Läraryrket är ganska speciellt. Varje dag ska man stå där på scen, ha allas blickar på sig, prestera. Det finns inte utrymme för en dålig dag där man kurar ihop sig i ett hörn och bara gör sitt.
Det kan vara svårt att förstå det, men det är inte så ovanligt att lärare har scenskräck. I ett yrke där man varje dag måste prestera, där det inte går att gömma sig, kan man ibland drabbas av en plötslig självförtroendebrist. Gensvaret från eleverna, eller bristen på det, märks genast. Plötsligt står man utanför sig själv och hör sig själv prata.
Så här i inledningen av ett nytt läsår är det vanligare än någonsin att den där känslan dyker upp. Man möter så mycket människor, nya roller ska etableras. Det är så många kontakter som ska göras. Man blir värderad.
Jag har inget problem själv med att stå framför folk, jag tycker om att tala, jag är van vid att leda diskussioner. Jag har gjort det här i årtionden. Men jag skulle aldrig våga lova att jag inte kan hamna i ett läge där känslan plötsligt försvinner, där jag tappar självförtroendet och inte längre vågar stå framför eleverna.
Den var där idag, känslan, bara för en sekund, ett kort flackande med blicken. Sedan återgick vi till att diskutera livets mening.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar