Stop me if you've heard this one before

Nationellt prov i matematik för årskurs 1. Jag är uttagen som vakt och i en timmes tid får jag vanka omkring i en knäpptyst aula medan eleverna brottas med problemen. Man kan nästan höra hur de tänker. "Två, två, två" försöker jag telepatiskt förmedla till dem, eftersom jag inser att det är svaret på en av uppgifterna. Jag vet inte om de hör, men åtminstone någon tittar upp och mäter mig med blicken.

Det har varit kaos på morgonen, någon miss i planeringen, proven var inte uppackade och sorterade, men tack vare många hjälpsamma människor och lite stress lyckas vi ändå lösa det och få ihop det hela. Vi blir bara en minut försenade. Eleverna märker det knappt. 

Om man skulle vara lagd för dystopiska tankar om skolans förfall skulle man symboliskt se det som ännu en punkt där skolan inte lyckas leva upp till den standard den en gång hade. Det där lite militära draget skolan ibland kan ha, ordning och reda, disciplin och inarbetade rutiner, helst med oberoende kontrollinstanser och dubbla system, är det borta? Nu går det mer på en höft, människorna är inte inskolade i rutinerna, det finns inte upparbetade arbetssätt eller färdiga mallar. 

Jag lämnar analysen därhän och konstaterar bara att jag njuter av tystnaden som uppstår när sextio hjärnor räknar. Man kan höra sig själva tänka. Det susar i huvudet på ett märkligt sätt, som man föreställer sig att rymden låter, en entonig valsång från djupen.