Jag städar skrivbordet samtidigt som jag sjunger Redemption song av Bob Marley. Det är förmodligen ett tecken på lycka. Städningen är underbar, både därför att det är ett nöje att se hur rent det blir, och därför att man hittar gamla saker som väcker minnen av saker man gjort som har varit underbara eller visar sig vara användbara och därför ger en idéer om framtida uppgifter.
Sången kommer från ett radioprogram om rasism som jag har lyssnat på tillsammans med mina elever. Den fastnar i huvudet på något sätt och ger mig en skön känsla. Kanske är det bara fredag men å andra sidan är det grå och mörk december.
Städningen tar tid, nu blir det rättning i helgen i stället. Det gör inte så mycket. Städning är alltid ett framtidsprojekt, ett löfte om något nytt. Jag tänker att jag ska städa hyllorna också. I ett svagt ögonblick får jag för mig att jag till och med ska börja rensa i pärmarna. Men även om längtan finns där vet jag att det inte kommer ske, åtminstone inte nu. Så mycket tid har jag inte. Men tanken är så vacker, och jag börjar tänka på Strindbergs dikt Esplanadsystemet. "Här rivs för att få luft och ljus; Är kanske inte det tillräckligt?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar