Inlämningarna samlar sig på hög. Man försöker nå ett avslut inför lovet, men gör man det i för många klasser och kurser samtidigt är risken att kvällarna i fjällstugan får ägnas åt rättning i stället för kortspel.
I andra kurser fyller man upp. Timing och samordning, sista lektionen före lovet, är det värt att börja på något nytt? Man drar fram något ur pärmen, en lekfull övning, en tanke som ligger lite utanför.
Pusslet läggs, tröttheten faller på.
Avslappningen börjar två dagar före lovet, och plötsligt blir tröttheten medveten. Allt blir tungt, minsta lilla sak är jobbig att göra. Tempot och stressen som alltid finns där blir så tydlig. Vad man håller på hela tiden! Vilket spring det är! Nu skjuter man upp allt. Allt får anstå. Hur ska man ens orka gå upp imorgon? En lektion kvar idag, ett enda möte därefter.
Kan man inte bara få sova hela lovet? Vegetera framför TV:n, glömma bort sig i en bok? De lägsta tankarna bråkar med behovet av att upprätthålla skenet. In i det sista måste man upprätthålla skenet.
Jag låter eleverna jobba självständigt. Ett trivsamt mummel, ett kreativt skapande. Då och då stör jag dem med en kommentar. Ingen märker att jag skriver på min blogg under tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar