Som Sisyfos

Just när jag ska börja med en övning påminner eleverna mig om en sak jag inser vi har glömt. Just när jag ska sätta mig och rätta kommer jag på en sak jag måste göra färdigt till en lektion i morgon. Just när jag ska börja förbereda den går brandlarmet. Just när jag ska gå och hämta en bok kommer en kollega och ber mig om hjälp. Just när jag ska föra in närvaron måste jag svara på ett mejl. Just när jag ska sätta mig igen påminner telefonen mig om ett möte som är inplanerat. Just när jag hittar boken jag har letat efter kommer jag på en annan bok jag måste få tag i. Just när jag ska försöka ge eleverna konstruktiv kritik tar lektionen slut. Just när jag kommit igång med att rätta börjar min lektion. Just när jag ska svara på ett mejl kommer jag att tänka på en övning jag bör lägga till i ett material. Just när jag har lärt mig att jonglera med tre bollar slänger någon in en fjärde. Just när jag har burit upp stenen till bergets topp ramlar den ner.

På flykt från mitt arbetsrum

Jag sitter och jobbar i kaféet, i lärarrummet, i korridorer och lektionssalar. Jag är på flykt från mitt arbetsrum. Någon gång, någonstans, blev mitt arbetsrum en orosplats. Jag får ingen ro där. Jag vill inte vara där. När jag är där blir jag alltid störd, kommer alltid någon och lägger sig i, blir det alltid samtal om allt annat.

Jag har mycket att göra, planeringsarbetet är intensivt just nu, samtidigt som de första arbetsmomentens rättningsberg växer ska nästa moment vara förberett. Skolan har gått in i fas 2, och fastän man försöker se till att klasserna inte ligger helt i fas med varandra för att sprida arbetstopparna är det inte alltid det går. Helgen har varit full av rättningsarbete.

Jag behöver inte min arbetsplats längre, allt finns i datorn nu, alla gamla planeringar finns där, bara någon enstaka gång behöver jag slå i mina pärmar och leta upp någon gammal stencil. Jag skulle kunna sitta i korridorerna, jag är en nomad, en handelsresande i kunskap, mina varuprover finns i den lilla lådan, ge mig en uppkoppling och ett wifi och allt är förberett.

På eftermiddagen hamnar jag ändå på min arbetsstol. Röran som ligger framför mig ger mig ångest. Längst till vänster mot väggen finns en hög med allt jag borde ta tag i. Till höger en hög med sådant som jag skulle vilja hinna läsa. För en gångs skull är alla tysta, mina kollegor sitter också koncentrerade och arbetar. Timmarna går. Ingenting blir färdigt. Det här är inget yrke för pedanter. Det är det möjligas konst.

Kasta barnet i vattnet eller öva torrsim?

Det finns många fantastiska pedagoger, det finns många fantastiska pedagogiker, det finns en enorm kunskap kring hur lärande går till. Men trots att jag har arbetat som lärare större delen av mitt vuxna liv är jag fortfarande bara måttligt intresserad av teorierna bakom hur lärandet går till. För mig handlar det mer om ett handlag, något i grunden praktiskt, i en mening om en närvaro och ett möte.

I min egen hemvävda version av pedagogisk teori brukar jag i bland lite raljerande säga att det bara finns två pedagogiska teorier. Antingen lär man sig att simma genom att öva torrsim. Eller också kastar man i barnet på djupt vatten och hoppas på det bästa.

Det är inte så att jag generellt förordar det ena eller det andra. Det är uppenbart att torrsimmet både har fördelar och nackdelar. Fördelarna är att man får en teoretisk grund att gå på, en grundkunskap att falla tillbaka på när man sedan själv ger sig av ut på djupare vatten. Då behärskar man tekniken. Nackdelarna är att teorierna kan ta överhanden, att det kan bli ett avstånd mellan teori och praktik som kan vara svårt att överbrygga. Detta är i mitt fall ungefär som att prata franska. Jag har tragglat verbformer genom hela min skolgång. Jag böjer oftast verben rätt när jag pratar, men mitt språk är stapplande och tvunget.

Om man kastar ut barnen på djupt vatten utan att kunna simma, dvs. om man ger dem uppgifter att lösa utan att ha gett dem de nödvändiga kunskaperna för att lösa dem i förväg, då vinner man det att eleverna övar sig i problemlösning. De tvingas ha ett lärande förhållningssätt till det de gör. Men de riskerar att missa vitala bitar av kunskapsområdet, att lära in felaktiga strategier som sedan är svåra att radera och att tappa i helhetsförstående. Det blir mest hundsim av det. För mig är detta ungefär som att tala finska. Jag behärskar massa ord och fraser, men det är självlärt, och grammatiken är bara ett stort mysterium.

Vår tid premierar "learning by doing", dvs. att kasta barnen i vattnet och hoppas på det bästa. Framför allt är allt lärande av datorkunskap uppbyggt på det sättet, i alla fall när det gäller mjukvara. Det finns ingen som sätter sig och undervisar photoshop genom att ha prov på manualen, två frågor på skuggningsteknik (2p) och en på bakgrundsfärgstoning (4p). Man lär sig genom att göra, man övar, man frågar varandra. Och datorerna har styrt även annat lärande. Man ska prata sig till kunskap om språk, dialogen sätts i centrum, även om den metoden kan ge en väldigt ytlig språkkunskap.

Förmodligen är det så att olika saker lämpar sig bättre eller sämre för respektive metod. Jag erfar nästan varje dag att jag går för fort fram och lämnar eleverna i situationer de inte behärskar när jag ger dem uppgifter som de inte har verktyg för att lösa, eller motsatsen, att jag tröttar ut dem och tråkar ut dem med ett för ingående teoretiserande. Så bromsar jag, eller släpper, beroende på situation och ämne.  Och ibland så märker man att de flesta har förstått, det är bara några som inte har hängt med. Och ibland så är det tvärtom, man har siktat för högt, lämnat för mycket frihet, skulle ha styrt och hjälpt och gett mallar för att underlätta och åstadkomma ett bättre resultat.

Det jag säger är väl att man aldrig blir färdig.

16 rader

Elever sitter här och skriver texter
Man skulle kunna se dem som unga växter
Man vattnar och plockar ett visset blad
Ger värme och ljus och språkförslag
Man tänker de ska växa och stå på egna ben
Få till det, förstå, hitta egna kraften
Suga märgen ur bergen, den sista saften
Men en är ledsen, en annan är sen
Ibland är det annat som förstör idén
Och självförtroendekrisen gör en tredje klen
Men ger man dem en chans att jobba och tänka
Så börjar intelligensen hos alla blänka
Man bryter ner rädslan och vågar gå på
Finns inget som hindrar, det går helt apropå
Nu växer hela skogen, det är som en djungel
Alla är på gång, alla är kungen, alla är på gång, alla är kungen

Ingen hatar mig men alla hatar

Vi har en skyldighet att som mentorer gå igenom likabehandlingsplanen. I den står det att man inte bara vilka åtgärder som ska utföras när mobbing eller trakasserier eller kränkningar sker. Det står också att vi ska göra ett förebyggande arbete.

Vi har hämtat hem ett material om näthat och mentorstiden går åt till att se på på några introduktionsfilmer och sedan åt en övning som kallas heta stolen som ska aktivera alla att tycka något. På frågan om eleverna tror att näthat är ett stort samhällsproblem svarar nästan alla ja. På frågan om de själva har varit utsatta för något svarar nästan alla nej.

Det är ett lite överraskande svar. Nu är detta duktiga skötsamma elever som kanske lever ett ganska skyddat liv men ändå. Alla tror att det hela tiden händer hemska saker där ute i cyberrymden men de har inte själva varit utsatta för något. Förmodligen har de väl sett ett och annat. Det är kanske en klokare hållning de har än man först kan tro.

När den avslutande frågan blir om de tror att vi övas till att tycka illa om varandra i vår tid via dokusåpor som Paradise Hotel och liknande blir en av de kloka flickornas svar: "Folk har alltid snackat skit om varandra. Det som händer nu är att det kommer ut mycket snabbare och sprids mycket mer." Ungefär som att morden ökade när pistolen uppfanns.

Höst

Första dagen med vantar till jobbet. Jag cyklar, jag har den förmånen att kunna cykla till mitt arbete.

Läsårets alla faser är vid det här laget kända. Den första tiden innehåller alltid ett visst mått av hysteri, det är så många bollar som ska sättas i rullning, det är så mycket som ska falla på plats. Det är en viss trafik i klasserna, elever som byter program eller skola eller på annat sätt faller ifrån. Det är sommar fortfarande, det är varmt ute, eleverna känner det. Eleverna är kvar i sitt sommarlov, har inte vant sig vid att gå i skola, och man själv också, man försöker hålla kvar känslan så länge det går, helgerna är fulla av aktiviteter, man suger ut det allra sista av värmen. Och i skolans värld är det likadant med inklämda friluftsaktiviteter, fotograferingar och annat som bryter den så effektiva lunken.

Men så kommer hösten. I det här landet det här året synnerligen handfast och tydligt, väderskiftet i helgen var markant, och med det infinner sig en arbetsro. Även om man kan oja sig över kylan och regnet och mörkret är det här en bra tid sett ur ett skolperspektiv. Mycket blir gjort. Eleverna orkar, man kan köra med dem lite, testa deras gränser och deras arbetskapacitet. Till höstlovet känns det fortfarande som en oändlighet.

Tiden efter höstlovet är tröttare. Det är mörkrets tid. Sommartiden ställs om till vintertid, cykellamporna plockas fram, när snön kommer finns det dagar då man tvingas ta bilen. På morgonen kan man sitta och kura gryning i klassrummet, vänta med att tända ljuset i början, bara tända vid tavlan, för att ge eleverna en stund att vakna till.

Fortfarande blir dock mycket gjort, trots mörkret är detta en av skolans effektivare perioder. I november är det väldigt lite som stör. Först de sista veckorna före jul kommer Luciafirande och nationella prov och annat som stökar till rytmen.

Jag har skrivit detta medan jag i bakgrunden har hört elevernas knäppande på tangentborden. Klassrummet är tyst så när på någon som bläddrar lite i ett papper eller skrapar lite med stolen. Den där tystnaden, tystnaden som låter av ett arbete som pågår, det är en vacker tystnad.

En frivillig skolform

Gymnasiet är en frivillig skolform. Men om man är 16 år så finns det inget annat man kan göra, såvida man inte hittar ett jobb förstås. Man lämnas till tomheten.

Skriver ut en elev, hen var här tre dagar i början, sedan slutade hen komma. Kontakter med hemmet togs, en sjukdomsbild framkom, kontakter fanns redan med andra sociala system, vi lämnade över det, avvaktade. Försök till möjlig skolgång, återkomst osv. diskuterades men allt föll ihop. Så släpps den sista livlinan.

Det går inte att låta bli att tänka på den ensamma stackars människan som går där hemma. Ett förlorat år, medan vi andra växer.

Ett samhälle där alla får vara med, är det ens möjligt? Blir det någon återkomst? Har rutan en gång fått en spricka så är risken för en ny hela tiden större.

Ungdomar i vår tid kämpar mer med sig själva än någonsin. Varför är det så? Det är omöjligt att svara på. Men bristen på mening är ett kännetecken vårt samhälle.

Själv går man till jobbet varje dag som en duktig idiot. Men börjar man ens tveka det minsta, börjar man ställa sig själv en större fråga, då rämnar lätt världen.

Vad tycker du då?

Hur mycket ska man påverka sina elever att tycka som en själv? Det naturliga svaret är förstås inte alls. En lärare ska vara objektiv, främja ett öppet samtal, låta åsikter komma fram, låta dem bli bemötta med argument, helst låta klassen själv vända och vrida på allt, men då en uppenbar ojämlik debatt uppstår låta även den ohörda rösten komma till tals. Lätt som en plätt, eller hur?

Det låter sig sägas men är förstås svårare att leva upp till. Den egna åsikten blir naturligtvis ofta betonad, mer tydligt framförd, även hos den lärare som månar om det objektiva samtalet. Och sanningen är väl förmodligen att många lärare faktiskt ser lektionerna som ett tillfälle att påverka sina elever.

Ibland får man frågan från eleverna: "Vad tycker du då?" Ärligast är förstås att säga det. Det bästa är att våga vara tydlig med när man uttrycker en egen åsikt och när man försöker vara en objektiv moderator.

Men i vissa frågor ska man faktiskt påverka eleverna. De mänskliga rättigheterna är inte det enda som står i Skolverkets styrdokument. Där finns ganska långtgående formuleringar om hållbarhet till exempel. Och kring dem finns en annan brist på objektivitet. För många lärare skulle tycka att ett propagerande för den hållbarhet som är nedskriven i styrdokumenten skulle innebära en väldigt radikal position i förhållande till vårt nuvarande samhälle. Men det är jag inte säker på att alla ens har förstått.

Alla talar tyst men alla talar

Min etta är så blyg och tyst. Varje gång man ställer en allmän fråga står man där och väntar på ett svar. Till sist svarar man själv på sin fråga. Det är inte meningen. Men det är så det blir.

Då börjar de omedvetna strategierna. Mycket av det man gör görs i en halvmedvetenhet, en inlärd vana bottnande i en lång erfarenhet. Man sätter dem i smågrupper där de vågar tala. Man ger frågan till någon bestämd för att den ska få svara. Man varierar grupper, man ställer enklare frågor för att de ska vara säkra på att de inte svarar fel.

Veckorna går. Osäkerheten minskar. Allt fler vågar säga något, vågar tro att det de tänker är viktigt och av betydelse.

Så en dag blir det som idag. Jag hinner inte med alla händer som räcks upp. Alla talar tyst men alla talar.

Att bota en fanatiker

Det jag skrev igår var egentligen en anteckning som har några år på nacken. Den lektionen utspelade sig 2008. När jag läser den nu märker jag att det finns en dubbelhet i texten. Jag är kompromisslös med vissa saker, men släpper andra saker helt. Jag har en slags fingerspitzgefühl för vilken konflikt jag ska ta och vilken jag ska släppa. Jag vet att vissa saker måste släppas, för annars går det inte att skapa det lugn och den arbetsro som krävs för att lektionen alls ska kunna genomföras.

Anledningen till att jag kom att tänka på den där gamla anteckningen var att jag efter valresultatet kom ihåg hur jag i den vevan fick för mig att läsa Amos Oz bok Att bota en fanatiker i en klass med yrkeselever. Vi hade fått boken gratis, den delades ut till alla elever i något slags projekt för att få stopp på historielösheten och rasismen hos ungdomarna, och boken hade åtminstone en egenskap som jag visste att eleverna uppskattade, den var tunn.

Det jag minns var hur aningslös jag var. För när vi efter en introduktion ganska omedelbart hamnade i en diskussion om svensk flyktingpolitik så trodde jag att det skulle bli som det brukade, några som tyckte si, några som tyckte så, jag själv som stod där som moderator och bollade argument, försökte plocka bort de värsta övertrampen, försökte hitta fram till objektiva ståndpunkter.

Det som hände var att jag mötte ett fullständigt massivt motstånd. Det var jag mot klassen. Det var en oförblommerad rasism, det var ett hat och en upprördhet och det fanns inga förmildrande omständigheter, inget annat än ett blankt förnekande av alla tänkbara argument.

Jag var inte förberedd på det, och jag minns att jag vacklade ut från den lektionen med blossande kinder. Men det jag sedan gjorde var att förbereda mig, jag började om, jag tog allt grundligt från en helt annan utgångspunkt och till sist kom vi i alla fall till en punkt där vi diskuterade frågan på ett sakligt sätt, även om jag inte tror att jag direkt övertygade någon om något.

Så att Sverigedemokraterna fick 13 % var ingen överraskning för mig. De där åsikterna som mina elever uttryckte då, de hade ett ursprung, de kom från föräldrar och andra förebilder i ett kulturlandskap som var helt annorlunda mitt eget.

Det sorgliga i historien är känslan av uppgivenhet den ger. För upplysningsprojektet att läsa Att bota en fanatiker fick inte riktigt den effekt som var avsedd. Jag jobbade hårt, jag gjorde ett försök. Men när jag tänker på det nu i efterhand, så är jag rädd att effekten var den motsatta. Fanatiker blir stärkta i sin tro av att diskutera sin åsikt, även om argumenten som möter dem är starkare än deras egna. Det är just det som är själva grunden i fanatism, i utanförskap. Förnuftet når inte fram. Därför att det är inte på förnuft åsikten är grundad. Så vilken chans har ett upplysningsprojekt då?

Om att läsa

I byggtvåan sitter vi och har övervakad läsning på lektionen. Det kan synas vara ett slöseri med lektionstid att sitta och läsa en hel timme i veckan, men det är många omständigheter som har lett fram till denna lite fyrkantiga pedagogik.

Det är alldeles uppenbart att det finns ett värde i att alla elever läser böcker. Det är genom läsningen eleverna skaffar sig ett språk, som de lär sig ord och formuleringar de annars inte skulle stöta på. Läsningen ger dem också en omvärldskunskap och en allmänbildning, förutom att den öppnar för diskussioner om vad det är att vara människa och att umgås med andra människor.

Det är också uppenbart att det inte fungerar att ge dessa elever läsningen i läxa. Att ge dem böckerna till låns leder bara till att de försvinner, och skolans möjligheter att få ersättning av eleverna är begränsade och administrativt krävande. Uppgifterna kommer inte in annat än från ett fåtal och allt rinner ut i en halvgjord icke-uppgift som ger de flesta en bra start på ett F-betyg.

Så vi läser på lektionen. Efter varje lektion samlar jag in böckerna och noterar vilken sida varje elev har kommit till. Det är jag och 22 pojkar i 17-årsåldern, påbyltade med jackor fast de är inomhus, klädda i kepsar, munkjackor, mössor och mobiler. Alltid har de väskor och Coca-cola-flaskor eller energidrycker med sig, det känns som om rummet blir överfullt när de kommer in trots att det finns flera lediga platser.

Det börjar med att G. vägrar att läsa. Jag läser hemma, säger han. Jag säger att det gör du inte alls, du läser här och nu. J. frågar om han får gå ut i korridoren och läsa. Jag säger nej. Sitt här, säger jag, här är det lugnt. Varför ska vi läsa den här skiten, säger A. Jag går inte in på den diskussionen utan säger bara till honom att sluta tjata och börja koncentrera sig. Efter fem minuter sänker sig tystnaden, utom i A:s och G:s hörn. Där pillas på mobiler, grejas med kläder, kikas i datorer. J. lägger bara huvudet på bänken och sover. Jag låter honom vara, nöjd över att han åtminstone är lugn.

Efter en halvtimmes läsning börjar klassen gäspa. De som spelat dataspel hela natten hänger bara över bänkarna. G. och A. är oroliga. De kan inte sitta still med armar, ben, fötter och händer. A. grejar med sin Cola-burk. Han försöker få ögonkontakt med någon annan för att bli överens om hur urtrist det är att läsa bok, men misslyckas faktiskt, eftersom de flesta verkligen läser. Han tar på sig mössan efter en stund och plockar upp boken igen.

På andra sidan sitter ett gäng som faktiskt ganska hängivet läser hela tiden. Eleverna har fått välja mellan Imre Kertesz, Mannen utan öde, och Alexander Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitj liv. Vi gör ett tema om politisk litteratur och litteraturens politiska sprängkraft. Berättelserna fångar dem uppenbarligen. De är genuina, autentiska, verkliga. Det är det som räknas.

M. utbrister i ett "fan va segt" efter 40 minuter. Han försöker få med sig alla i en slags allmän paus, men fortfarande är de flesta fängslade av böckerna och läser på. Min uppgift är bara att sitta i katedern och vara kompromisslös. Det har tagit ett och ett halvt år med den här gruppen att nå dit, att nå till att de förstår att jag är kompromisslös.

A. och G. är dock förlorade. De lyssnar på låtar på varandras mobiler och byter öronsnäckor. Med jämna mellanrum tittar de på mig och skakar på huvudet som om jag vore en idiot. Jag nöjer mig med att de håller tyst och överlämnar dem åt tristessen de väljer, tristessen att inte ha något att göra, som är alternativet till att läsa.

Mot slutet av lektionen gäller det att inte ta några initiativ. När den första frågan om att sluta tidigare kommer en kvart från slutet skakar jag bara på huvudet och säger till dem att läsa vidare.

K. faller ihop över sin bok, men J. har vaknat till och visar bilder på sin mobil åt A. Jag låter dem vara. Det är tyst någon minut. A. frågar om han får ta en bensträckare. Allmänt tumult utbryter. När är lektionen slut, frågar flera. Jag säger att det inte blir någon bensträckare och att det är tio minuter kvar. Får vi sluta tidigare frågar A. igen. Alla utom du och G. för ni har inte läst, säger jag. Ett misstag förstås, A. hävdar med bestämdhet att han har läst elva sidor. Han känner sig oerhört kränkt och orättvist behandlad. Jag kommer i en dum diskussion som tar en stund att få tyst på. Men majoriteten vill läsa vidare ändå och med deras hjälp besegras A. och G. ännu en gång. Tystnaden sänker sig igen i klassrummet.

Det känns som om det här är den enda lugna timmen på dygnet i de här grabbarnas liv. De är fulla av hormoner och sockerchocker. De bösar och bråkar med varandra jämt. Tystnaden är som en skön paus i ett ständigt brus. Jag tror att några av dem i hemlighet njuter av den.

Med fem minuter kvar tröttnar T. och L. De börjar prata, först tyst och lugnt, men det räcker. Jag vet att det är kört, ordningen i klassrummet försvinner. A. och G. får med sig sitt hörn och fortsätter sitt tjat om att sluta tidigare. Jag samlar in böckerna och noterar hur långt alla har hunnit. Med två minuter kvar slutar vi. Det känns som en lyckad lektion.

Valfrossa

Lärarna går omkring som zoombies. Alla har suttit uppe för länge i något slags chocktillstånd, följt en valvaka vars obegriplighet har haft svårt att sjunka in.  Det har varit svårt att somna. "Har vi inte kommit längre", "är det så här det ser ut", är några av kommentarerna man hör. Ändå borde vi vara luttrade.

Det objektiva perspektivet som hittas är ändå att försöka förklara vad som händer nu. Det blir lite samhällskunskap fast det inte är mitt ämne, för eleverna är uppenbart hungriga på att förstå hur fortsättningen på detta valresultat ser ut och varför. Jag seglar i väg och hinner nämna både Saltsjöbadsavtalet och Ådalen innan jag blir färdig. Förhandlingstraditioner, det politiska spelet, den demokratiska processen. Hur Sverige byggdes upp till vad det är idag. Man letar efter en fast punkt.

Men det är en annan verklighet nu - själva referensramen har förändrats. Det är det som är så svårt att förstå.

Världen utanför

En gästföreläsare kommer till vår skola. Det är en pensionerad professor som ger en initierad och kunskapsrik föreläsning om hur det gick till när själva livets gåta knäcktes, upptäckten av DNA och allt som föregick det och följde på det.

Det pedagogiska greppet är enkelt, man börjar med samma naivism och oförståelse som rådde före upptäckterna, vi får sätta oss in i den situation forskarna själva befann sig i när upptäckten gjordes. Vad visste man då? Hur kunde man gå vidare?

Med tiden vrids svårighetsgraden upp och en och annan elev gäspar i bänkarna när vi kommer till transmittor-RNA och hur avståndet på 75 Ångström mellan in- och utdelen av det hela överbryggs. De L-formade strukturerna rör sig i en knyckig dans i presentationen.

Vid ett tillfälle presenteras The Hut i Cambridge, en forskarmiljö som har spottat fram Nobelpristagare i en oförliknelig takt. "Det var i matsalen alla upptäckter gjordes, det var i samtalen mellan olika forskargrupper med närbesläktade men olika problem som nya infallsvinklar uppstod", säger vår gästföreläsare.

Tanken hisnar lite inför denna kunskapshunger. Ibland drabbas man själv av det som vi lite skämtsamt kallar "pedagogisk brunst", men tänk en skola där alla, elever och lärare, verkligen brann för det de gjorde hela tiden!

Jag skulle vilja jobba på ett sådant ställe. Här, ett flackande ljus i mörkret, en flämtande ficklampa som söker väg, då och då ett upplyst ansikte. Och när man ser hungern, då svarar man genast, då finns man genast där, det lyser till för ett ögonblick, ALLT ÄR UPPLYST. Så återvänder man till vardagen, mörkret, lunken.

Det är inte så att jag inte tycker skolan mår bra av en lunk, de där rutinerna, det där tragglandet, det har också ett värde. Men de där ögonblicken när något öppnar sig, det är dem man lever för.

Tiggarmunkar och lekbröder

Vår resa i historien går till Sveriges äldsta stad. Vi besöker domkyrkan, får klättra upp i tornet, skåda de fantastiska mosaikfönstren. Elevernas uppgift handlar om epoker, om tidsresan. I kyrkan finns lager av tid lagda på varandra, Adam och Eva kan åtnjutas både i 1100-talsversion eller i 1900-talstappning. Eleverna står med vidöppna ögon, det är nästan så att man kan se fjällen falla från deras ögon. Världen öppnas här och nu.

På Länsmuseet idkar vi källkritik, olika tolkningar av bronsålderssköldarna ställs mot varandra. Vi konstaterar att det i vår tid så ifrågasatta tiggeriet på medeltiden var institutionaliserat, tiggarordnarna kallades dominikaner och franciskaner, svartbröder och gråbröder. Att ge till dem var något man gjorde med stolthet.

Landskapet öppnar sig, överallt vilar historier, berättelser om människor som har levat här förut, om dem vi kommer ifrån. Det är en svindlande upplevelse. Vi går i klosterkyrkan och klostergångarna. Man kan höra en viskning från gravarna, från koret hörs en avlägsen sång. Det är som ett ljud sparat i stenen.

Vem var det som sa't?

Det är väldigt lite av det man fick sig till livs på Lärarhögskolan en gång i tiden som man fortfarande minns. Trots att vi lärare jobbar med pedagogik är det väldigt få av oss som är intresserade av pedagogik på ett teoretiskt plan. Vi har kunskapen som något rent praktiskt, som en fingertoppskänsla eller som en hantverkare som känner sitt material. När man har lärarkandidater blir man ibland varse sina egna metoder, men först i efterhand, som en reflektion, inte medan det hände. Då var det rent intuitivt.

En av de få saker jag minns från Lärarhögskolan var något en lärare där sa mer i förbigående men som blev en fras som fastnade, och som nästan har varit som ett mantra för min undervisning. "Kom ihåg", sa han, för det var en han, "att det du säger kommer eleverna bara att minnas lite av, men det deras kompisar säger, det kommer de att minnas mer av. Men allra mest kommer de att minnas det de säger själva."

Kunskapen finns där hela tiden. Det är att få ut den som är problemet. Unga lärare säger "idag lärde sig mina elever det och det", vi mer luttrade säger "idag hade jag en lektion om det och det". Om de lärde sig något låter vi vara osagt. Kunskapen finns där, man stampar som en häst i sin spilta, man vill få ut den, men hur? Det gäller att få eleverna att delta.

Lektion om semantik och språk, tecknen, det betecknade, glappet där emellan. Eleverna får jobba med frågor i grupper, sedan har vi en gemensam klassgenomgång för att lyfta upp deras arbete och ge dem som hade svårt att förstå frågorna en andra chans att fatta. S. och J. och K. viftar hela tiden med sina händer. Till sist blir de förbjudna att svara. A. och F. räcker upp handen, men nästa gång är K. så ivrig att han inte kan låta bli att svara igen. Jag tvingar E. att försöka, hjälper E. på traven med svaret, resonerar tillsammans med E. Det ser ut som om E. växer lite, vågar tro på sin egen förmåga. S. och J. viftar igen. Sista frågan tar jag själv för att jag vill hinna med den innan vi slutar. Men jag ser på ögonkontakten att M. var med i resonemangen, att L. tyckte det var svårt. G. satt mest och tittade ut genom fönstret. Kommer jag nå fram till G? Jag träffar dem inte förrän på måndag, då har de alla glömt, då börjar vi om från början.

Skolval

Idag är det skolval. Man bävar inför resultatet.

Det är klart, eleverna tar det inte på allvar, de skojar till det, det som är mest och bäst, störst och vackrast lockar ungdomarna mest. Eftertankens kranka blekhet kommer med åren. "Den som inte är radikal när den är ung har inget hjärta, den som inte är konservativ när den är gammal har ingen hjärna", eller hur det nu var han sa, den gamle Churchill.

Min klass går i alla fall dit med ett visst allvar. Ungdomarna ställer sig snällt i kö. Processen övas in. Demokrati som något rent taktilt, ett rörelsemönster.

För 20 år sedan fanns det ungdomsförbund på skolan. Eleverna var politiskt aktiva. Sedan försvann de, den ena efter den andra. Någon enstaka elev gjorde karriär i något av de elevfackliga förbunden, drog i gång projekt som snart dog igen. Allt byggde på någon enskild individs engagemang.

Sedan blev det tyst. De ämnen som kunde dra igång timslånga debatter på lektionerna möttes med en gäspning, en blick ut genom fönstret eller att man började pilla på mobilen. "Varför håller vi på med det här?" "När slutar lektionen?" Man satt där som en elgitarrist utan el, allt man spelade var vackert, riktigt och intressant, men ingen hörde vad man sa. Så man gick över till akustiskt. Man bytte stil. Man slängde gitarren i väggen och började rappa. Man gjorde vad man kunde för att åtminstone få någon form av kontakt.

På sista tiden har den politiska medvetenheten i alla fall börjat spira. Det är långt till att börja vrida på förstärkaren. Men man kan i alla fall berätta att det finns något som heter en gitarr.

Gamla elever, nya tankar

En elev som gick ut för 20 år sedan dyker upp på Facebook. Vi delar minnen i en snabb konversation. Han berättar att han läste Bröderna Karamazov, en bok han gillade, utom ett flummigt avsnitt som handlade om hur Jesus kom tillbaka som han inte förstod. Själv lär jag ha sagt att detta var mitt favoritparti i boken och att Dostojevskij, rent objektivt sett, var den bästa författaren genom tiderna.

Dessutom minns han att jag berättade att tvåan på gymnasiet, det var året då allting hände i mitt liv. Det hade påverkat honom, och han hade gått och väntat på att något speciellt skulle hända, men blivit besviken när det inte blev så för honom.

Vi lärare vet aldrig vad av allt vi säger som fastnar, vad som blir kvar. Vi påverkar inte bara genom vår undervisning utan också genom dem vi är.

Det blir en omtumlande konversation, jag får träffa mig själv som nyutexaminerad lärare, den jag var då.

Det är inte så ofta elever läser Bröderna Karamazov, inte då, ännu mera sällan nu. Min sista läsning av Dostojevskij var en tredje omläsning av Idioten för några år sedan, och jag minns att jag blev besviken, bara lite, men ändå. Det var inte samma feberaktiga läsning längre, inte samma hänsynslösa identifikation med huvudpersonen. Kanske har min feberaktiga intensitet som lärare också minskat med åren, inser jag, kanske är jag inte längre en idealistisk "idiot".

Det som inte hände i tvåan på gymnasiet hände tydligen lite senare i min gamla elevs fall. Hälsningar når mig från andra sidan jordklotet där han jobbar på ett världsberömt företag. Vi lever i otakt, vi människor. Men vi lever. Vi lever vidare.

Elever

Jag märker att jag skriver för lite om elever. Ändå är det om dem det handlar hela tiden. I år har jag bara elever som jag inte har haft tidigare eftersom jag har bytt tjänst inom skolan där jag arbetar. Det är i en mening ansträngande, det är fler namn att lära sig, men framför allt fler personligheter att förstå.

Med åren över man upp en nästan instinktiv förmåga att läsa av människor, att försöka förstå hur individen man jobbar med fungerar. Man bygger upp en bank med typer i vilket man kategoriserar eleverna, för någon form av generalisering är nödvändig, det är någonstans mellan 100-200 nya ansikten varje år. Och sedan gör man fel, för människor är individer, de beter sig inte enligt typerna. Man låter ett skämt gå för långt, man är ironisk när man inte borde det, man använder ett exempel som känns stötande, någon känner sig uttittad eller utsatt för att man kräver svar på en fråga alltför länge när eleven inte vill svara.

Det har blivit svårare och svårare att vara lärare i den meningen. Våra ungdomar idag är mer kritiska, mer lättstötta, läser av lärarna noggrannare. Det värsta en ung människa idag kan vara med om är att tappa ansiktet. Alla balanserar på en tunn lina mellan självförtroende och bristande självkänsla. Så hellre gömma sig under en hood-tröja än att svara på en fråga, hellre säga "jag vet inte" än att svara fel. Alltfler vill smyga under radarn.

Konflikter

När man arbetar med så mycket människor som man gör i skolans värld hamnar man oundvikligt i konflikter. Konflikter är ibland nödvändiga, ibland onödiga, men alltid energikrävande.

Igår blev det inget inlägg, just på grund av en konflikt, denna gång med en kollega. Det suger musten ur en. Och ändå, jag är nöjd, jag sa ifrån, jag tycker så här i efterhand att det var bra att jag gjorde det jag gjorde.

Men balansgången man måste gå för att hitta sitt Buddha-jag är nästan obegripligt svår.

Utflykt

Att vara lärare är ett av världens bästa jobb. Idag hade vi betalt för att leka lekar med ungdomarna i parken. Och - visst - vi hade varit ambitiösa, vi hade ordnat och donat, vi hade skapat lekar med sociala syften och vi delade in i grupper för att alla skulle lära känna varandra över gränserna, vi hade en avancerad form av frågesport kombinerad med skattjakt, vi hade knep och knåp, vi bar matlådor genom skogen till vår samlingsplats och vi hittade på olika former av tävlingar och hade prisutdelning och allt.

Men sammanfattar man det hela så kvarstår faktum, det var en vacker sensommardag i parken, och för det fick vi betalt.

Men det är härligt att se eleverna i nya miljöer för då händer något, då blir de annorlunda, då faller den där fasaden de håller uppe i klassrummet. Så den som "lärde känna" mest var kanske jag.

Hora, slyna, slampa, bitch!

Eleverna och jag diskuterar språkets inneboende könsförtryck.

En tjej skälls ut för att vara sexuellt utlevande (hora, slyna, slampa) eller för att säga ifrån och ge svar på tal (bitch). En tjej ska veta sin plats, det blir en uppenbart

Det går däremot inte att skälla ut en kille för att han är en player, det ses närmast som en bedrift. En kille skälls ut med ord som bög och svin, det är det sexuellt avvikande eller möjligen den bristande moralen eller hygienen som avses.

Men det går att kalla både en kille och en tjej för en fitta, kanske med något olika betydelse. Att kalla en tjej för kukjävel är däremot omöjligt.

Strukturerna finns där i språket, djupt nedärvda.