Jag har medarbetarsamtal med min chef. Hen verkar närmast chockad över att jag trivs på jobbet. Samtalet hamnar inte i formuläret, flera gånger driver vi iväg till helt andra frågor. Det är ett bubblande och smittande samtal där båda ifrågasätter invanda synsätt och delger sitt perspektiv, och därmed blir frågorna belysta från ett helt annat håll än det först var tänkt.
Men problemen finns kvar. Hur gör man egentligen? Vi löser inga problem, vi hittar inte svaren. Vi kan analysera och se var problemen ligger, vi kan vända och vrida på saker och konstatera var åtgärderna borde sättas in, vi kan följa trådarna från A till B, men vi kan inte se tankarna gå i mål. Vi går därifrån berikade men utan svar. Svaret på en fråga är inte bara ett VAD utan också ett HUR och till sist också ett VEM och NÄR och med VILKA RESURSER.
Men när man har ett trådnystan framför sig, då måste man börja riva i en ända. Förr eller senare löser sig trasslet. Och vi har alla varit med om det, som när man rensar fiskenät, eller plockar talgoxar ur fågelmärkarnät eller sitter i en bilkö, hur allting plötsligt bara löser sig. Man trodde det var lång väg kvar att gå, men plötsligt släppte proppen, flaskhalsen försvann.
Det är just den upplevelsen hela skolvärlden längtar efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar