De lokala arbetsplanerna ska revideras. Nya mål ska sättas upp. Det här är viktigt tycker alla uppdragsgivarna, utbildningsnämnd och skolledning. Var är vi, vart ska vi, hur gör vi? Beskriv nu.
Lärarna suckar. Luttrade nog för att veta att dokumenten aldrig kommer att läsas, att det är hyllvärmare som produceras, sitter de ändå pliktskyldigast och fyller i små rutor i matriser som utbildningsstrategen har tillhandahållit. Kanske ska vi göra si, kanske ska vi göra så? Allt känns verklighetsfrämmande.
Man kan filosofera över denna målstyrda verklighet i vilken vi lever. Det är inte en politiskt neutral kulturföreteelse det här, att bygga verksamheter som ska styras av tydliga, utvärderbara och helst mätbara mål. Om de inte är mätbara eller omedelbart bestämbara eller helt tydliga kallas de strävansmål. Det ligger en politisk agenda bakom.
Det sipprar ner i privatlivet också. Jag tränar för Vasaloppet, inte för att må bra eller för att jag gillar att åka skidor. Nej, ännu värre, jag tränar för att åka Vasaloppet på en tid under x timmar. Om jag uppnår det målet får jag 1000 likes på Facebook. Om jag säger att jag tyckte det var skönt att gå en promenad så får jag två.
Allt görs med ett syfte. Vi ska bygga upp en ny stödverksamhet i ämne x för att minska antalet elever med F, men i ämne y ska vi skapa en plan för hur en stödverksamhet ska utformas och för att bli varse vilka problem som finns på skolan och vilken omfattning de har, så att vi nästa läsår kan utforma en lämplig stödverksamhet även i ämne y. Tusentals lärare ägnar tusentals timmar åt hur det ska formuleras på bästa sätt.
Mitt mål är nog främst ett existentiellt. Jag önskar att eleverna förstår kopplingen mellan att lära sig saker och att växa som människa. Jag önskar att de förstår att det här med att lära sig saker, syftet med det, inte är att man ska bli läkare, ingenjör eller något annat, utan att man ska förstå hur man ska leva.
Vi skrev inte upp det i vår arbetsplan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar