Man försöker alltid förbereda sig bort från stressen. Ju noggrannare man har varit, ju mer man har tänkt igenom alla detaljer, ju klarare man har sett lektionerna och dagen framför sig, desto mindre stressad blir man.
Men risken finns alltid att man förbereder sig för mycket. Då kan man börja låta som en speldosa. Det är som om man spelar upp färdigregisserade band, som om man hör sig själv utifrån.
En gammal lärare som inte längre finns bland oss berättade om det där en gång. "Jag stod där framme vid tavlan och höll lektionen, men hela tiden var det någon som tjatade, en röst som ekade i mina öron på ett väldigt irriterande sätt." "Vem var det då?" frågade jag. "Det var jag själv! Det var det som var det värsta, när jag kom på att det var jag själv!"
Det är en tuff balansgång att gå mellan inspiration och improvisation å ena sidan, och struktur och ordning å andra sidan. Ska man tillåta frihetens stress eller ska man falla in i lunkens tristess? Släpper man för mycket åt det ena eller det andra hållet faller man onekligen omkull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar