Vikariat

Herr F. är upprörd för att han skall behöva vikariera. Dessutom utan att få betalt. Tidigare har vi kunnat få lite extra för att ta vikariat. Sedan i fjol ligger en post på 15 timmar vikariat i allas tjänster. På så sätt garderar skolledningen sig från extra kostnader när vi blir sjuka. Vi går in och täcker upp för varandra.

Det är egentligen inte själva vikariatet som upprör F. Det är det faktum att skolledningen menar att ett vikariat tar lika lång tid som lektionen är lång. De medger ingen tid till förberedelser eller efterarbete.

"Det är inte klokt", säger F. "Menar de verkligen att stå framför en klass är samma sak som att sitta på en konferens? Jag har studerat i fem år på universitet för att bli lärare. Är det inget värt?" Herr F. ser hela systemet som ett tecken på att skolan håller på att förfalla. Kunskaper är inte viktiga längre. Det ena är lika mycket värt som det andra.

"Fru C.  i administrationen säger att alla har fått 15 timmar. Men förra året var det nästan ingen som tog alla timmar i anspråk. Och det de inte tar ut från dig, det får du ändå betalt för. Så det jämnar nog ut sig till sist", försöker jag lite pragmatiskt. Det hjälper inte. Herr F. är fortfarande arg. Det är principen det gäller.

"När en hantverkare tar 500 kronor i framkörningskostnad för att köra fram till din dörr, trots att hans firma ligger två kvarter bort, då blir du också förbannad. Menar du att vi ska vara som hantverkarna?" säger jag i ett sista försök att släta över.

"Det är inte det det handlar om", fortsätter F. "Jag utför ett kvalificerat arbete. Om det handlade om en provvakt skulle jag inte säga något. Men en lektion? Det är inte något som vem som helst kan göra."

Vi når ingen överenskommelse. Jag har själv svårt att bli upprörd. Vi har världens bästa arbetstider. Men vi har också ett yrke som är svårt att jämföra med andra just när det kommer till arbetstider.

Vi sitter regelmässigt hela helger och rättar under terminerna men det händer också att man kan gå hem tidigt en eftermiddag då och då. Både jullov, sportlov och påsklov ägnas i väldigt hög grad åt att komma ikapp, men ibland tar man fritt och gör en fantastisk resa. Någonstans i slutändan handlar det om att ge och ta.

Det är som med öl. Man räknar inte. Det blir bäst så.