En incident som har med arbetet att göra men som jag inte tänker dela här förstörde min nattsömn. Jag låg och vände mig och vred mig och ältade olika saker jag skulle vilja säga till olika personer fram till klockan två; klockan fem vaknade jag och var klarvaken. Sedan tittade jag på månen en timme innan jag gick upp.
Vilket arbete man än har är det väl jobbigt att vara trött eller dagen efter, men i skolan är det lite värre än på många andra ställen. Det finns liksom inte utrymme för en dålig dag. Man står där och pratar framför eleverna ändå, man finns där till beskådande. Det går inte att gömma sig bakom en skärm eller gräva ner sig i en pärm.
Det är klart, man kunde plocka fram lite instuderingsfrågor och sätta dem i arbete, sätta på en film eller hitta på något annat. En del ger eleverna ledigt, jo, det är sant, det förekommer. Men det känns inte riktigt bra. Planeringen finns där redan, det är mycket som är genomtänkt, avvägt och inpassat. Så man står där med svidande ögon, raspig stämma och gör sitt bästa.
Eleverna är snälla. Det är de som räddar dagen. Datorn får ett spel, jag startar om den fem gånger innan den börjar funka hjälpligt, det är pytt i panna i matsalen och världen är så grå att den går att ta på. Huvudet är som en ballong, kaffeautomaten går varm. Tre gånger är jag på väg till syster för att få lite paracetamol men varje gång kommer något emellan. Jag hinner inte.
Men eleverna är snälla, de gör dagen meningsfull. När jag senare på dagen ser ett par av dem sitta och gråta över ett misslyckat prov när jag går förbi försöker jag säga några tröstande ord. Det känns som om vi är på samma sida på något konstigt sätt.
Vem som är på den andra sidan? Världen. Det är bara världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar