Ännu en gång ska vi diskutera enkätresultaten. Vi sitter i programarbetslaget på ett oändligt möte. Alla är för trötta för att koncentrera sig. Då och då glider vi in på frågor som hettar till där vi uppenbart har olika åsikter, då och då ser vi faktiskt konkreta lösningar på problem. Men oftast glider vi omkring i materialet utan styrsel, fastnar i enskilda statistiska uppgifter, undrar vad som kan ligga bakom ett överraskande resultat, minns något enskilt fall, glömmer var vi var någonstans tills någon kommer ihåg uppgiften och vi går vidare.
Vad som står i protokollet från mötet vet bara mötesledaren, vem som ska läsa protokollet är okänt och vad denne person ska ha det till är höljt i mystik. I varje led av kommunikationsprocessen finns en möjlig felkälla. Herr X berättar att han läst en utländsk betraktare som förvånades över att Skolinspektionen i vårt land i huvudsak läste dokument. Varför går de inte ut och besöker skolorna i verkligheten i stället, var frågan som ställdes.
Den dystra stämningen ger sig inte när jag åker hem. Tröttheten, mörkret, allt sammanfaller. Enkätens frågor börjar drömlikt blandas ihop.
"På den här skolan hjälper vi elever som kränker att känna sig trygga". Stämmer ganska bra.
"Jag vet vad jag ska göra om jag upptäcker att jag är i behov av särskilt stöd." Stämmer inte alls.
"Konferenserna på skolan är till nytta för att uppmuntra till kritisk reflektion." Absolut.
"Jag försöker inspirera mina elever till att handleda nyanställda lärare i arbetet." Vet inte.
"Rektor ser till att det dagliga arbetet i skolan är kränkande för både personal och elever."Stämmer ganska dåligt.
"Jag har förutsättningar att ingripa om mina elever vill utvecklas och prestera bra i skolan." Nej.
"På den här skolan finns rutiner för att överleva." Ja, kanske det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar