En elev som gick ut för 20 år sedan dyker upp på Facebook. Vi delar minnen i en snabb konversation. Han berättar att han läste Bröderna Karamazov, en bok han gillade, utom ett flummigt avsnitt som handlade om hur Jesus kom tillbaka som han inte förstod. Själv lär jag ha sagt att detta var mitt favoritparti i boken och att Dostojevskij, rent objektivt sett, var den bästa författaren genom tiderna.
Dessutom minns han att jag berättade att tvåan på gymnasiet, det var året då allting hände i mitt liv. Det hade påverkat honom, och han hade gått och väntat på att något speciellt skulle hända, men blivit besviken när det inte blev så för honom.
Vi lärare vet aldrig vad av allt vi säger som fastnar, vad som blir kvar. Vi påverkar inte bara genom vår undervisning utan också genom dem vi är.
Det blir en omtumlande konversation, jag får träffa mig själv som nyutexaminerad lärare, den jag var då.
Det är inte så ofta elever läser Bröderna Karamazov, inte då, ännu mera sällan nu. Min sista läsning av Dostojevskij var en tredje omläsning av Idioten för några år sedan, och jag minns att jag blev besviken, bara lite, men ändå. Det var inte samma feberaktiga läsning längre, inte samma hänsynslösa identifikation med huvudpersonen. Kanske har min feberaktiga intensitet som lärare också minskat med åren, inser jag, kanske är jag inte längre en idealistisk "idiot".
Det som inte hände i tvåan på gymnasiet hände tydligen lite senare i min gamla elevs fall. Hälsningar når mig från andra sidan jordklotet där han jobbar på ett världsberömt företag. Vi lever i otakt, vi människor. Men vi lever. Vi lever vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar