Måndagsmissmod

Hela dagen handlar om hur man ska få elever att orka. Var kommer håglösheten ifrån? Vad är det som är så deprimerande med vårt samhälle?

Lilla fröken W från ett land med mycket sol har varit här i fyra år nu. Hon orkar inte säger hon när hon söker upp mig efter lektionen, hon kämpar men är trött. Hon är deprimerad. Hon får mediciner men hon känner inte att hon blir bättre.

Jag säger att hon ska försöka skriva provet i alla fall, för om det går bra så kanske pressen släpper lite. Jag säger att hon får skriva det igen om det inte går bra. Jag säger att hon är en klok människa, att jag redan har sett det. Hon ler lite. Väldigt lite, men ändå.

Senare hamnar vår utvecklingsgrupp i ett samtal om hur man ska få eleverna till den punkt där de ens börjar. Vi pratar om kamratbedömning. Men hur ska en kamrat som inte har minsta aning om hur uppgiften ska göras, eftersom den inte själv är intresserad, kunna hjälpa sin kompis? Den i teorin så vackra tanken att eleverna ska hjälpa varandra faller därför att så många elever helt enkelt inte bryr sig om sina studier.

Herr M som jobbar på ett yrkesprogram påstår att många av hans elever säger att de tar ett F om det tar emot. Hellre det än att göra ett arbete som är alltför ansträngande.

Vad är det som händer egentligen? Vad är det för attityd som sprider sig i vårt samhälle? Världen är full av tappade sugar. Men hur får man tillbaka entusiasmen och levnadsglädjen när ett kollektivt missmod sprider sig?

Vår lärargrupp upprätthåller i alla fall arbetslusten. Vi brottas med problemet på allvar. Vi kommer inte på några svar, men vi vill hitta svar.

Jag tänker på Antonovskys teorier om Känslan av ett sammanhang, att det är den som är avgörande för hur människor ska finna sig tillrätta med sina liv. Och hur dålig vår moderna kultur är på att ge ungdomar ett sammanhang eftersom den är så gränslös. Snarare ger den de unga ständiga tillkortakommanden. Man kan ha 200 vänner på Facebook men ändå vara ensam, man kan få 300 likes på Instagram och ändå stå utanför. Den materiella gemenskapen är så ytlig. Men ändå tycks det finnas en gemenskap i att inte bry sig om skolan för många.

Och ännu mer tror jag just därför på att skolan behöver ta hand om ungdomarna mer tydligt, lämna valfriheten som grund för undervisningen och vara noggrannare med att tala om vad det är som gäller. För att ge ungdomarna ett sammanhang. För att visa att vi bryr oss om dem.