Jag tar fram tjock-TV:n ur gömmorna för att jag vill visa delar av ett gammalt VHS-band om Ryska revolutionen. Eller - egentligen är det en spelfilm, Agonia, en gammal film om Rasputin som jag älskar. Filmen har många dokumentära stycken i början som ger en bra känsla för vad Ryssland var för ett samhälle 1916.
Jag får många pikar för att jag tar fram den gamla TV:n av förbipasserande. Det slår mig hur fort utvecklingen går. Någonstans känns det som om man befinner sig på ett sluttande plan. Ideligen gör man nya saker, ideligen slår man knut på sig själv för att anpassa sig till det senaste. Men som historielärare är man alltid ursäktad, har alltid rätt att plocka fram det gamla, om inte annat som ett studieobjekt i sig själv.
Eleverna tittar på filmen under tystnad, men med ett visst intresse. Jag vill ge en känsla, någon form av inlevelse, att de möter historien inte från sin egen utgångspunkt utan från den samtida, att de ser vad som hände ur den synvinkeln som var då.
Den kommer alltid vara osann ändå. För vilken synvinkel är den sanna? Ur vilken synvinkel ser vi historien nu? En förfärlig massa olika. Och alla är bara tolkningar. Vi kan se vår tid som en tid där en gammal gubbe tar fram en tjock-TV ur en garderob eller en tid där alla springer i kapp med varandra för att anpassa sig till det senaste sena. Båda två är rätt förstås. Men ingen är sann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar