Eftertankens kranka blekhet

Det jag skrev i fredags kom tillbaka till mig en dag senare och då var jag inte alls lika säker på att jag höll med om vad jag hade sagt. Jag hade lite för snabbt låtit mig övertygas av herr S.

Det jag tvekar kring är just det här med att jag uppfattade mig själv i en lärarroll. Jag tog på mig en roll som lärare, det var min uppgift att lära lilla X att hoppa höjdhopp - eller hålla tal. Men lilla X kanske inte ska hoppa höjdhopp. Lilla X kanske ska spela innebandy eller åka konståkning i stället.

Allt är knutet till Sartres tankar kring ond tro. Ond tro kallas det när man går upp i en roll och tror att man är den roll man spelar. Vad Sartre säger är att existensen alltid föregår essensen. Med det menar han att först och främst är man alltid människa, rollerna vi tar på oss är bara som kläder i garderoben. Och det är vår plikt som människor att ta av oss de där kläderna och mötas nakna, blott och bart som människor, så ofta vi någonsin kan.

Som lärare får detta konsekvenser. Först och främst måste jag alltid försöka möta eleverna som människor, bortom min givna lärarroll, och bortom elevernas vilja att ta på sig en elevroll. Det är svårt, ideligen halkar man in i det de givna förutsättningarna skapar.

Om lilla X inte vill hålla tal därför att lilla X har antagit en elevroll där lilla X spelar på skolan som system och försöker vinna fördelar för sig själv arbetsmässigt eller betygsmässigt, då föreligger inte ett problem. Men om lilla X inte vill hålla tal eller delta i muntlig framställning därför att detta är något som lilla X som människa inte vill befatta sig med, då måste hänsyn tas till detta. Min uppgift är då inte att börja vifta med någon kursplan utan att se lilla X som en människa, ett unikt subjekt. Kursplanen är mycket sekundär i förhållande till det existentiella.

Men då kan man fråga sig om det inte finns saker i skolans värld som är så grundläggande att det vore närmast elakt att fömena eleverna kunskaper om detta. Grundläggande skriv- och läskunskaper, kunskaper om hur vårt samhälle fungerar eller basläggande omvärldskunskap, många sådana här saker är det så ödeläggande för ett socialt vara att inte kunna, att det liksom inte finns någon individuell frihet kvar för den som inte vill lära sig detta. Att inte vilja lära sig vissa saker är att exkludera sig ur den mänskliga gemenskapen.

Frågan är om inte muntlig framställning också hör till dessa basala grundfärdigheter. För den som inte kan tala inför publik eller väljer att vara tyst av rädsla eller osäkerhet kommer att skapa ett hinder för sig själv som har väldigt mycket med en grundläggande vardaglig kompetens att göra.

Men min uppgift som lärare, i existentiell mening, är fortfarande inte att tvinga lilla X att tala. Min uppgift är att visa vilka konsekvenserna för lilla X blir om hen inte försöker lära sig att tala. Och inte då konsekvenserna ur ett kursplaneperspektiv med risker för ett F-betyg, utan konsekvenserna ur ett rent existentiellt perspektiv - som människa!