Diagnos i svenska. Kan elever som har genomgått nio års grundskola stava till skicklighet, blankett och prenumerera? Vet de vad en het potatis är eller förstår de ord som asyl eller konstlad? Svaret är ett stort nja. Detta är ändå duktiga elever med goda medelbetyg.
Spelar det någon roll om man kan stava? Är det inte något större viktigare mål vi ska sträva efter som att kunna förstå hur man skriver, hur man ska tänka? Det finns väl stavningskontroll? Svensk skola handlar ofta om någon högre mening bortanför det omedelbara.
Det där är något som det är ganska lätt att raljera över. "Jag förstod uppgiften men råkade räkna fel" är ju ingen bra undanflykt om man har ansvaret för en bros hållfasthet eller ett företags ekonomiska kalkyl.
Forskning visar att vi förlåter ungefär två stavfel i en text, sedan övergår fockus från vad som är skrevet till hur det är skrivet (eller hur). Och ordkunskap är central för all läsning och allt författande.
Den unga generationen läser inte längre. Kunskapsnivån i svenska faller för varje år med en hastighet som är svår att förstå för en utomstående, av den enkla anledningen att även det som vi i en vuxengeneration betecknar som vanlig normal sakprosa för dem framstår som något obegripligt och egendomligt. Förklaringen går väl i första hand att hitta i ändrade mediebeteenden, konkurrensen om tiden blir helt enkelt för stor om man både ska uppdatera sina sociala medier, kolla sina bloggar, se på film, träna och göra läxor. Var i detta får man in läsningen av en bok? Och utan läsvana ett allt torftigare språk.
Hur ska man se på det? Som en utmaning förstås. Det hör till yrkeshedern att inte misströsta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar