Den lokala banken stöttar vår skola med en fond från vilken vi kan söka pengar för extraaktiviteter utanför den normala verksamheten - ett teaterbesök här, en skolresa där - allt det som inte blir av längre sedan vi blev förbjudna att ta betalt för aktiviteter som vi genomför tillsammans med eleverna. I gengäld blir hela personalen satta till att lyssna till en så kallad information om hur banken fungerar.
Att skolan utsätts för en sådan här halvdold sponsring är i och för sig inte överraskande, att vi dessutom förväntas lyssna på förtäckt reklam är bara följdriktigt. Men för oss som har varit med ett tag blir det ett tidens tecken.
Skolans oavhängighet, dess neutralitet, dess opartiskhet i varje situation, det är ett värde som egentligt är viktigt i en välfungerande demokrati. Men själva den tanken är allt avlägsnare för människorna i vår tid. I dag tar det tid att etablera den tanken i medvetandet, inte bara i skolsammanhang utan i alla möjliga sammanhang. Det är dit privatiseringen, individualiseringen och relativiseringen har fört oss. Att en skola försöker hitta fördelar för sig själv i alla möjliga sammanhang är helt naturligt i dag, bara en följd av själva det faktum att vi slåss på en marknad för att locka till oss elever. Det är i det ständiga undantaget vi lever, bara ett stenkast från nepotismen och godtycket.
Mannen från banken berättar om all lokal sponsring banken sysslar med. Jag kan inte låta bli att teaterviska till fru W som sitter vid mitt bord:
"Om alla de pengarna togs in som skatt och fördelades av demokratiskt valda personer i stället för av banken, skulle det vara en förbättring då?"
W himlar med ögonen.
"Det där var en politisk fråga, den svarar jag inte på." W är rektor och vill hålla på sin neutralitet. Jag tycker att det hedrar henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar