När jag gick i gymnasiet var Lucia en av årets höjdpunkter. Alla stadens diskotek hade jättelika tillställningar på vilka ungdomarna samlades. Någon gång mitt i natten drog sig klasserna samman, träffades hos någon mellan sista bussen och första. På morgonkulan bar det av för att sjunga hos skräckslagna lärare, fortfarande halvfulla eller till och med helfulla kom vi farande genom stadens gator, ringde försynt på hos lärare som kom och öppnade i nattskjortor och släppte in oss och bjöd på pepparkakor medan vi sjöng Luciasånger. En del blev glada och skojade med oss, jag minns speciellt min filosofilärare som alltid ville berätta historien om hur en av mina klasskamrater hade somnat i hans fåtölj. Andra var mer reserverade, ganska förståeligt förstås, markerade vänligt men bestämt att vi nog skulle fortsätta vidare till någon annan efter ett tag. Dagen efter var det en hederssak att verkligen gå på alla lektioner trots att man inte hade sovit någonting. Jag minns speciellt en sen eftermiddagslektion i kemi när alla höll på att somna hela tiden.
Det otänkbara i att detta skulle ske idag slår mig med full kraft en dag som denna. Eleverna är mer reserverade själva, och många lärare skulle nog inte tillåta dylika tilltag från eleverna. Lucia är en tradition på retur. På vår skola ordnar lärarna lite pliktmässigt ett eget Luciatåg sedan elevernas har förhandlats bort av stressade musiklärare som har nog med att få ihop terminsavslutningarna.
Är det av godo eller av ondo? Jag vet inte. Men min gymnasietids Luciafirande blev ett minne för livet. När man slår sönder vardagens rutiner och möts i helt andra sammanhang händer det något med människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar