Så sitter de där, som fågelholkar, närmare 30 stycken 16-åringar. Man skulle vilja säga dem något om den resa de just påbörjar, om allt det man skulle vilja ge dem, om kärleken till kunskap, om det existentiella i detta att lära sig saker. Men rektor har redan försökt i det stora uppropet i aulan och det var lätt pinsamt. Högstämdhet och allvar passar illa en dag som denna. Alla befinner sig mer eller mindre i chock och ingen är mottaglig för något annat än väldigt direkt och precis information. Så det blir blanketter om närmast anhörig och publicering av bilder på hemsidan, var man kan köpa ett hänglås och påskrifter från dem som behöver ett busskort.
En ny människomassa är sammanföst. En gruppering som antingen kommer fungera eller inte fungera. Några är bördiga från Gaza eller Mosul, Mogadishu eller Shanghai. Någon har en farmor från Kalmar eller en moster i Umeå. Någon säger bamba i stället för matsalen och avslöjar sitt ursprung på det viset. En har en pappa som är månskensbonde och kör moppe till skolan genom skogen.
Hur ska det gå? Än är allt möjligt. Än är inget förstört. Förutsättningarna är olika, men möjligheterna finns. Ingen har ännu blivit nedtryckt i skorna av misslyckade resultat eller kassa inlämningar. Än är frånvaron noll procent. Tillvaron vibrerar. Det är som att stå på en knivsegg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar