O helga stund på jorden!

För första gången på många år har lärarna ordnat med ett uppträdande på avslutningen. Eller egentligen är det två, först en liten pjäs och sedan ett sång- och dansnummer. Det känns som ett återuppvaknande, som om en positiv stämning har återvänt till vår skola. Efter alla dessa defensiva år när alla bara har gnällt och varit negativa och räknat timmar och arbetsuppgifter och inte velat göra något extra är det äntligen några som bjuder på sig själva och bara ger.

Jag väljer att uppfatta avslutningen på detta sätt, med en positiv känsla. Sång- och dansnumren sitter, och vi får höra O Helga Natt utan att rösten spricker. Det blir nog en bra jul i år också.

It ain't over til the fat lady sings

Terminen sjunger på sista versen. Människor är trötta, både elever och lärare. Folk börjar ställa om inför ledigheten. Jag håller terminens sista lektion, lite lekfullt men ändå med ett viktigt innehåll.

En kollega och jag brukade slå vad om vem som hade prov sist på terminen för många år sedan. Men när han vann genom att ha provet efter avslutningen - det gick inte att få in det någon annan gång - så slutade vi. Det var aldrig på allvar ändå. Det var bara en tanke, att man ska hålla flaggan i topp in i det sista. Varje lektion ska räknas, varje aktivitet ska finnas där. Inga genvägar, plikten framför allt.

Efter min lektion lagar min klass mat från olika världsdelar inför avslutningen. Det är en kaotisk men trevlig aktivitet. Vi ska äta egenlagad mat i morgon. Fru H har dragit igång det hela, det är en del av samhällskunskapens omvärldskännedom.

Regnet yr utanför, dimman ligger tät kring kullarna, mörkret faller. Skolan töms på folk.

Det är svårt att varva ner. Jag letar efter något att göra. Det tar tid för stressnivåerna att sjunka. Det är något jag har glömt. Vad var det nu igen? Jag irrar omkring ett tag men sätter mig till sist. Ljudet av regnet mot rutan. Nu är det äntligen tyst.

Neutralitet i krig, alliansfrihet i fred

Den lokala banken stöttar vår skola med en fond från vilken vi kan söka pengar för extraaktiviteter utanför den normala verksamheten - ett teaterbesök här, en skolresa där - allt det som inte blir av längre sedan vi blev förbjudna att ta betalt för aktiviteter som vi genomför tillsammans med eleverna. I gengäld blir hela personalen satta till att lyssna till en så kallad information om hur banken fungerar.

Att skolan utsätts för en sådan här halvdold sponsring är i och för sig inte överraskande, att vi dessutom förväntas lyssna på förtäckt reklam är bara följdriktigt. Men för oss som har varit med ett tag blir det ett tidens tecken.

Skolans oavhängighet, dess neutralitet, dess opartiskhet i varje situation, det är ett värde som egentligt är viktigt i en välfungerande demokrati. Men själva den tanken är allt avlägsnare för människorna i vår tid. I dag tar det tid att etablera den tanken i medvetandet, inte bara i skolsammanhang utan i alla möjliga sammanhang. Det är dit privatiseringen, individualiseringen och relativiseringen har fört oss. Att en skola försöker hitta fördelar för sig själv i alla möjliga sammanhang är helt naturligt i dag, bara en följd av själva det faktum att vi slåss på en marknad för att locka till oss elever. Det är i det ständiga undantaget vi lever, bara ett stenkast från nepotismen och godtycket.

Mannen från banken berättar om all lokal sponsring banken sysslar med. Jag kan inte låta bli att teaterviska till fru W som sitter vid mitt bord:
"Om alla de pengarna togs in som skatt och fördelades av demokratiskt valda personer i stället för av banken, skulle det vara en förbättring då?"
W himlar med ögonen.
"Det där var en politisk fråga, den svarar jag inte på." W är rektor och vill hålla på sin neutralitet. Jag tycker att det hedrar henne.

En dag i världen

En incident som har med arbetet att göra men som jag inte tänker dela här förstörde min nattsömn. Jag låg och vände mig och vred mig och ältade olika saker jag skulle vilja säga till olika personer fram till klockan två; klockan fem vaknade jag och var klarvaken. Sedan tittade jag på månen en timme innan jag gick upp.

Vilket arbete man än har är det väl jobbigt att vara trött eller dagen efter, men i skolan är det lite värre än på många andra ställen. Det finns liksom inte utrymme för en dålig dag. Man står där och pratar framför eleverna ändå, man finns där till beskådande. Det går inte att gömma sig bakom en skärm eller gräva ner sig i en pärm.

Det är klart, man kunde plocka fram lite instuderingsfrågor och sätta dem i arbete, sätta på en film eller hitta på något annat. En del ger eleverna ledigt, jo, det är sant, det förekommer. Men det känns inte riktigt bra. Planeringen finns där redan, det är mycket som är genomtänkt, avvägt och inpassat. Så man står där med svidande ögon, raspig stämma och gör sitt bästa.

Eleverna är snälla. Det är de som räddar dagen. Datorn får ett spel, jag startar om den fem gånger innan den börjar funka hjälpligt, det är pytt i panna i matsalen och världen är så grå att den går att ta på. Huvudet är som en ballong, kaffeautomaten går varm. Tre gånger är jag på väg till syster för att få lite paracetamol men varje gång kommer något emellan. Jag hinner inte.

Men eleverna är snälla, de gör dagen meningsfull. När jag senare på dagen ser ett par av dem sitta och gråta över ett misslyckat prov när jag går förbi försöker jag säga några tröstande ord. Det känns som om vi är på samma sida på något konstigt sätt.

Vem som är på den andra sidan? Världen. Det är bara världen.

Den permanenta revolutionen

Jag läser i Skolvärlden, den tidning som är organ för vårt fackförbund, att det blir allt vanligare att lärare i olika länder i världen förväntas svära en lärared. Man ska lova trohet till utlärandets plikt på det ena eller andra sättet. I Singapore ska man bland annat lova att fortsätta att utbilda sig. Färdig lärare förväntas man aldrig vara.

Hur vällovligt ett sådant här tänkande i teorin än kan tänkas vara, kan jag inte annat än se det som ett tidens tecken. Sverigedemokraterna har verkligen satt upp fingret i vädret vid rätt tid och sett vart det blåser. Det är en längtan efter trohet och tillhörighet som den moderna människan tycks vilja få uppfylld, det är där vi är, det är i den tiden vi lever.

På besök i USA minns jag hur jag reagerade på när eleverna svor trohet till flaggan. Så här låter den amerikanska trohetseden:

I pledge allegiance to the Flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands, one Nation under God, indivisible, with liberty and justice for all.

Vad innebär det att man varje morgon ställer sig och upprepar dessa ord i skolan? Blir man mer amerikansk? Bryr man sig mer om flaggan, nationen, republiken? Eller landar allt bara i en propaganda som känns unken och nationalistisk? Och blir man verkligen mer trogen genom att göra denna handling eller blir det tvärtom? Känner man en vilja att revoltera mot det förväntade? Jag skiter i nationen, flaggan och Gud, friheten och rättvisan! Jag vill någonting annat. Är det så man tänker?

Om man verkligen skulle införa en trohetsed uppstår en rad spännande frågor. En är till vem man ska svära trohet. Min arbetsgivare är kommunen, i framtiden kanske staten, men i en friskola ett företag. Ska jag svära trohet till entreprenörsandan, staden eller välfärdsmodellen?

Till vad ska jag svära trohet är också en spännande fråga. Är det till mig själv - jag lovar att göra mitt bästa - eller är det till eleverna - jag lovar att hjälpa er - eller är det till stora värden som Gud, rättvisan och friheten som i den amerikanska förklaringen? Jag lovar att vara rättvis, inte låta mig köpas av fjäsk, nepotism eller av personliga engagemang eller känslor, utan betrakta er alla som samma slaktgrisar inkomna till den jättelika utbildningsfabriken. Jag lovar att ge er frihet att själva hitta era åsikter och inte proppa på er mina. Jag lovar att min undervisning ska vara icke-konfessionell men med respekt för era eventuella religiösa böjelser och ideal fram till den gräns där ni i religionens namn ifrågasätter grundläggande mänskliga rättigheter. 

Hualigen! 

Jag känner mig lite allmänt otrogen just idag och har bara lust att svära trohet till den permanenta revolutionen. Jag lovar att inte tycka samma sak i dag som i morgon, inte fastna i färdiga modeller om hur det ska vara utan ideligen ifrågasätta och vända och vrida på lärandets uppdrag. Mer än så blir det inte.

Och så får jag lust att citera Tage Danielsson. "De enda ord på -ist som jag bekänner mig till är humanist och cyklist." Så sa han. Och så säger jag.

Natten går allt tyngre fjät

När jag gick i gymnasiet var Lucia en av årets höjdpunkter. Alla stadens diskotek hade jättelika tillställningar på vilka ungdomarna samlades. Någon gång mitt i natten drog sig klasserna samman, träffades hos någon mellan sista bussen och första. På morgonkulan bar det av för att sjunga hos skräckslagna lärare, fortfarande halvfulla eller till och med helfulla kom vi farande genom stadens gator, ringde försynt på hos lärare som kom och öppnade i nattskjortor och släppte in oss och bjöd på pepparkakor medan vi sjöng Luciasånger. En del blev glada och skojade med oss, jag minns speciellt min filosofilärare som alltid ville berätta historien om hur en av mina klasskamrater hade somnat i hans fåtölj. Andra var mer reserverade, ganska förståeligt förstås, markerade vänligt men bestämt att vi nog skulle fortsätta vidare till någon annan efter ett tag. Dagen efter var det en hederssak att verkligen gå på alla lektioner trots att man inte hade sovit någonting. Jag minns speciellt en sen eftermiddagslektion i kemi när alla höll på att somna hela tiden.

Det otänkbara i att detta skulle ske idag slår mig med full kraft en dag som denna. Eleverna är mer reserverade själva, och många lärare skulle nog inte tillåta dylika tilltag från eleverna. Lucia är en tradition på retur. På vår skola ordnar lärarna lite pliktmässigt ett eget Luciatåg sedan elevernas har förhandlats bort av stressade musiklärare som har nog med att få ihop terminsavslutningarna.

Är det av godo eller av ondo? Jag vet inte. Men min gymnasietids Luciafirande blev ett minne för livet. När man slår sönder vardagens rutiner och möts i helt andra sammanhang händer det något med människor.

Djävulen finns i detaljerna

Jag får in ett elevarbete som gör mig lycklig. Det finns en noggrannhet i detaljerna, ett genomförande från början till slut som visar på omsorg och eftertanke. Det känns som om det jag har sagt har nått fram, att all den kunskap jag vill förmedla har gått in.

Eller också är det bara ett tecken på att eleverna har anpassat sig efter mina direktiv. I skolan ger man uppgifter, man lägger ut en mall men lämnar ett litet utrymme över till kreativitet och nya tankar. Ibland kommer det ängsliga uppgifter tillbaka, där eleverna mer verkar ha letat efter hur de tror att jag vill att det ska vara än efter ett sätt att göra uppgiften väl utifrån sina egna förutsättningar.

Hur tillrättalagt vill man att det ska vara? Jag tror att jag hela tiden försöker uppmuntra till kreativitet, till ett utrymme för eget tänkande och skapande. Men ibland undrar jag. När tankarna bara byts fram och tillbaka, vad är det för slags inlärning vi ägnar oss åt då?

Den eviga enkäten

Ännu en gång ska vi diskutera enkätresultaten. Vi sitter i programarbetslaget på ett oändligt möte. Alla är för trötta för att koncentrera sig. Då och då glider vi in på frågor som hettar till där vi uppenbart har olika åsikter, då och då ser vi faktiskt konkreta lösningar på problem. Men oftast glider vi omkring i materialet utan styrsel, fastnar i enskilda statistiska uppgifter, undrar vad som kan ligga bakom ett överraskande resultat, minns något enskilt fall, glömmer var vi var någonstans tills någon kommer ihåg uppgiften och vi går vidare.

Vad som står i protokollet från mötet vet bara mötesledaren, vem som ska läsa protokollet är okänt och vad denne person ska ha det till är höljt i mystik. I varje led av kommunikationsprocessen finns en möjlig felkälla. Herr X berättar att han läst en utländsk betraktare som förvånades över att Skolinspektionen i vårt land i huvudsak läste dokument. Varför går de inte ut och besöker skolorna i verkligheten i stället, var frågan som ställdes.

Den dystra stämningen ger sig inte när jag åker hem. Tröttheten, mörkret, allt sammanfaller. Enkätens frågor börjar drömlikt blandas ihop.

"På den här skolan hjälper vi elever som kränker att känna sig trygga". Stämmer ganska bra.
 
"Jag vet vad jag ska göra om jag upptäcker att jag är i behov av särskilt stöd." Stämmer inte alls.

"Konferenserna på skolan är till nytta för att uppmuntra till kritisk reflektion." Absolut.

"Jag försöker inspirera mina elever till att handleda nyanställda lärare i arbetet." Vet inte.

"Rektor ser till att det dagliga arbetet i skolan är kränkande för både personal och elever."Stämmer ganska dåligt.

"Jag har förutsättningar att ingripa om mina elever vill utvecklas och prestera bra i skolan." Nej.

 "På den här skolan finns rutiner för att överleva." Ja, kanske det.

Stop me if you've heard this one before

Nationellt prov i matematik för årskurs 1. Jag är uttagen som vakt och i en timmes tid får jag vanka omkring i en knäpptyst aula medan eleverna brottas med problemen. Man kan nästan höra hur de tänker. "Två, två, två" försöker jag telepatiskt förmedla till dem, eftersom jag inser att det är svaret på en av uppgifterna. Jag vet inte om de hör, men åtminstone någon tittar upp och mäter mig med blicken.

Det har varit kaos på morgonen, någon miss i planeringen, proven var inte uppackade och sorterade, men tack vare många hjälpsamma människor och lite stress lyckas vi ändå lösa det och få ihop det hela. Vi blir bara en minut försenade. Eleverna märker det knappt. 

Om man skulle vara lagd för dystopiska tankar om skolans förfall skulle man symboliskt se det som ännu en punkt där skolan inte lyckas leva upp till den standard den en gång hade. Det där lite militära draget skolan ibland kan ha, ordning och reda, disciplin och inarbetade rutiner, helst med oberoende kontrollinstanser och dubbla system, är det borta? Nu går det mer på en höft, människorna är inte inskolade i rutinerna, det finns inte upparbetade arbetssätt eller färdiga mallar. 

Jag lämnar analysen därhän och konstaterar bara att jag njuter av tystnaden som uppstår när sextio hjärnor räknar. Man kan höra sig själva tänka. Det susar i huvudet på ett märkligt sätt, som man föreställer sig att rymden låter, en entonig valsång från djupen. 

I can see clearly now what it's all been about

Jag har medarbetarsamtal med min chef. Hen verkar närmast chockad över att jag trivs på jobbet. Samtalet hamnar inte i formuläret, flera gånger driver vi iväg till helt andra frågor. Det är ett bubblande och smittande samtal där båda ifrågasätter invanda synsätt och delger sitt perspektiv, och därmed blir frågorna belysta från ett helt annat håll än det först var tänkt.

Men problemen finns kvar. Hur gör man egentligen? Vi löser inga problem, vi hittar inte svaren. Vi kan analysera och se var problemen ligger, vi kan vända och vrida på saker och konstatera var åtgärderna borde sättas in, vi kan följa trådarna från A till B, men vi kan inte se tankarna gå i mål. Vi går därifrån berikade men utan svar. Svaret på en fråga är inte bara ett VAD utan också ett HUR och till sist också ett VEM och NÄR och med VILKA RESURSER.

Men när man har ett trådnystan framför sig, då måste man börja riva i en ända. Förr eller senare löser sig trasslet. Och vi har alla varit med om det, som när man rensar fiskenät, eller plockar talgoxar ur fågelmärkarnät eller sitter i en bilkö, hur allting plötsligt bara löser sig. Man trodde det var lång väg kvar att gå, men plötsligt släppte proppen, flaskhalsen försvann.

Det är just den upplevelsen hela skolvärlden längtar efter.

None but ourselves can free our minds

Jag städar skrivbordet samtidigt som jag sjunger Redemption song av Bob Marley. Det är förmodligen ett tecken på lycka. Städningen är underbar, både därför att det är ett nöje att se hur rent det blir, och därför att man hittar gamla saker som väcker minnen av saker man gjort som har varit underbara eller visar sig vara användbara och därför ger en idéer om framtida uppgifter.

Sången kommer från ett radioprogram om rasism som jag har lyssnat på tillsammans med mina elever. Den fastnar i huvudet på något sätt och ger mig en skön känsla. Kanske är det bara fredag men å andra sidan är det grå och mörk december.

Städningen tar tid, nu blir det rättning i helgen i stället. Det gör inte så mycket. Städning är alltid ett framtidsprojekt, ett löfte om något nytt. Jag tänker att jag ska städa hyllorna också. I ett svagt ögonblick får jag för mig att jag till och med ska börja rensa i pärmarna. Men även om längtan finns där vet jag att det inte kommer ske, åtminstone inte nu. Så mycket tid har jag inte. Men tanken är så vacker, och jag börjar tänka på Strindbergs dikt Esplanadsystemet. "Här rivs för att få luft och ljus; Är kanske inte det tillräckligt?" 

Som att vända en atlantångare

Hur åstadkommer man förändring i skolan?

På min skola har jag en känsla av att många lärare går omkring med en slags inre vrede i sig. Det är som att det finns ett berg av lagrade oförrätter som de har blivit utsatta för som ligger och kokar i dem. Av anständighet och för att inte stöta sig med kollegor försöker de flesta av dem att hålla tillbaka allt genom att hålla sig passiva. Men skrapar man lite på ytan, ger dem en lite känslig fråga, ställer dem mot väggen och avkräver något slags ärligt tyckande, exploderar de i en ström av vrede riktad mot skolledare, politiska reformer eller Skolverket, allt tecken på ett allmänt förfall som de envist och heroiskt själva försöka motstå. Den där passiviteten är passivt aggressiv.

Det är oftast äldre lärare som beter sig så här. Hur orkar de med, kan man fråga sig, att gå omkring så här dag ut och dag in, med allt det här inom sig, med bara en längtan bort från alltihop? Till dels finner de stöd hos varandra, och då infinner sig det stora gnällets årstid. Då kan man höra ändlösa samtal där de utgjuter sig över odugligheten hos allt och alla. Men det där är en bräcklig gemenskap, för det är en gemenskap som bara bygger på att ha en gemensam fiende, inte en gemensam grund. Så snart tvingas de tillbaka till sin ensamhet.

Räddningen blir den egna undervisningen. I mötet med sina elever och klasser kan de få bestämma helt själva. Där kan de få bygga upp det som är så som de själva önskar det. Allt utom den egna undervisningen blir därför fientligt. Möten, samordningar, utifrån kommande krav på gemensam policy eller liknande, allt detta är ett hot. Kvar är den egna undervisningen, kärnan, det enda de lyckats hålla rent från alla dumma skolreformer och galna pedagogiker. Där är de suveräna härskare i ett eget rike, kungar i sitt Lilliput.

När en pedagogik som formativ bedömning då kommer, en metod som riktar in sig på själva kärnan, på undervisning själv, och som i arbetet mot en förbättrad skola kräver att man delar med sig av hur man gör, själva det grundläggande i undervisningen själv, då kan man utan att överdriva uppleva ett visst motstånd.

Så hur åstadkommer man förändring i skolan? Det är ett tålamodskrävande arbete, det kan man lugnt säga. Det kräver en viss ihärdighet och ett visst mått av fingertoppskänsla. Men om man fortsätter att styra åt samma håll tillräckligt - så kanske...

Vi kräver: Skolan - en enkätfri zon!

Vi diskuterar en enkät som vi har gjort för Skolverkets räkning inför den stundande skolinspektionen. Rektorerna är inte nöjda med våra svar och har ombett oss att försöka förklara dem, hitta orsaker till varför resultaten på vissa frågor är så låga. När vi börjar vårt arbete blir det uppenbart hur olika vi har förstått frågorna. Våra tolkningar av vad som egentligen efterfrågats skiljer sig mycket åt.

Svaret man vill skicka uppåt i hierarkierna är "fäst inte så stor vikt vid enkäterna, fråga oss vad vi tycker i stället". Men informationen vi verkligen sänder iväg är något helt annat, ett dokument där vi har försökt att sammanlänka våra olika åsikter i en slags kompromiss. Sedan ska den i sin tur gå igenom massa olika instanser, vändas och vridas på, skrivas ner och omprövas, formuleras och förändras. Meningen i det sagda kommer oundvikligen att gå förlorad, och meningsfullheten i processen är svår att förstå.

Enkäten som sådan har ju uppkommit för att förenkla informationen. I stället för att fråga alla och envar vad de egentligen tycker, det vill säga att intervjua dem, så skickar man ut ett formulär med förenklade frågor. På så sätt kan man få fram ett svar som är mätbart och klassificerbart. Men sedan får man gå tillbaka till alla och fråga vad de menade. Frågan är vilken metod som egentligen är mest tidskrävande. Frågorna i sig är förenklade på ett sådant sätt att de blir svårtolkade. Så vad man egentligen har mätt är nästan omöjligt att veta.

Under diskussionen blir det också uppenbart att vi tycker väldigt olika om vår rektor Z. Det finns ungefär lika många åsikter som personer, och de varierar från mycket negativa till mycket positiva. Men i det heliga medeltalets namn framstår vår rektor som en medelmåtta när enkätresultaten slås samman. En väldigt viktig information har gått förlorad när allas åsikter har blivit till en.

Det enda vi kan enas om efter diskussionen är att vi samfällt tycker att enkäten är missvisande. Våra meningsskiljaktigheter däremot har av diskussionen blivit väl belysta. Men det kommer inte att synas i det dokument vi lämnar ifrån oss.

Samtal pågår

På kvällen sitter jag kvar och möter eleverna med deras föräldrar. Mentorssamtal, en ynnest när det är bra, något mycket känsligt och svårt när det är dåligt. 

Mötet är viktigt, tillsammans med föräldrarna blir eleverna annorlunda. Någon blir förlägen, en annan söker bekräftelse hos föräldern mer än hos mig. Någon blir tystare än vanligt och någon lite nervöst forcerad. 

Dagen därpå, boksamtal, de lästa böckerna kommenteras, vänds och vrids på. Vi samtalar om makt, frihet, längtan, sex, moral. Det personliga kommer ofrånkomligen fram. Någon säger något som är märkligt och stort, nästan ofrivilligt. Det slinker fram i mellanrummet mellan tankarna.

Och sedan är världen lite förändrad.

Ibland är det här världens bästa jobb.

Eftertankens kranka blekhet

Det jag skrev i fredags kom tillbaka till mig en dag senare och då var jag inte alls lika säker på att jag höll med om vad jag hade sagt. Jag hade lite för snabbt låtit mig övertygas av herr S.

Det jag tvekar kring är just det här med att jag uppfattade mig själv i en lärarroll. Jag tog på mig en roll som lärare, det var min uppgift att lära lilla X att hoppa höjdhopp - eller hålla tal. Men lilla X kanske inte ska hoppa höjdhopp. Lilla X kanske ska spela innebandy eller åka konståkning i stället.

Allt är knutet till Sartres tankar kring ond tro. Ond tro kallas det när man går upp i en roll och tror att man är den roll man spelar. Vad Sartre säger är att existensen alltid föregår essensen. Med det menar han att först och främst är man alltid människa, rollerna vi tar på oss är bara som kläder i garderoben. Och det är vår plikt som människor att ta av oss de där kläderna och mötas nakna, blott och bart som människor, så ofta vi någonsin kan.

Som lärare får detta konsekvenser. Först och främst måste jag alltid försöka möta eleverna som människor, bortom min givna lärarroll, och bortom elevernas vilja att ta på sig en elevroll. Det är svårt, ideligen halkar man in i det de givna förutsättningarna skapar.

Om lilla X inte vill hålla tal därför att lilla X har antagit en elevroll där lilla X spelar på skolan som system och försöker vinna fördelar för sig själv arbetsmässigt eller betygsmässigt, då föreligger inte ett problem. Men om lilla X inte vill hålla tal eller delta i muntlig framställning därför att detta är något som lilla X som människa inte vill befatta sig med, då måste hänsyn tas till detta. Min uppgift är då inte att börja vifta med någon kursplan utan att se lilla X som en människa, ett unikt subjekt. Kursplanen är mycket sekundär i förhållande till det existentiella.

Men då kan man fråga sig om det inte finns saker i skolans värld som är så grundläggande att det vore närmast elakt att fömena eleverna kunskaper om detta. Grundläggande skriv- och läskunskaper, kunskaper om hur vårt samhälle fungerar eller basläggande omvärldskunskap, många sådana här saker är det så ödeläggande för ett socialt vara att inte kunna, att det liksom inte finns någon individuell frihet kvar för den som inte vill lära sig detta. Att inte vilja lära sig vissa saker är att exkludera sig ur den mänskliga gemenskapen.

Frågan är om inte muntlig framställning också hör till dessa basala grundfärdigheter. För den som inte kan tala inför publik eller väljer att vara tyst av rädsla eller osäkerhet kommer att skapa ett hinder för sig själv som har väldigt mycket med en grundläggande vardaglig kompetens att göra.

Men min uppgift som lärare, i existentiell mening, är fortfarande inte att tvinga lilla X att tala. Min uppgift är att visa vilka konsekvenserna för lilla X blir om hen inte försöker lära sig att tala. Och inte då konsekvenserna ur ett kursplaneperspektiv med risker för ett F-betyg, utan konsekvenserna ur ett rent existentiellt perspektiv - som människa!