Den permanenta revolutionen

Jag läser i Skolvärlden, den tidning som är organ för vårt fackförbund, att det blir allt vanligare att lärare i olika länder i världen förväntas svära en lärared. Man ska lova trohet till utlärandets plikt på det ena eller andra sättet. I Singapore ska man bland annat lova att fortsätta att utbilda sig. Färdig lärare förväntas man aldrig vara.

Hur vällovligt ett sådant här tänkande i teorin än kan tänkas vara, kan jag inte annat än se det som ett tidens tecken. Sverigedemokraterna har verkligen satt upp fingret i vädret vid rätt tid och sett vart det blåser. Det är en längtan efter trohet och tillhörighet som den moderna människan tycks vilja få uppfylld, det är där vi är, det är i den tiden vi lever.

På besök i USA minns jag hur jag reagerade på när eleverna svor trohet till flaggan. Så här låter den amerikanska trohetseden:

I pledge allegiance to the Flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands, one Nation under God, indivisible, with liberty and justice for all.

Vad innebär det att man varje morgon ställer sig och upprepar dessa ord i skolan? Blir man mer amerikansk? Bryr man sig mer om flaggan, nationen, republiken? Eller landar allt bara i en propaganda som känns unken och nationalistisk? Och blir man verkligen mer trogen genom att göra denna handling eller blir det tvärtom? Känner man en vilja att revoltera mot det förväntade? Jag skiter i nationen, flaggan och Gud, friheten och rättvisan! Jag vill någonting annat. Är det så man tänker?

Om man verkligen skulle införa en trohetsed uppstår en rad spännande frågor. En är till vem man ska svära trohet. Min arbetsgivare är kommunen, i framtiden kanske staten, men i en friskola ett företag. Ska jag svära trohet till entreprenörsandan, staden eller välfärdsmodellen?

Till vad ska jag svära trohet är också en spännande fråga. Är det till mig själv - jag lovar att göra mitt bästa - eller är det till eleverna - jag lovar att hjälpa er - eller är det till stora värden som Gud, rättvisan och friheten som i den amerikanska förklaringen? Jag lovar att vara rättvis, inte låta mig köpas av fjäsk, nepotism eller av personliga engagemang eller känslor, utan betrakta er alla som samma slaktgrisar inkomna till den jättelika utbildningsfabriken. Jag lovar att ge er frihet att själva hitta era åsikter och inte proppa på er mina. Jag lovar att min undervisning ska vara icke-konfessionell men med respekt för era eventuella religiösa böjelser och ideal fram till den gräns där ni i religionens namn ifrågasätter grundläggande mänskliga rättigheter. 

Hualigen! 

Jag känner mig lite allmänt otrogen just idag och har bara lust att svära trohet till den permanenta revolutionen. Jag lovar att inte tycka samma sak i dag som i morgon, inte fastna i färdiga modeller om hur det ska vara utan ideligen ifrågasätta och vända och vrida på lärandets uppdrag. Mer än så blir det inte.

Och så får jag lust att citera Tage Danielsson. "De enda ord på -ist som jag bekänner mig till är humanist och cyklist." Så sa han. Och så säger jag.