ta initiativ, få hela kollegiet att leva upp, en stämningshöjare… Vi talar förstås om en förstelärare.

Men … det behövs tydlighet i uppdragen, tid för utveckling, ett kollegialt tänk, förutsättningar att verka, och vi jobbar ju redan heltid, väl?

Men tillsammans ska vi skapa, utveckla metoder, finna nya vägar, nya pedagogiska metoder, nya nya, ja, kreativa miljöer.

Kanske är det till och med så att vi står vid ett historiskt vägskäl.

Har alla rektorer blivit frikyrkepastorer? Det ligger något av en känsla av frälsningsmöte över vad skolan ska åstadkomma när man hamnar på möte med kommunala utbildningsstrateger eller skolledare. De rättar till kjolen, stryker en slinga hår ur ansiktet och säger: "Ta en godis och gå ut och diskutera med din kollega." Och sedan lite senare: "Visst har det varit en fantastisk eftermiddag, ett avstamp, nu är vi på väg."

Vi är duktiga idioter allihop i skolans värld. Men vi håller inte på med det som är väsentligt.

Ek het'n plan

Vi planerar och planerar. Vår nya plattform tvingar oss ut på banan som aldrig förr. Här fördelas läxuppgifter långt in i oktober redan, målbeskrivningar hämtas, sidhänvisningar och länkar läggs ut. Allt för att curla elevernas inlärning fullständigt, de ska veta var de är, vart de ska och hur de ska komma dit. Jag har aldrig varit så bra förberedd, men oj vad mycket jobb det är!

Herr B. är lite skeptisk.

"Min första lektion var en fullkomlig katastrof", säger han och skrattar förtjust.

"Jag höll min bästa lektion 1997", fortsätter han, "sedan dess har det bara gått utför. Men den, den var riktigt bra."

Alla lärare vet att det inte alltid är de mest välförberedda lektionerna som blir bäst. Det är ofta det som händer i ögonblicket som skapar den där magin vi söker, det plötsliga upprivandet av hela planeringen till förmån för något spontant och oväntat.

Vi får se om datorerna tvingar in oss i fållan eller om vi vågar ta språnget ut i det okända ändå.

Scenskräck

Läraryrket är ganska speciellt. Varje dag ska man stå där på scen, ha allas blickar på sig, prestera. Det finns inte utrymme för en dålig dag där man kurar ihop sig i ett hörn och bara gör sitt.

Det kan vara svårt att förstå det, men det är inte så ovanligt att lärare har scenskräck. I ett yrke där man varje dag måste prestera, där det inte går att gömma sig, kan man ibland drabbas av en plötslig självförtroendebrist. Gensvaret från eleverna, eller bristen på det, märks genast. Plötsligt står man utanför sig själv och hör sig själv prata.

Så här i inledningen av ett nytt läsår är det vanligare än någonsin att den där känslan dyker upp. Man möter så mycket människor, nya roller ska etableras. Det är så många kontakter som ska göras. Man blir värderad.

Jag har inget problem själv med att stå framför folk, jag tycker om att tala, jag är van vid att leda diskussioner. Jag har gjort det här i årtionden. Men jag skulle aldrig våga lova att jag inte kan hamna i ett läge där känslan plötsligt försvinner, där jag tappar självförtroendet och inte längre vågar stå framför eleverna.

Den var där idag, känslan, bara för en sekund, ett kort flackande med blicken. Sedan återgick vi till att diskutera livets mening.

Operationen misslyckades men patienten överlevde. Eller hur det nu var...

Diagnos i svenska. Kan elever som har genomgått nio års grundskola stava till skicklighet, blankett och prenumerera? Vet de vad en het potatis är eller förstår de ord som asyl eller konstlad? Svaret är ett stort nja. Detta är ändå duktiga elever med goda medelbetyg.

Spelar det någon roll om man kan stava? Är det inte något större viktigare mål vi ska sträva efter som att kunna förstå hur man skriver, hur man ska tänka? Det finns väl stavningskontroll? Svensk skola handlar ofta om någon högre mening bortanför det omedelbara.

Det där är något som det är ganska lätt att raljera över. "Jag förstod uppgiften men råkade räkna fel" är ju ingen bra undanflykt om man har ansvaret för en bros hållfasthet eller ett företags ekonomiska kalkyl.

Forskning visar att vi förlåter ungefär två stavfel i en text, sedan övergår fockus från vad som är skrevet till hur det är skrivet (eller hur). Och ordkunskap är central för all läsning och allt författande.

Den unga generationen läser inte längre. Kunskapsnivån i svenska faller för varje år med en hastighet som är svår att förstå för en utomstående, av den enkla anledningen att även det som vi i en vuxengeneration betecknar som vanlig normal sakprosa för dem framstår som något obegripligt och egendomligt. Förklaringen går väl i första hand att hitta i ändrade mediebeteenden, konkurrensen om tiden blir helt enkelt för stor om man både ska uppdatera sina sociala medier, kolla sina bloggar, se på film, träna och göra läxor. Var i detta får man in läsningen av en bok? Och utan läsvana ett allt torftigare språk.

Hur ska man se på det? Som en utmaning förstås. Det hör till yrkeshedern att inte misströsta.

Upprop

Så sitter de där, som fågelholkar, närmare 30 stycken 16-åringar. Man skulle vilja säga dem något om den resa de just påbörjar, om allt det man skulle vilja ge dem, om kärleken till kunskap, om det existentiella i detta att lära sig saker. Men rektor har redan försökt i det stora uppropet i aulan och det var lätt pinsamt. Högstämdhet och allvar passar illa en dag som denna. Alla befinner sig mer eller mindre i chock och ingen är mottaglig för något annat än väldigt direkt och precis information. Så det blir blanketter om närmast anhörig och publicering av bilder på hemsidan, var man kan köpa ett hänglås och påskrifter från dem som behöver ett busskort.

En ny människomassa är sammanföst. En gruppering som antingen kommer fungera eller inte fungera. Några är bördiga från Gaza eller Mosul, Mogadishu eller Shanghai. Någon har en farmor från Kalmar eller en moster i Umeå. Någon säger bamba i stället för matsalen och avslöjar sitt ursprung på det viset. En har en pappa som är månskensbonde och kör moppe till skolan genom skogen.

Hur ska det gå? Än är allt möjligt. Än är inget förstört. Förutsättningarna är olika, men möjligheterna finns. Ingen har ännu blivit nedtryckt i skorna av misslyckade resultat eller kassa inlämningar. Än är frånvaron noll procent. Tillvaron vibrerar. Det är som att stå på en knivsegg.

Lärarhumor

Precis på väg hem. För att ha något att säga åt kollega B säger jag:

"Jaha! Då kommer eleverna i morgon då."
"Ja, just när man börjar få ordning på tillvaron."

Eller som B brukar säga:

"Det här skulle vara ett riktigt trevligt yrke om det inte vore för de jädrans lektionerna."

Det kanske inte är så roligt, men det hjälper en att överleva.

The first one now will later be last...

Skolverket har infört en ny tjänst som heter förstelärare, eller möjligen förste lärare, jag är osäker på vilket.  I vilket fall innebär den att staten gör ett tillägg på  5000 kr/mån i vederbörandes lön och sedan är det upp till skolorna att utforma ett uppdrag. Vissa förslag på vad som skulle kunna komma ifråga som ett försteläraruppdrag anges, men en viss frihet finns för varje huvudman i utformningen av det hela.

Det här är naturligtvis en källa till avundsjuka, 5000 kr/mån är rätt mycket pengar. En del har sökt men inte fått, andra har inte sökt fastän de kanske skulle kunna komma ifråga, av stolthet eller solidaritet eller allmän avoghet mot själva företeelsen.

Det blir därför ganska bra om det finns konkreta arbetsuppgifter pålagda förstelärarna (för de är trots namnet flera, faktiskt ganska många om man ska vara ärlig). Om det finns ett uppdrag så finns det åtminstone något som motiverar det ohemult stora påslaget.

På vår skola har skolledningen gjort det enkelt för sig. Gamla uppdrag som tidigare gav extra betalt, som ämnes- och programansvar, har plockats bort, och i stället har dessa lagts på förstelärarna. Det är bara det att inget av de här uppdragen gav ett så stort påslag som 5000 kr/mån så fortfarande kvarstår någon slags rättviseproblematik.

Politiskt var tanken att detta skulle vara en karriärstjänst som motiverade lärare att jobba hårt på sin förkovran. Men eftersom varje huvudman själv bestämmer hur det hela ska utformas, så finns det en uppenbar risk för nepotism och rättning i ledet. Den som ställer upp på skolledningens vision av hur skolan ska utformas kommer förstås i första hand ifråga.

Själva namnet är också ett problem. Om någon är förstelärare, så blir ju alla andra sekundära. Eller som en kollega uttryckte det, "själv siktar jag på att bli trettiosjundelärare". Huvudlärare hade varit ett bättre namn. Det hade inte gjort alla andra till axellärare eller skuldrelärare.

Så tiderna förändras. Men de kommer att förändras igen.

Mål och mening på vår färd

De lokala arbetsplanerna ska revideras. Nya mål ska sättas upp. Det här är viktigt tycker alla uppdragsgivarna, utbildningsnämnd och skolledning. Var är vi, vart ska vi, hur gör vi? Beskriv nu.

Lärarna suckar. Luttrade nog för att veta att dokumenten aldrig kommer att läsas, att det är hyllvärmare som produceras, sitter de ändå pliktskyldigast och fyller i små rutor i matriser som utbildningsstrategen har tillhandahållit. Kanske ska vi göra si, kanske ska vi göra så? Allt känns verklighetsfrämmande.

Man kan filosofera över denna målstyrda verklighet i vilken vi lever. Det är inte en politiskt neutral kulturföreteelse det här, att bygga verksamheter som ska styras av tydliga, utvärderbara och helst mätbara mål. Om de inte är mätbara eller omedelbart bestämbara eller helt tydliga kallas de strävansmål. Det ligger en politisk agenda bakom.

Det sipprar ner i privatlivet också. Jag tränar för Vasaloppet, inte för att må bra eller för att jag gillar att åka skidor. Nej, ännu värre, jag tränar för att åka Vasaloppet på en tid under x timmar. Om jag uppnår det målet får jag 1000 likes på Facebook. Om jag säger att jag tyckte det var skönt att gå en promenad så får jag två.

Allt görs med ett syfte. Vi ska bygga upp en ny stödverksamhet i ämne x för att minska antalet elever med F, men i ämne y ska vi skapa en plan för hur en stödverksamhet ska utformas och för att bli varse vilka problem som finns på skolan och vilken omfattning de har, så att vi nästa läsår kan utforma en lämplig stödverksamhet även i ämne y. Tusentals lärare ägnar tusentals timmar åt hur det ska formuleras på bästa sätt.

Mitt mål är nog främst ett existentiellt. Jag önskar att eleverna förstår kopplingen mellan att lära sig saker och att växa som människa. Jag önskar att de förstår att det här med att lära sig saker, syftet med det, inte är att man ska bli läkare, ingenjör eller något annat, utan att man ska förstå hur man ska leva.

Vi skrev inte upp det i vår arbetsplan.

En plattform att stå på

Skolan har införskaffat en ny plattform. För er som inte har inblick i skolans värld kan det vara svårt att förstå vad det är. Men det behövs en intern plats på nätet där allt från provresultat, klasslistor, betyg, frånvaro och bara allmän kommunikation kan samlas.

Förmiddagen ägnas åt information om hur den nya plattformen fungerar. Stämningen är allmänt positiv eftersom det nya systemet verkar bättre än det gamla, vilket i och för sig inte säger så mycket, men ganska snart är alla informationströtta och kaffepausen blir efterlängtad.

Min observation blir att en del lärare ställer mycket frågor kring hur man delar dokument och skapar kommunikationskanaler med elever. När det sedan blir dags för frånvarofunktioner är det en helt annan grupp av lärare som vaknar till liv. Man kanske inte ska dra för stora slutsatser av det.

På eftermiddagen sitter alla och svär åter datorerna, men mest åt det trådlösa nätverket som är som en norsk blinkers, "fungerar, fungerar ikke, fungerar, fungerar ikke", om ni kommer ihåg den gamla historien. Någon lyckas lära sig hur man får ut en klasslista, någon annan har lärt sig att lägga upp och dela en matris.

Jag tänker på den gamla sången med Hasse och Tage. "Vad i helvete har de för sig i banken efter tre", sjöng de med en liten glatt ekivok anspelning. Vad gör lärare i skolan när eleverna inte är där? Min känsla är den av gamla gräsklipparmotorer som inte går igång. Någon drar i snöret, det hostar till lite. Någon pumpar lite på bränsleknappen. Men, nej, idag får gräset stå oklippt.

Börja-jobba-ångest

Det känns något bortskämt att prata om en börja-jobba-ångest som lärare, vi som har en längre ledighet än nästan någon annan borde väl kunna gå till jobbet utan svårighet. Men det är lite motsägelsefullt det där. Under ett sommarlov hinner man bli en annan människa, den långa ledigheten gör att man ställer om i högre grad än vad kanske andra yrkesgrupper gör. Därför bli övergången till arbetslivet igen desto svårare.

Med åren har man lärt sig att hantera det där. Åtminstone ibland. En del kollegor kan komma första dagen och berätta att de inte har sovit på en vecka därför att de har oroat sig för någon klass de ska ha, något rektorn sa innan de slutade i våras eller för att de ska ha en ny kurs de aldrig haft förut.

Men själv, jag håller allt borta så länge jag kan. Ju mer oförberedd jag kommer, desto bättre är det. Allt kommer ändå ramla på en, jag vet att de första veckorna blir hysteriska. Men håll det borta så länge du kan. Det är det som är metoden. Tids nog faller du in i din roll.

Men nu sitter vi där, solbrända och fina, och stämningen är glättig och uppsluppen. Sommaren har varit bra. Soliga minnen delas, berättelser från sommarens alla resor och projekt surrar i luften. Och skolchefen Q pratar, pratar oss på plats, pratar ner oss i skoskaften, påminner oss om var vi befann oss innan vi gick på sommarlov, vart vi var på väg, vad som förväntas av oss i år. "Vi i skolledningen ska finnas där för att stödja er och stötta er och störa er", säger hon. Det känns betryggande.

Temat för dagen är glädje. Det är ett av ledorden i skolans vision. Nu ska vi diskutera i våra arbetslag hur vi kan sprida mer glädje i vår skola, hur föräldramöten, öppet hus och andra aktiviteter ska präglas av något glädjefullt.

Det låter lite trist. Ingen kommer på något att säga. Till sist säger någon att om vi trivs på jobbet, om vi är glada, då kommer det att märkas. Sedan blir det tyst igen.

Förmodligen är det så med glädjen, att när man benämner den eller planerar den försvinner den. Det är som med lycka, det är först efteråt man vet att den fanns. Några andra idéer bollas lite pliktskyldigt innan vi går på lunch.

Under lunchen tänker jag på något rektor V sa under sitt anförande. Hon sa att forskning visade att eleverna mådde bra av en mjukstart, att vi alla i en ny miljö hade en tendens att retardera något, att det var så mycket att ta in att det var bra att ta det lite lugnt i början. Jag minns min egen gymnasiestart, hur mina lärare hade en rivstart där franska verbformer och siffersystem snabbt fyllde en hel tavla, där engelskläraren redan första lektionen såg till att do, did och does-omskrivningarna satt som gjutna. Det var som en frisk vind, nu började man på en ny skola, nu var det gymnasiet.

"Vi ska ha höga förväntningar men rimliga krav", sa rektor V. Det var nog en plattityd. "Vi ska ha rimliga förväntningar och höga krav", skulle man lika gärna kunna säga. Vi får se hur det blir. Rivstart eller mjukstart, jag funderar fortfarande. 

Presentation

Jag arbetar som lärare i en gymnasieskola i Sverige. Under läsåret 2014/15 kommer jag här att publicera en dagbok. Alla namn i bloggen kommer att vara anonyma. En del händelser som är känsliga kommer att modifieras för att skydda de inblandade och för att jag ska kunna hålla den tystnadsplikt som ingår i mitt ämbete.

Jag kommer därför inte heller att identifiera skolan eller öppet tala om vem jag är. För den som är kunnig när det gäller att söka i datortrafik och annat är det säkert en smal sak att ta reda på vem jag är, men jag tänker inte öppet gå ut med det.

Syftet med bloggen är att beskriva den svenska skolan inifrån. Mina egna tankar kommer att finns med i hög grad, men samtidigt kommer det att handla om allt som händer och sker runt omkring mig och allt som jag är med om.

Jag vill redan nu påpeka att jag har en privilegierad position som lärare. Min arbetssituation är betydligt bättre än många andras. Det här är inte en eländesblogg. Det är en berättelse om livet.