Det diskuteras idag om vi ska införa skolplikt i gymnasieskolan också. Herr Z framför en intressant tanke i ämnet. "Om vi inför skolplikt", säger han, "vad säger vi då om arbetsmarknaden? Säger vi inte indirekt", menar han, "att det inte ska finnas några sådana arbeten på arbetsmarknaden som vi lite slarvigt kallar okvalificerade? Säger vi inte att framtidens arbetsmarknad ska vara en där vi kräver höga kvalifikationer av alla, minst gymnasiekompetens, och att alla de som idag går ut gymnasiet utan ett fullständigt betyg, och det är en fjärdedel av alla (!), inte är värda att komma in på arbetsmarknaden?"
Det är ett känsligt ämne. De flesta inom skolans värld vill nog ha skolplikt på gymnasiet. Fler elever till gymnasiet betyder mer pengar att röra sig med. Och visst finns det säkert också ideologiska skäl, det ska vara lika för alla, de som inte går gymnasiet nu faller utanför, det är ingen bra lösning tänker man.
Det är frihet mot jämlikhet, den gamla vanliga frågan. Men någonstans öppnar herr Z ett nytt perspektiv. Vi har så länge blivit itutade den där åsikten att vi måste utbilda elever för framtidens arbetsmarknad där kraven kommer att vara så mycket högre. Men är det verkligen så? Och är det verkligen så vi vill ha det? Jag kan tycka att en arbetsmarknad där det finns enklare uppgifter för unga, där man kan lära sig ett yrke i arbetslivet i stället för i skolan, och där det finns reträttplatser för de gamla, är en mycket humanare arbetsmarknad. Men hur går vi tillbaka dit, när vi nu har gått därifrån? Inte med skolplikt i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar