Börja-jobba-ångest

Det känns något bortskämt att prata om en börja-jobba-ångest som lärare, vi som har en längre ledighet än nästan någon annan borde väl kunna gå till jobbet utan svårighet. Men det är lite motsägelsefullt det där. Under ett sommarlov hinner man bli en annan människa, den långa ledigheten gör att man ställer om i högre grad än vad kanske andra yrkesgrupper gör. Därför bli övergången till arbetslivet igen desto svårare.

Med åren har man lärt sig att hantera det där. Åtminstone ibland. En del kollegor kan komma första dagen och berätta att de inte har sovit på en vecka därför att de har oroat sig för någon klass de ska ha, något rektorn sa innan de slutade i våras eller för att de ska ha en ny kurs de aldrig haft förut.

Men själv, jag håller allt borta så länge jag kan. Ju mer oförberedd jag kommer, desto bättre är det. Allt kommer ändå ramla på en, jag vet att de första veckorna blir hysteriska. Men håll det borta så länge du kan. Det är det som är metoden. Tids nog faller du in i din roll.

Men nu sitter vi där, solbrända och fina, och stämningen är glättig och uppsluppen. Sommaren har varit bra. Soliga minnen delas, berättelser från sommarens alla resor och projekt surrar i luften. Och skolchefen Q pratar, pratar oss på plats, pratar ner oss i skoskaften, påminner oss om var vi befann oss innan vi gick på sommarlov, vart vi var på väg, vad som förväntas av oss i år. "Vi i skolledningen ska finnas där för att stödja er och stötta er och störa er", säger hon. Det känns betryggande.

Temat för dagen är glädje. Det är ett av ledorden i skolans vision. Nu ska vi diskutera i våra arbetslag hur vi kan sprida mer glädje i vår skola, hur föräldramöten, öppet hus och andra aktiviteter ska präglas av något glädjefullt.

Det låter lite trist. Ingen kommer på något att säga. Till sist säger någon att om vi trivs på jobbet, om vi är glada, då kommer det att märkas. Sedan blir det tyst igen.

Förmodligen är det så med glädjen, att när man benämner den eller planerar den försvinner den. Det är som med lycka, det är först efteråt man vet att den fanns. Några andra idéer bollas lite pliktskyldigt innan vi går på lunch.

Under lunchen tänker jag på något rektor V sa under sitt anförande. Hon sa att forskning visade att eleverna mådde bra av en mjukstart, att vi alla i en ny miljö hade en tendens att retardera något, att det var så mycket att ta in att det var bra att ta det lite lugnt i början. Jag minns min egen gymnasiestart, hur mina lärare hade en rivstart där franska verbformer och siffersystem snabbt fyllde en hel tavla, där engelskläraren redan första lektionen såg till att do, did och does-omskrivningarna satt som gjutna. Det var som en frisk vind, nu började man på en ny skola, nu var det gymnasiet.

"Vi ska ha höga förväntningar men rimliga krav", sa rektor V. Det var nog en plattityd. "Vi ska ha rimliga förväntningar och höga krav", skulle man lika gärna kunna säga. Vi får se hur det blir. Rivstart eller mjukstart, jag funderar fortfarande.