En elev dröjer sig kvar efter lektionen. Det är hela världen som står på spel. Det är vart-är-jag-på-väg-egentligen som möter vad-är-det-här-livet-vi lever-för-något och om-du-bara-visste-vilka-drömmar-jag-har.
Men drömmarna är välkända, det är jag-vill-bli-rik-drömmen och det enda som är lite speciellt med den drömmen den här gången är jag-vill-skänka-mycket-pengar-aspekten.
Det är många unga som har den drömmen, jag-vill-bli-rik-drömmen eller ibland jag-vill-bli-känd-drömmen för även om de nästan är samma dröm är de inte riktigt samma dröm. Och det finns väldigt mycket i det som är meningsskapande i ungdomars liv som handlar om just den materiella lyckan, och den materiella lyckan tar sig formen av exklusiva fester, dyra hotell, extraordinära gym med extrema kroppar, dyra drinkar, snygga kläder, snabba bilar. Mer än så är det inte, det är en väldigt ytlig dröm, det finns inget mer där bakom, det är bara just detta. Det är en inbjudan till en fest som ständigt pågår där inträdeskravet är pengar. Men de pengarna kan du tjäna, inte genom att arbeta eller studera, utan genom att vara vacker, exponera din kropp, sjunga, dansa, göra något som är extraordinärt och som gör att strålkastarfokuset hamnar på dig.
Så då gör de små försök, lägger ut bilder på sig själv, hoppas på fler följare, fler läsare, fler människor som ska se dem, för där borta någonstans - i drömmen - finns rikedomen, livet de drömmer om, den förespeglade lyckan. Det är så den ska nås, bara genom att finnas, bara genom att synas, där är den, drömmen-om-att-bli-upptäckt. Aldrig någonsin tidigare, inte ens på 1950-talet, har drömmen om att bli upptäckt varit starkare.
För det händer ju hela tiden. Blondinbella, Kim Kardashian, vad har de för egenskaper egentligen, vad har de gjort egentligen? Ingenting, de bara är, de bara finns, plötsligt blir de upptäckta, plötsligt är de kända, plötsligt är de rika, plötsligt hamnar de i fokus i det ständiga flödet. Det är det ständiga flödet som ger möjligheten, tekniken, nätet med alla dess kollektiva beteenden.
Så varför ska jag göra läxan? Jag lägger ut en bild på Instagram och drömmer min dröm, drömmen om att bli rik, drömmen om att få vara med på festen. Den pågår hela tiden, jag missar den hela tiden, vad gör jag här, vem är den där läraren som pratar, vad har han med mitt liv att göra?
Och vuxenvärlden, vad vet den? Den vet absolut ingenting, för den har ett annat ideal. Den säger att festen är ytlig, men samtidigt ägnar den sig åt att tjäna pengar, tillräckligt för att få vara med få festen åtminstone några veckor i livet, få dricka paraplydrinkar på stranden i ett främmande land medan solen skiner, få gassa i lyxen vid en poolkant någonstans. Vuxenvärlden är förljugen, den spelar upp någon slags B-version av den egentliga festen samtidigt som den säger att festen inte är intressant.
Så vad säger jag till min elev? Jag säger "du flyter ovanpå, sätt ner foten." Bestäm dig för vad du vill. Bestäm dig för vart du är på väg. Men min elev är kvar i drömmen, låter tiden rinna mellan fingrarna, slösar sitt liv. Och vi kommer inte längre. Men samtalet pågår. Samtalet pågår fortfarande.
fredag 27 februari 2015
torsdag 26 februari 2015
Ett jagande efter vind
Jag hjälper en elev med matematik. Det låter lite egendomligt, men matematik är ett ämne jag behärskar, i alla fall de första gymnasiekurserna, och hjälpsamhet är inget som skadar.
Ganska snart inser jag att den här eleven inte har svårt för att fatta. Det är något annat som saknas, en grundläggande vilja till förståelse av själva språket, eftersom matematik uppenbart är ett språk. Eller det kanske inte är en bristande vilja det är frågan om, det är något annat, snarare en förmåga, men det resulterar i att inget läggs på minnet, att varje tal är ständigt nytt, som om det inte fanns ett system eller principer som måste läras, utan som om allt hela tiden måste läras från första början. Och det saknas de grundläggande begreppen, känslan för talen, till och med de enklaste talen slås in på miniräknaren.
Om man skulle jämföra med svenska skulle det vara som om man visserligen kunde skriva språket, men varje gång man skrev var tvungen att göra det på ett nytt alfabet, eftersom inget av det inlärda har fastnat.
Det ger ett perspektiv på lärande över huvudtaget. Det talas så ofta om att vi inte behöver lära oss något utantill längre, eftersom allt finns på nätet och kan slås upp. Vad vi ska lära ut är i stället strategier för lärande. Men kan vi göra det utan att lära oss själva begreppen, själva språket?
Utan grundverktygen fungerar det inte. Ingen har ännu ifrågasatt att man ska lära sig multiplikationstabellerna eller alfabetet, men i en meningen är det ju just det som ifrågasätts, fast på ett lite högre plan, när man säger att vi inte behöver kunna saker, att begreppskunskap och utantillinlärning är meningslös.
För min matematikkunskap har alltid min snabba huvudräkning varit ett fantastiskt redskap. Utan den blir allt mycket svårare. Utan kunskap om politiska system är historia svårt att förstå. Utan grammatik förstår man inte språk, inte ens sitt eget. Utan att kunna reglerna är det meningslöst att se på fotboll.
Färdighet, förtrogenhet, fakta och förståelse. De fyra heliga F:en. Men fokus i vår skola ligger lite för mycket på färdighet och förståelse. Vi har lite för bråttom dit. Man kan inte förstå genom att skriva i vatten.
Ganska snart inser jag att den här eleven inte har svårt för att fatta. Det är något annat som saknas, en grundläggande vilja till förståelse av själva språket, eftersom matematik uppenbart är ett språk. Eller det kanske inte är en bristande vilja det är frågan om, det är något annat, snarare en förmåga, men det resulterar i att inget läggs på minnet, att varje tal är ständigt nytt, som om det inte fanns ett system eller principer som måste läras, utan som om allt hela tiden måste läras från första början. Och det saknas de grundläggande begreppen, känslan för talen, till och med de enklaste talen slås in på miniräknaren.
Om man skulle jämföra med svenska skulle det vara som om man visserligen kunde skriva språket, men varje gång man skrev var tvungen att göra det på ett nytt alfabet, eftersom inget av det inlärda har fastnat.
Det ger ett perspektiv på lärande över huvudtaget. Det talas så ofta om att vi inte behöver lära oss något utantill längre, eftersom allt finns på nätet och kan slås upp. Vad vi ska lära ut är i stället strategier för lärande. Men kan vi göra det utan att lära oss själva begreppen, själva språket?
Utan grundverktygen fungerar det inte. Ingen har ännu ifrågasatt att man ska lära sig multiplikationstabellerna eller alfabetet, men i en meningen är det ju just det som ifrågasätts, fast på ett lite högre plan, när man säger att vi inte behöver kunna saker, att begreppskunskap och utantillinlärning är meningslös.
För min matematikkunskap har alltid min snabba huvudräkning varit ett fantastiskt redskap. Utan den blir allt mycket svårare. Utan kunskap om politiska system är historia svårt att förstå. Utan grammatik förstår man inte språk, inte ens sitt eget. Utan att kunna reglerna är det meningslöst att se på fotboll.
Färdighet, förtrogenhet, fakta och förståelse. De fyra heliga F:en. Men fokus i vår skola ligger lite för mycket på färdighet och förståelse. Vi har lite för bråttom dit. Man kan inte förstå genom att skriva i vatten.
onsdag 25 februari 2015
Nu och då
Jag tar fram tjock-TV:n ur gömmorna för att jag vill visa delar av ett gammalt VHS-band om Ryska revolutionen. Eller - egentligen är det en spelfilm, Agonia, en gammal film om Rasputin som jag älskar. Filmen har många dokumentära stycken i början som ger en bra känsla för vad Ryssland var för ett samhälle 1916.
Jag får många pikar för att jag tar fram den gamla TV:n av förbipasserande. Det slår mig hur fort utvecklingen går. Någonstans känns det som om man befinner sig på ett sluttande plan. Ideligen gör man nya saker, ideligen slår man knut på sig själv för att anpassa sig till det senaste. Men som historielärare är man alltid ursäktad, har alltid rätt att plocka fram det gamla, om inte annat som ett studieobjekt i sig själv.
Eleverna tittar på filmen under tystnad, men med ett visst intresse. Jag vill ge en känsla, någon form av inlevelse, att de möter historien inte från sin egen utgångspunkt utan från den samtida, att de ser vad som hände ur den synvinkeln som var då.
Den kommer alltid vara osann ändå. För vilken synvinkel är den sanna? Ur vilken synvinkel ser vi historien nu? En förfärlig massa olika. Och alla är bara tolkningar. Vi kan se vår tid som en tid där en gammal gubbe tar fram en tjock-TV ur en garderob eller en tid där alla springer i kapp med varandra för att anpassa sig till det senaste sena. Båda två är rätt förstås. Men ingen är sann.
Jag får många pikar för att jag tar fram den gamla TV:n av förbipasserande. Det slår mig hur fort utvecklingen går. Någonstans känns det som om man befinner sig på ett sluttande plan. Ideligen gör man nya saker, ideligen slår man knut på sig själv för att anpassa sig till det senaste. Men som historielärare är man alltid ursäktad, har alltid rätt att plocka fram det gamla, om inte annat som ett studieobjekt i sig själv.
Eleverna tittar på filmen under tystnad, men med ett visst intresse. Jag vill ge en känsla, någon form av inlevelse, att de möter historien inte från sin egen utgångspunkt utan från den samtida, att de ser vad som hände ur den synvinkeln som var då.
Den kommer alltid vara osann ändå. För vilken synvinkel är den sanna? Ur vilken synvinkel ser vi historien nu? En förfärlig massa olika. Och alla är bara tolkningar. Vi kan se vår tid som en tid där en gammal gubbe tar fram en tjock-TV ur en garderob eller en tid där alla springer i kapp med varandra för att anpassa sig till det senaste sena. Båda två är rätt förstås. Men ingen är sann.
tisdag 24 februari 2015
Tipping point
Man försöker alltid förbereda sig bort från stressen. Ju noggrannare man har varit, ju mer man har tänkt igenom alla detaljer, ju klarare man har sett lektionerna och dagen framför sig, desto mindre stressad blir man.
Men risken finns alltid att man förbereder sig för mycket. Då kan man börja låta som en speldosa. Det är som om man spelar upp färdigregisserade band, som om man hör sig själv utifrån.
En gammal lärare som inte längre finns bland oss berättade om det där en gång. "Jag stod där framme vid tavlan och höll lektionen, men hela tiden var det någon som tjatade, en röst som ekade i mina öron på ett väldigt irriterande sätt." "Vem var det då?" frågade jag. "Det var jag själv! Det var det som var det värsta, när jag kom på att det var jag själv!"
Det är en tuff balansgång att gå mellan inspiration och improvisation å ena sidan, och struktur och ordning å andra sidan. Ska man tillåta frihetens stress eller ska man falla in i lunkens tristess? Släpper man för mycket åt det ena eller det andra hållet faller man onekligen omkull.
Men risken finns alltid att man förbereder sig för mycket. Då kan man börja låta som en speldosa. Det är som om man spelar upp färdigregisserade band, som om man hör sig själv utifrån.
En gammal lärare som inte längre finns bland oss berättade om det där en gång. "Jag stod där framme vid tavlan och höll lektionen, men hela tiden var det någon som tjatade, en röst som ekade i mina öron på ett väldigt irriterande sätt." "Vem var det då?" frågade jag. "Det var jag själv! Det var det som var det värsta, när jag kom på att det var jag själv!"
Det är en tuff balansgång att gå mellan inspiration och improvisation å ena sidan, och struktur och ordning å andra sidan. Ska man tillåta frihetens stress eller ska man falla in i lunkens tristess? Släpper man för mycket åt det ena eller det andra hållet faller man onekligen omkull.
måndag 23 februari 2015
Måndagsmissmod
Hela dagen handlar om hur man ska få elever att orka. Var kommer håglösheten ifrån? Vad är det som är så deprimerande med vårt samhälle?
Lilla fröken W från ett land med mycket sol har varit här i fyra år nu. Hon orkar inte säger hon när hon söker upp mig efter lektionen, hon kämpar men är trött. Hon är deprimerad. Hon får mediciner men hon känner inte att hon blir bättre.
Jag säger att hon ska försöka skriva provet i alla fall, för om det går bra så kanske pressen släpper lite. Jag säger att hon får skriva det igen om det inte går bra. Jag säger att hon är en klok människa, att jag redan har sett det. Hon ler lite. Väldigt lite, men ändå.
Senare hamnar vår utvecklingsgrupp i ett samtal om hur man ska få eleverna till den punkt där de ens börjar. Vi pratar om kamratbedömning. Men hur ska en kamrat som inte har minsta aning om hur uppgiften ska göras, eftersom den inte själv är intresserad, kunna hjälpa sin kompis? Den i teorin så vackra tanken att eleverna ska hjälpa varandra faller därför att så många elever helt enkelt inte bryr sig om sina studier.
Herr M som jobbar på ett yrkesprogram påstår att många av hans elever säger att de tar ett F om det tar emot. Hellre det än att göra ett arbete som är alltför ansträngande.
Vad är det som händer egentligen? Vad är det för attityd som sprider sig i vårt samhälle? Världen är full av tappade sugar. Men hur får man tillbaka entusiasmen och levnadsglädjen när ett kollektivt missmod sprider sig?
Vår lärargrupp upprätthåller i alla fall arbetslusten. Vi brottas med problemet på allvar. Vi kommer inte på några svar, men vi vill hitta svar.
Jag tänker på Antonovskys teorier om Känslan av ett sammanhang, att det är den som är avgörande för hur människor ska finna sig tillrätta med sina liv. Och hur dålig vår moderna kultur är på att ge ungdomar ett sammanhang eftersom den är så gränslös. Snarare ger den de unga ständiga tillkortakommanden. Man kan ha 200 vänner på Facebook men ändå vara ensam, man kan få 300 likes på Instagram och ändå stå utanför. Den materiella gemenskapen är så ytlig. Men ändå tycks det finnas en gemenskap i att inte bry sig om skolan för många.
Och ännu mer tror jag just därför på att skolan behöver ta hand om ungdomarna mer tydligt, lämna valfriheten som grund för undervisningen och vara noggrannare med att tala om vad det är som gäller. För att ge ungdomarna ett sammanhang. För att visa att vi bryr oss om dem.
Lilla fröken W från ett land med mycket sol har varit här i fyra år nu. Hon orkar inte säger hon när hon söker upp mig efter lektionen, hon kämpar men är trött. Hon är deprimerad. Hon får mediciner men hon känner inte att hon blir bättre.
Jag säger att hon ska försöka skriva provet i alla fall, för om det går bra så kanske pressen släpper lite. Jag säger att hon får skriva det igen om det inte går bra. Jag säger att hon är en klok människa, att jag redan har sett det. Hon ler lite. Väldigt lite, men ändå.
Senare hamnar vår utvecklingsgrupp i ett samtal om hur man ska få eleverna till den punkt där de ens börjar. Vi pratar om kamratbedömning. Men hur ska en kamrat som inte har minsta aning om hur uppgiften ska göras, eftersom den inte själv är intresserad, kunna hjälpa sin kompis? Den i teorin så vackra tanken att eleverna ska hjälpa varandra faller därför att så många elever helt enkelt inte bryr sig om sina studier.
Herr M som jobbar på ett yrkesprogram påstår att många av hans elever säger att de tar ett F om det tar emot. Hellre det än att göra ett arbete som är alltför ansträngande.
Vad är det som händer egentligen? Vad är det för attityd som sprider sig i vårt samhälle? Världen är full av tappade sugar. Men hur får man tillbaka entusiasmen och levnadsglädjen när ett kollektivt missmod sprider sig?
Vår lärargrupp upprätthåller i alla fall arbetslusten. Vi brottas med problemet på allvar. Vi kommer inte på några svar, men vi vill hitta svar.
Jag tänker på Antonovskys teorier om Känslan av ett sammanhang, att det är den som är avgörande för hur människor ska finna sig tillrätta med sina liv. Och hur dålig vår moderna kultur är på att ge ungdomar ett sammanhang eftersom den är så gränslös. Snarare ger den de unga ständiga tillkortakommanden. Man kan ha 200 vänner på Facebook men ändå vara ensam, man kan få 300 likes på Instagram och ändå stå utanför. Den materiella gemenskapen är så ytlig. Men ändå tycks det finnas en gemenskap i att inte bry sig om skolan för många.
Och ännu mer tror jag just därför på att skolan behöver ta hand om ungdomarna mer tydligt, lämna valfriheten som grund för undervisningen och vara noggrannare med att tala om vad det är som gäller. För att ge ungdomarna ett sammanhang. För att visa att vi bryr oss om dem.
fredag 20 februari 2015
Vi måste vara snällare mot varandra
Jag blir tilldelad ett vikariat på Barn- och fritidsprogrammet. En lärarkollega har fått stanna hemma med sina influensasjuka barn. Det är så det är i dessa tider, själv är jag också förkyld och går på knäna, men the show must go on.
Det är roligt med eleverna på BF. Det finns inga mer spontana elever. Alla vill ha hjälp hela tiden. Alla vill ha mänsklig kontakt. Alla vill bryta närgränsen, veta vem man är som person. Det är som att ha en klass hundvalpar.
Eftersom min tjänst för närvarande till största del består av undervisning på de högpresterande teoretiska programmen känns avbrottet välkommet, som ett studiebesök i verkligheten. Det är så ängsligt ibland bland flickor med betygshets målat i pannan, så rädda för att göra fel eller att göra bort sig. Som om alla bevakade varandra. Den sociala kontrollen i en klass kan vara stenhård.
Uppgiften Barn- och fritidseleverna har fått är att skriva en insändare eller en debattartikel. En flicka har valt ämnet "Det är för hård press på ungdomarna". Jag ifrågasätter hennes ämnesval och frågar henne vad det är hon egentligen hävdar. En debattartikel måste komma fram till en slutsats, försöker jag säga, den måste hävda något. Det bli en bra diskussion och flickan inser att hennes ämnesval snarare leder mot en utredande text än en debatterande, men när jag kommer tillbaka till henne en stund senare håller hon på att byta ämne helt.
"Det var inte det som var meningen", säger jag, "det är ett bra ämne, men du bör leda det fram till någon form av en åtgärd." Flickan bredvid lägger sig i, och en diskussion kommer igång. "Vad är det du menar egentligen när du säger att det är för hård press på ungdomar?" frågar jag. Diskussionen glider från kroppsfixering till skolprestationer och social kontroll, att göra rätt saker, att ha mist sin oskuld och ha varit full och våga göra allt det som förväntas, att ha rätt vänner, att kunna köpa de rätta sakerna och få tillräckligt många"likes" på Instagram när man lägger upp en Selfie. Det är allt det här som oroar.
"Men vad ska vi göra åt det då?" frågar jag, och flickan letar desperat efter ett svar.
"Vi måste vara snällare mot varandra", säger hon till sist.
"Skriv det då", säger jag till henne, "skriv en text om att vi måste vara snällare mot varandra."
Det är roligt med eleverna på BF. Det finns inga mer spontana elever. Alla vill ha hjälp hela tiden. Alla vill ha mänsklig kontakt. Alla vill bryta närgränsen, veta vem man är som person. Det är som att ha en klass hundvalpar.
Eftersom min tjänst för närvarande till största del består av undervisning på de högpresterande teoretiska programmen känns avbrottet välkommet, som ett studiebesök i verkligheten. Det är så ängsligt ibland bland flickor med betygshets målat i pannan, så rädda för att göra fel eller att göra bort sig. Som om alla bevakade varandra. Den sociala kontrollen i en klass kan vara stenhård.
Uppgiften Barn- och fritidseleverna har fått är att skriva en insändare eller en debattartikel. En flicka har valt ämnet "Det är för hård press på ungdomarna". Jag ifrågasätter hennes ämnesval och frågar henne vad det är hon egentligen hävdar. En debattartikel måste komma fram till en slutsats, försöker jag säga, den måste hävda något. Det bli en bra diskussion och flickan inser att hennes ämnesval snarare leder mot en utredande text än en debatterande, men när jag kommer tillbaka till henne en stund senare håller hon på att byta ämne helt.
"Det var inte det som var meningen", säger jag, "det är ett bra ämne, men du bör leda det fram till någon form av en åtgärd." Flickan bredvid lägger sig i, och en diskussion kommer igång. "Vad är det du menar egentligen när du säger att det är för hård press på ungdomar?" frågar jag. Diskussionen glider från kroppsfixering till skolprestationer och social kontroll, att göra rätt saker, att ha mist sin oskuld och ha varit full och våga göra allt det som förväntas, att ha rätt vänner, att kunna köpa de rätta sakerna och få tillräckligt många"likes" på Instagram när man lägger upp en Selfie. Det är allt det här som oroar.
"Men vad ska vi göra åt det då?" frågar jag, och flickan letar desperat efter ett svar.
"Vi måste vara snällare mot varandra", säger hon till sist.
"Skriv det då", säger jag till henne, "skriv en text om att vi måste vara snällare mot varandra."
torsdag 19 februari 2015
No pasaran
Vi återvänder till Flanderns Fält. Det är för 100 år sedan. Knappt kan man höra lärkorna sjunga för granaternas krevader, som det står i dikten av överstelöjtnant John McCrae från den 3 maj 1915. En majdag för 100 år sedan. Någon tittade upp och såg en lärka, eller också inte.
We are the dead, Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie,
In Flandern Fields
Vi är de döda. Jag visar en bild på 72 000 namn av döda på ett minnesmonument vid Somme-fronten. Historia går ut på att levandegöra, tänker jag, och berättar om fotbollsmatcherna i No man's land under julen 1914. Eleverna tittar storögt på mig. Jag vet inte om jag når fram förrän jag två timmar senare hör dem prata om lektionen i korridoren när jag passerar. Jag ler och passerar.
Ibland kan man höra sig själv gå förbi på andra sidan väggen eller hur det nu var Tranströmer skrev.
We are the dead, Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie,
In Flandern Fields
Vi är de döda. Jag visar en bild på 72 000 namn av döda på ett minnesmonument vid Somme-fronten. Historia går ut på att levandegöra, tänker jag, och berättar om fotbollsmatcherna i No man's land under julen 1914. Eleverna tittar storögt på mig. Jag vet inte om jag når fram förrän jag två timmar senare hör dem prata om lektionen i korridoren när jag passerar. Jag ler och passerar.
Ibland kan man höra sig själv gå förbi på andra sidan väggen eller hur det nu var Tranströmer skrev.
onsdag 18 februari 2015
Leva och lära
Gårdagens inlägg satte igång huvudet lite. Varför ska vi ha skolplikt alls? Vad är tanken med att vi tvingar människor att gå i skola?
Personligen tycker jag att det är bra att vi har en skolplikt, alltså fram till 16 års ålder. Det är väl de vanliga argumenten som ligger till grund för min hållning. Det är tankar om ett medborgaransvar, att vi på något sätt måste lära oss vissa grundläggande demokratiska spelregler och att vi på något sätt behöver kunna garantera någorlunda rättvisa förhållanden för alla.
Men ibland när man ser på dagens skola kan man undra vad syftet är med den. Dåliga dagar framstår hela verksamheten som ett jättelikt tonårsdagis vars övergripande syfte är att hålla människomassan sysselsatt, hindra dem från att göra bus. "Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd", hör man någon säga med värsta Sven Jerring-tonfallet.
En tanke som ibland slår mig varma sommardagar när man går genom folktomma gator, eller söndagseftermiddagar på stormarknaden, är vart alla människor tar vägen. Alla finns ju hela tiden, alla gör något varje stund. Men vart tar de vägen? Vart försvinner de i varje givet ögonblick? Hur kan det vara så tomt så ofta på så många olika ställen? Sitter alla hemma och spelar tv-spel? Eller vad gör människorna?
Skulle ungdomarna försvinna om de inte hade skolplikt, skulle de uppslukas av stadens gator och gränder, försvinna in i skrymslen och vrån, eller skulle de plötsligt märkas lite mera? Ta plats på gator och torg, kräva saker av samhället? Om hela skolans verksamhet i någon mån går ut på att hålla ungdomarna sysselsatta och se till att de håller sig lugna, är den verkligen av godo då?
Det finns få ord jag tycker är värre än ordet sysselsättning. Som om det var sysselsatta vi behövde vara! Nu har sysselsättningen ökat triumferar man ut. En skola som finns till för att sysselsätta elever är ingen bra skola. Om skolplikt på gymnasiet skulle öka sysselsättning i skolan, då är den inte värd att genomföra.
Det är leva vi måste göra. Leva och lära!
Personligen tycker jag att det är bra att vi har en skolplikt, alltså fram till 16 års ålder. Det är väl de vanliga argumenten som ligger till grund för min hållning. Det är tankar om ett medborgaransvar, att vi på något sätt måste lära oss vissa grundläggande demokratiska spelregler och att vi på något sätt behöver kunna garantera någorlunda rättvisa förhållanden för alla.
Men ibland när man ser på dagens skola kan man undra vad syftet är med den. Dåliga dagar framstår hela verksamheten som ett jättelikt tonårsdagis vars övergripande syfte är att hålla människomassan sysselsatt, hindra dem från att göra bus. "Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd", hör man någon säga med värsta Sven Jerring-tonfallet.
En tanke som ibland slår mig varma sommardagar när man går genom folktomma gator, eller söndagseftermiddagar på stormarknaden, är vart alla människor tar vägen. Alla finns ju hela tiden, alla gör något varje stund. Men vart tar de vägen? Vart försvinner de i varje givet ögonblick? Hur kan det vara så tomt så ofta på så många olika ställen? Sitter alla hemma och spelar tv-spel? Eller vad gör människorna?
Skulle ungdomarna försvinna om de inte hade skolplikt, skulle de uppslukas av stadens gator och gränder, försvinna in i skrymslen och vrån, eller skulle de plötsligt märkas lite mera? Ta plats på gator och torg, kräva saker av samhället? Om hela skolans verksamhet i någon mån går ut på att hålla ungdomarna sysselsatta och se till att de håller sig lugna, är den verkligen av godo då?
Det finns få ord jag tycker är värre än ordet sysselsättning. Som om det var sysselsatta vi behövde vara! Nu har sysselsättningen ökat triumferar man ut. En skola som finns till för att sysselsätta elever är ingen bra skola. Om skolplikt på gymnasiet skulle öka sysselsättning i skolan, då är den inte värd att genomföra.
Det är leva vi måste göra. Leva och lära!
tisdag 17 februari 2015
Skolplikten framför allt!
Det diskuteras idag om vi ska införa skolplikt i gymnasieskolan också. Herr Z framför en intressant tanke i ämnet. "Om vi inför skolplikt", säger han, "vad säger vi då om arbetsmarknaden? Säger vi inte indirekt", menar han, "att det inte ska finnas några sådana arbeten på arbetsmarknaden som vi lite slarvigt kallar okvalificerade? Säger vi inte att framtidens arbetsmarknad ska vara en där vi kräver höga kvalifikationer av alla, minst gymnasiekompetens, och att alla de som idag går ut gymnasiet utan ett fullständigt betyg, och det är en fjärdedel av alla (!), inte är värda att komma in på arbetsmarknaden?"
Det är ett känsligt ämne. De flesta inom skolans värld vill nog ha skolplikt på gymnasiet. Fler elever till gymnasiet betyder mer pengar att röra sig med. Och visst finns det säkert också ideologiska skäl, det ska vara lika för alla, de som inte går gymnasiet nu faller utanför, det är ingen bra lösning tänker man.
Det är frihet mot jämlikhet, den gamla vanliga frågan. Men någonstans öppnar herr Z ett nytt perspektiv. Vi har så länge blivit itutade den där åsikten att vi måste utbilda elever för framtidens arbetsmarknad där kraven kommer att vara så mycket högre. Men är det verkligen så? Och är det verkligen så vi vill ha det? Jag kan tycka att en arbetsmarknad där det finns enklare uppgifter för unga, där man kan lära sig ett yrke i arbetslivet i stället för i skolan, och där det finns reträttplatser för de gamla, är en mycket humanare arbetsmarknad. Men hur går vi tillbaka dit, när vi nu har gått därifrån? Inte med skolplikt i alla fall.
Det är ett känsligt ämne. De flesta inom skolans värld vill nog ha skolplikt på gymnasiet. Fler elever till gymnasiet betyder mer pengar att röra sig med. Och visst finns det säkert också ideologiska skäl, det ska vara lika för alla, de som inte går gymnasiet nu faller utanför, det är ingen bra lösning tänker man.
Det är frihet mot jämlikhet, den gamla vanliga frågan. Men någonstans öppnar herr Z ett nytt perspektiv. Vi har så länge blivit itutade den där åsikten att vi måste utbilda elever för framtidens arbetsmarknad där kraven kommer att vara så mycket högre. Men är det verkligen så? Och är det verkligen så vi vill ha det? Jag kan tycka att en arbetsmarknad där det finns enklare uppgifter för unga, där man kan lära sig ett yrke i arbetslivet i stället för i skolan, och där det finns reträttplatser för de gamla, är en mycket humanare arbetsmarknad. Men hur går vi tillbaka dit, när vi nu har gått därifrån? Inte med skolplikt i alla fall.
måndag 16 februari 2015
En stillsam plats för eftertanke
Ett rum skapas i tidsfloden där lärare stillsamt byter idéer. Inget fördömande eller bedömande eller förakt finns på plats, inget tävlande eller uppvisande eller behov av bekräftelse är tillstädes. Bara en stillsam och ödmjuk ton, bara ett utbyte av tankar.
Det är så skönt för själen. Man kan sitta där och bli där och vara kvar där, i den tryggheten, i den känslan.
Och det är något så ohyggligt ovanligt i skolans värld. Och jag känner mig faktiskt delvis ansvarig till att ha lyckats skapa den platsen, den punkten, den stillheten, även om det inte är min förtjänst bara, för alla som är där bidrar.
Och det tar inte lång tid förrän nya idéer tar form, nya tankar uppstår och kreativiteten flödar. Det handlar bara om detta. Lärande handlar bara om detta. Att skapa den plats där lärande är möjligt.
Det är så skönt för själen. Man kan sitta där och bli där och vara kvar där, i den tryggheten, i den känslan.
Och det är något så ohyggligt ovanligt i skolans värld. Och jag känner mig faktiskt delvis ansvarig till att ha lyckats skapa den platsen, den punkten, den stillheten, även om det inte är min förtjänst bara, för alla som är där bidrar.
Och det tar inte lång tid förrän nya idéer tar form, nya tankar uppstår och kreativiteten flödar. Det handlar bara om detta. Lärande handlar bara om detta. Att skapa den plats där lärande är möjligt.
fredag 6 februari 2015
Framför lagen sitter en dörrväktare
Sista eleven sitter och skriver ett prov den missat på grund av sjukdom medan skolan töms på folk. Vaktmästarna och receptionisterna önskar alla ett trevligt lov. Ta hand om er, ta vara på tiden!
Som om det fanns ett slut, som om det fanns ett icke-arbete! Uppdelningen mellan arbete och frihet är olika skarp i olika yrken. Förmågan att slappna av, att lägga arbete ifrån sig, måste finnas där ändå mitt i kaoset.
Så tänker jag medan jag packar mina skrivlag i ryggsäcken.
Som om det fanns ett slut, som om det fanns ett icke-arbete! Uppdelningen mellan arbete och frihet är olika skarp i olika yrken. Förmågan att slappna av, att lägga arbete ifrån sig, måste finnas där ändå mitt i kaoset.
Så tänker jag medan jag packar mina skrivlag i ryggsäcken.
torsdag 5 februari 2015
Mörker mitt på dagen
Inlämningarna samlar sig på hög. Man försöker nå ett avslut inför lovet, men gör man det i för många klasser och kurser samtidigt är risken att kvällarna i fjällstugan får ägnas åt rättning i stället för kortspel.
I andra kurser fyller man upp. Timing och samordning, sista lektionen före lovet, är det värt att börja på något nytt? Man drar fram något ur pärmen, en lekfull övning, en tanke som ligger lite utanför.
Pusslet läggs, tröttheten faller på.
Avslappningen börjar två dagar före lovet, och plötsligt blir tröttheten medveten. Allt blir tungt, minsta lilla sak är jobbig att göra. Tempot och stressen som alltid finns där blir så tydlig. Vad man håller på hela tiden! Vilket spring det är! Nu skjuter man upp allt. Allt får anstå. Hur ska man ens orka gå upp imorgon? En lektion kvar idag, ett enda möte därefter.
Kan man inte bara få sova hela lovet? Vegetera framför TV:n, glömma bort sig i en bok? De lägsta tankarna bråkar med behovet av att upprätthålla skenet. In i det sista måste man upprätthålla skenet.
Jag låter eleverna jobba självständigt. Ett trivsamt mummel, ett kreativt skapande. Då och då stör jag dem med en kommentar. Ingen märker att jag skriver på min blogg under tiden.
I andra kurser fyller man upp. Timing och samordning, sista lektionen före lovet, är det värt att börja på något nytt? Man drar fram något ur pärmen, en lekfull övning, en tanke som ligger lite utanför.
Pusslet läggs, tröttheten faller på.
Avslappningen börjar två dagar före lovet, och plötsligt blir tröttheten medveten. Allt blir tungt, minsta lilla sak är jobbig att göra. Tempot och stressen som alltid finns där blir så tydlig. Vad man håller på hela tiden! Vilket spring det är! Nu skjuter man upp allt. Allt får anstå. Hur ska man ens orka gå upp imorgon? En lektion kvar idag, ett enda möte därefter.
Kan man inte bara få sova hela lovet? Vegetera framför TV:n, glömma bort sig i en bok? De lägsta tankarna bråkar med behovet av att upprätthålla skenet. In i det sista måste man upprätthålla skenet.
Jag låter eleverna jobba självständigt. Ett trivsamt mummel, ett kreativt skapande. Då och då stör jag dem med en kommentar. Ingen märker att jag skriver på min blogg under tiden.
onsdag 4 februari 2015
NA - douze points!
Det naturvetenskapliga programmet har av någon obegriplig anledning högst status på våra skolor, det drar till sig den bästa eleverna och ofta når eleverna där de högsta resultaten. För många lärare, framför allt inom de naturvetenskapliga ämnena, är detta en hierarki som underblåses och poängteras. De betraktar sina egna elever som bättre ur alla aspekter.
Med en viss självklarhet kan man nog säga att det i ämnen som matematik ligger något i det, de som söker sig till naturvetenskapliga och tekniska program är förstås de som i första hand är intresserade av matematik. Men om man går utanför matematiken till de ämnen där jag undervisar är det svårt att upprätta denna kvalitetsskillnad. När vi gjorde vår diagnos i svenska i årskurs 1 var resultatet väldigt jämnt mellan alla de teoretiska programmen och högst resultat hade faktiskt en teknikklass.
Vad man dock kan säga är att viljan att studera på ett naturvetenskapligt program ofta är jämförelsevis god. Eleverna gör sina läxor i högre grad, det är färre som strular, och uppgifterna kommer in i tid för det mesta. Kanske är det så att de naturvetenskapliga eleverna under gymnasiets gång blir duktigare än andra program, just därför att de jobbar hårdare?
Det är ju en intressant tanke, och delvis är den nog sann. En god studiemiljö, elever som sporrar varandra, ett visst hävdelsebehov och tävlingskänsla som både kan vara positiv och negativ, allt detta finns på det naturvetenskapliga programmet. Men tanken håller inte riktigt. På andra program finns också detta till viss del, och på samhällsprogram, teknikprogram och andra program övar man sig mer på andra saker när naturvetarna har sina kemilabbar, och därför blir det helt enkelt olika kompetenser som utvecklas.
Det naturvetenskapliga programmet särskiljer sig därför inte genom en högre kvalitet generellt sätt, i varje fall inte på en kommunal skola som denna, utan genom urvalet av elever.
Det naturvetenskapliga programmet drar till sig de udda och lite blyga typerna, de som inte behöver ha högst social status i ungdomskulturen eller som behöver hävda sig genom att följa med de senaste trenderna. Den sociala förmågan kan i bland vara lite eftersatt, ofta är det tysta klasser där diskussionsviljan är låg på lektionerna. De duktiga flickorna med hög ambitionsnivå, hård press på sig själva och risk för aneroxia är en annan grupp som i hög grad återfinns på det naturvetenskapliga programmet. Och nu under senare år har en tredje grupp blivit välrepresenterad, nya svenskar med höga ambitioner och press hemifrån på att bli läkare eller tandläkare eller något annat högstatusyrke.
I slutändan kan man ändå säga att det naturvetenskapliga programmet blir både en liten smältdegel av ganska olikartade människor, och dessutom ett litet reservat för de oliktänkande, de udda och annorlunda. Det blir kanske inte en socialt så dynamisk miljö alltid, men det är högt i tak och man har rätt att få vara sig själv.
Jag gick själv på den naturvetenskapliga linjen en gång i tiden när dinosaurierna fortfarande gick på vår jord. Mina minnen från den tiden är delvis annorlunda. De naturvetarklasser jag gick i (det var två olika) utmärkte sig framför allt genom att det fanns väldigt spännande människor i dem. Studieförmågan och studieviljan var förvånansvärt låg. Men det fanns en dynamik, en lite revolutionär anda, en ifrågasättande attityd, ett självförtroende och ett driv som jag uppfattade som väldigt positiv. I ingen av klasserna lyckades vi etablera något som ens liknade en klassgemenskap.
Hur mycket av det där som var något tidstypiskt och hur mycket som handlade om att min skola var en förortsskola under den period när miljonprogrammet gjorde förorterna till något som bäst jämförs med Vilda Västern, en smältdegel av människor utan gemensam bakgrund som förts samman på en helt nybyggd plats, det låter jag vara osagt. Men något har hänt. Den gemensamma basen är de udda individerna. Skillnaden är dagens brist på utmaning och ifrågasättande.
Jag saknar en viss uppstudsighet hos mina elever. Jag skulle vilja bli utmanad oftare och mer.
Med en viss självklarhet kan man nog säga att det i ämnen som matematik ligger något i det, de som söker sig till naturvetenskapliga och tekniska program är förstås de som i första hand är intresserade av matematik. Men om man går utanför matematiken till de ämnen där jag undervisar är det svårt att upprätta denna kvalitetsskillnad. När vi gjorde vår diagnos i svenska i årskurs 1 var resultatet väldigt jämnt mellan alla de teoretiska programmen och högst resultat hade faktiskt en teknikklass.
Vad man dock kan säga är att viljan att studera på ett naturvetenskapligt program ofta är jämförelsevis god. Eleverna gör sina läxor i högre grad, det är färre som strular, och uppgifterna kommer in i tid för det mesta. Kanske är det så att de naturvetenskapliga eleverna under gymnasiets gång blir duktigare än andra program, just därför att de jobbar hårdare?
Det är ju en intressant tanke, och delvis är den nog sann. En god studiemiljö, elever som sporrar varandra, ett visst hävdelsebehov och tävlingskänsla som både kan vara positiv och negativ, allt detta finns på det naturvetenskapliga programmet. Men tanken håller inte riktigt. På andra program finns också detta till viss del, och på samhällsprogram, teknikprogram och andra program övar man sig mer på andra saker när naturvetarna har sina kemilabbar, och därför blir det helt enkelt olika kompetenser som utvecklas.
Det naturvetenskapliga programmet särskiljer sig därför inte genom en högre kvalitet generellt sätt, i varje fall inte på en kommunal skola som denna, utan genom urvalet av elever.
Det naturvetenskapliga programmet drar till sig de udda och lite blyga typerna, de som inte behöver ha högst social status i ungdomskulturen eller som behöver hävda sig genom att följa med de senaste trenderna. Den sociala förmågan kan i bland vara lite eftersatt, ofta är det tysta klasser där diskussionsviljan är låg på lektionerna. De duktiga flickorna med hög ambitionsnivå, hård press på sig själva och risk för aneroxia är en annan grupp som i hög grad återfinns på det naturvetenskapliga programmet. Och nu under senare år har en tredje grupp blivit välrepresenterad, nya svenskar med höga ambitioner och press hemifrån på att bli läkare eller tandläkare eller något annat högstatusyrke.
I slutändan kan man ändå säga att det naturvetenskapliga programmet blir både en liten smältdegel av ganska olikartade människor, och dessutom ett litet reservat för de oliktänkande, de udda och annorlunda. Det blir kanske inte en socialt så dynamisk miljö alltid, men det är högt i tak och man har rätt att få vara sig själv.
Jag gick själv på den naturvetenskapliga linjen en gång i tiden när dinosaurierna fortfarande gick på vår jord. Mina minnen från den tiden är delvis annorlunda. De naturvetarklasser jag gick i (det var två olika) utmärkte sig framför allt genom att det fanns väldigt spännande människor i dem. Studieförmågan och studieviljan var förvånansvärt låg. Men det fanns en dynamik, en lite revolutionär anda, en ifrågasättande attityd, ett självförtroende och ett driv som jag uppfattade som väldigt positiv. I ingen av klasserna lyckades vi etablera något som ens liknade en klassgemenskap.
Hur mycket av det där som var något tidstypiskt och hur mycket som handlade om att min skola var en förortsskola under den period när miljonprogrammet gjorde förorterna till något som bäst jämförs med Vilda Västern, en smältdegel av människor utan gemensam bakgrund som förts samman på en helt nybyggd plats, det låter jag vara osagt. Men något har hänt. Den gemensamma basen är de udda individerna. Skillnaden är dagens brist på utmaning och ifrågasättande.
Jag saknar en viss uppstudsighet hos mina elever. Jag skulle vilja bli utmanad oftare och mer.
Två prickar och vårt förakt för svaghet
Studentmössorna anländer under min filosofilektion och det blir liksom ingen diskussion av prioriteringar, språkfilosofin får stryka på foten inför den kommersiella lyckan som nya prylar ger. Klassrummet blir ett slags halvorganiserat kaos där studentmössor plockas fram, provas och jämförs. Tidens individualism speglas väl, alla har gjort sin egen mössa med namn och attribut, och glädjen över att ha fått en alldeles egen mössa är uppenbar. "Visst är min snygg?" och "Titta på Q:s!" är fraser som hörs i vimlet.
Allt avbryts när någon upptäcker att det på en kompis mössa står Samhall i stället för Samhäll. Klassen skrattar rått, och den utsatte är helt förstörd, vill sjunka genom golvet. En representant för mössföretaget eller distributören finns fortfarande kvar i klassrummet och hjälper pojken tillrätta. "Du måste ringa dem, de kan fixa det, det är ingen fara", lugnar hon, men helt uppenbart känner sig killen som om han har gjort sitt livs största misstag. Det gör inte saken bättre att det är en invandrarkille, och att det finns en risk att han faktiskt har skrivit Samhall i sin beställning, av okunskap eller slarv. Flickan som upptäckte det och först skrattade så rått är nu förlåtande, "det borde de väl ha fattat", säger hon, och tycker mössföretaget är dumt som skriver något sådant. Representanten säger förstås att det aldrig kan göra några ändringar i förhållande till själva beställningen.
Övergången till språkfilosofi blir smärtfri, vi diskuterar skillnaden i emotiv betydelse för begreppen Samhäll och Samhall, det ena något identitetsskapande positivt för eleverna, en tillhörighet; det andra en identitet som är som en beskrivning av ett misslyckande, samhällets bottenskrap sammanförda i en term. Till saken hör att Samhall sedan en kort tid tillbaka har fått kontraktet på städningen av skolans lokaler. På något sätt har lektionen gjort det uppenbart med vilket förakt våra elever ser på dem som jobbar med städningen nu, och även om vår lektion medvetandegör oss om det kommer den inte att ändra på själva sakförhållandena.
Så medan Goteborg eller till och med Go:teborg som man ibland ser i snitsiga loggor är något positivt, ett sätt att marknadsföra, så är två bortlockade prickar i andra lägen en katastrof. Vad lär vi oss av detta?
Det galler att halla ordning pa prickarna, det galler att halla ordning pa prickarna...
Allt avbryts när någon upptäcker att det på en kompis mössa står Samhall i stället för Samhäll. Klassen skrattar rått, och den utsatte är helt förstörd, vill sjunka genom golvet. En representant för mössföretaget eller distributören finns fortfarande kvar i klassrummet och hjälper pojken tillrätta. "Du måste ringa dem, de kan fixa det, det är ingen fara", lugnar hon, men helt uppenbart känner sig killen som om han har gjort sitt livs största misstag. Det gör inte saken bättre att det är en invandrarkille, och att det finns en risk att han faktiskt har skrivit Samhall i sin beställning, av okunskap eller slarv. Flickan som upptäckte det och först skrattade så rått är nu förlåtande, "det borde de väl ha fattat", säger hon, och tycker mössföretaget är dumt som skriver något sådant. Representanten säger förstås att det aldrig kan göra några ändringar i förhållande till själva beställningen.
Övergången till språkfilosofi blir smärtfri, vi diskuterar skillnaden i emotiv betydelse för begreppen Samhäll och Samhall, det ena något identitetsskapande positivt för eleverna, en tillhörighet; det andra en identitet som är som en beskrivning av ett misslyckande, samhällets bottenskrap sammanförda i en term. Till saken hör att Samhall sedan en kort tid tillbaka har fått kontraktet på städningen av skolans lokaler. På något sätt har lektionen gjort det uppenbart med vilket förakt våra elever ser på dem som jobbar med städningen nu, och även om vår lektion medvetandegör oss om det kommer den inte att ändra på själva sakförhållandena.
Så medan Goteborg eller till och med Go:teborg som man ibland ser i snitsiga loggor är något positivt, ett sätt att marknadsföra, så är två bortlockade prickar i andra lägen en katastrof. Vad lär vi oss av detta?
Det galler att halla ordning pa prickarna, det galler att halla ordning pa prickarna...
måndag 2 februari 2015
Don't follow leaders!
Våra rektorer har inlett en liten mötesserie som heter pedagogiskt forum, en vilja att hitta fram till en plats och ett tillfälle där man kan diskutera skolfrågor på ett förbehållslöst sätt. Ämnet för dagen är det pedagogiska ledarskapet. Hur ska en rektor vara för att leda sin grupp?
Helt uppenbart leder det till en del reflektioner och tankar. Visserligen skulle man kunna säga massa generella saker angående hur chefer bör vara som säkert skulle stämma in även på rektorer och skolans situation.
Men just när det gäller lärare och undervisning finns det en del saker som är lite unika. Den där känslan lärare gärna vill upprätta av ett frirum kring sin egen undervisning, att ingen ska lägga sig i utan att det är ett personligt avgörande som ska bestämma hur lektionerna ska organiseras, den är ofta väldigt stark. Och samtidigt efterlyser nog många lärare rektorer som engagerar sig, som finns nära det som är deras egen verksamhet, det vill säga själva undervisningen och arbetet med eleverna.
Så för en rektor blir det en ganska marig balansgång mellan att lägga sig i för mycket och lägga sig i för lite. Det kräver ganska mycket Fingerspitzgefül för att navigera rätt i dessa sammanhang.
Och inte blir det lättare av att det säkert är olika nivåer hos olika lärare på hur mycket frirum de kräver för sin undervisning. Och att det dessutom säkert är så, att en del lärare kräver det där frirummet för att de vet med sig att de fuskar lite, att de inte riktigt gör jobbet, medan andra kräver det för att de är rädda att någon ska lägga sig i och ändra i det som de har arbetat så mycket med för att det ska hålla högsta kvalitet.
Vi blir inte klokare men vi blir lite upplyfta, som om bara det, att man har fått fundera på en fråga utan att behöva komma fram till ett svar eller ha ett mål med det man gör, i sig betyder något.
Helt uppenbart leder det till en del reflektioner och tankar. Visserligen skulle man kunna säga massa generella saker angående hur chefer bör vara som säkert skulle stämma in även på rektorer och skolans situation.
Men just när det gäller lärare och undervisning finns det en del saker som är lite unika. Den där känslan lärare gärna vill upprätta av ett frirum kring sin egen undervisning, att ingen ska lägga sig i utan att det är ett personligt avgörande som ska bestämma hur lektionerna ska organiseras, den är ofta väldigt stark. Och samtidigt efterlyser nog många lärare rektorer som engagerar sig, som finns nära det som är deras egen verksamhet, det vill säga själva undervisningen och arbetet med eleverna.
Så för en rektor blir det en ganska marig balansgång mellan att lägga sig i för mycket och lägga sig i för lite. Det kräver ganska mycket Fingerspitzgefül för att navigera rätt i dessa sammanhang.
Och inte blir det lättare av att det säkert är olika nivåer hos olika lärare på hur mycket frirum de kräver för sin undervisning. Och att det dessutom säkert är så, att en del lärare kräver det där frirummet för att de vet med sig att de fuskar lite, att de inte riktigt gör jobbet, medan andra kräver det för att de är rädda att någon ska lägga sig i och ändra i det som de har arbetat så mycket med för att det ska hålla högsta kvalitet.
Vi blir inte klokare men vi blir lite upplyfta, som om bara det, att man har fått fundera på en fråga utan att behöva komma fram till ett svar eller ha ett mål med det man gör, i sig betyder något.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)