I byggtvåan sitter vi och har övervakad läsning på lektionen. Det kan synas vara ett slöseri med lektionstid att sitta och läsa en hel timme i veckan, men det är många omständigheter som har lett fram till denna lite fyrkantiga pedagogik.
Det är alldeles uppenbart att det finns ett värde i att alla elever läser böcker. Det är genom läsningen eleverna skaffar sig ett språk, som de lär sig ord och formuleringar de annars inte skulle stöta på. Läsningen ger dem också en omvärldskunskap och en allmänbildning, förutom att den öppnar för diskussioner om vad det är att vara människa och att umgås med andra människor.
Det är också uppenbart att det inte fungerar att ge dessa elever läsningen i läxa. Att ge dem böckerna till låns leder bara till att de försvinner, och skolans möjligheter att få ersättning av eleverna är begränsade och administrativt krävande. Uppgifterna kommer inte in annat än från ett fåtal och allt rinner ut i en halvgjord icke-uppgift som ger de flesta en bra start på ett F-betyg.
Så vi läser på lektionen. Efter varje lektion samlar jag in böckerna och noterar vilken sida varje elev har kommit till. Det är jag och 22 pojkar i 17-årsåldern, påbyltade med jackor fast de är inomhus, klädda i kepsar, munkjackor, mössor och mobiler. Alltid har de väskor och Coca-cola-flaskor eller energidrycker med sig, det känns som om rummet blir överfullt när de kommer in trots att det finns flera lediga platser.
Det börjar med att G. vägrar att läsa. Jag läser hemma, säger han. Jag säger att det gör du inte alls, du läser här och nu. J. frågar om han får gå ut i korridoren och läsa. Jag säger nej. Sitt här, säger jag, här är det lugnt. Varför ska vi läsa den här skiten, säger A. Jag går inte in på den diskussionen utan säger bara till honom att sluta tjata och börja koncentrera sig. Efter fem minuter sänker sig tystnaden, utom i A:s och G:s hörn. Där pillas på mobiler, grejas med kläder, kikas i datorer. J. lägger bara huvudet på bänken och sover. Jag låter honom vara, nöjd över att han åtminstone är lugn.
Efter en halvtimmes läsning börjar klassen gäspa. De som spelat dataspel hela natten hänger bara över bänkarna. G. och A. är oroliga. De kan inte sitta still med armar, ben, fötter och händer. A. grejar med sin Cola-burk. Han försöker få ögonkontakt med någon annan för att bli överens om hur urtrist det är att läsa bok, men misslyckas faktiskt, eftersom de flesta verkligen läser. Han tar på sig mössan efter en stund och plockar upp boken igen.
På andra sidan sitter ett gäng som faktiskt ganska hängivet läser hela tiden. Eleverna har fått välja mellan Imre Kertesz, Mannen utan öde, och Alexander Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitj liv. Vi gör ett tema om politisk litteratur och litteraturens politiska sprängkraft. Berättelserna fångar dem uppenbarligen. De är genuina, autentiska, verkliga. Det är det som räknas.
M. utbrister i ett "fan va segt" efter 40 minuter. Han försöker få med sig alla i en slags allmän paus, men fortfarande är de flesta fängslade av böckerna och läser på. Min uppgift är bara att sitta i katedern och vara kompromisslös. Det har tagit ett och ett halvt år med den här gruppen att nå dit, att nå till att de förstår att jag är kompromisslös.
A. och G. är dock förlorade. De lyssnar på låtar på varandras mobiler och byter öronsnäckor. Med jämna mellanrum tittar de på mig och skakar på huvudet som om jag vore en idiot. Jag nöjer mig med att de håller tyst och överlämnar dem åt tristessen de väljer, tristessen att inte ha något att göra, som är alternativet till att läsa.
Mot slutet av lektionen gäller det att inte ta några initiativ. När den första frågan om att sluta tidigare kommer en kvart från slutet skakar jag bara på huvudet och säger till dem att läsa vidare.
K. faller ihop över sin bok, men J. har vaknat till och visar bilder på sin mobil åt A. Jag låter dem vara. Det är tyst någon minut. A. frågar om han får ta en bensträckare. Allmänt tumult utbryter. När är lektionen slut, frågar flera. Jag säger att det inte blir någon bensträckare och att det är tio minuter kvar. Får vi sluta tidigare frågar A. igen. Alla utom du och G. för ni har inte läst, säger jag. Ett misstag förstås, A. hävdar med bestämdhet att han har läst elva sidor. Han känner sig oerhört kränkt och orättvist behandlad. Jag kommer i en dum diskussion som tar en stund att få tyst på. Men majoriteten vill läsa vidare ändå och med deras hjälp besegras A. och G. ännu en gång. Tystnaden sänker sig igen i klassrummet.
Det känns som om det här är den enda lugna timmen på dygnet i de här grabbarnas liv. De är fulla av hormoner och sockerchocker. De bösar och bråkar med varandra jämt. Tystnaden är som en skön paus i ett ständigt brus. Jag tror att några av dem i hemlighet njuter av den.
Med fem minuter kvar tröttnar T. och L. De börjar prata, först tyst och lugnt, men det räcker. Jag vet att det är kört, ordningen i klassrummet försvinner. A. och G. får med sig sitt hörn och fortsätter sitt tjat om att sluta tidigare. Jag samlar in böckerna och noterar hur långt alla har hunnit. Med två minuter kvar slutar vi. Det känns som en lyckad lektion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar