Människor kommer och går men kollegor består. På vår skola säger ingen upp sig, folk jobbar där i decennier och sedan går de i pension. Trots det finns det sådana man knappt känner. Andra är nästan som syskon, man vet deras fel och brister men också deras förtjänster. Man vet vad de ska säga innan de öppnar munnen.
En del är i mitten av gemenskapen, andra håller sig borta, sköter sig själva. Läraryrket är ett yrke där en viss fördragsamhet med eremitbeteenden finns. Man måste inte väcka den björn som sover.
Man går omkring, man säger hej, man går vidare. En del vet man allt om, barnens väl och ve, semesterresorna, krämpor och bravader. Andra är ansikten bara.
Till allt detta skall man förhålla sig som om det vore något normalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar