Skolval

Idag är det skolval. Man bävar inför resultatet.

Det är klart, eleverna tar det inte på allvar, de skojar till det, det som är mest och bäst, störst och vackrast lockar ungdomarna mest. Eftertankens kranka blekhet kommer med åren. "Den som inte är radikal när den är ung har inget hjärta, den som inte är konservativ när den är gammal har ingen hjärna", eller hur det nu var han sa, den gamle Churchill.

Min klass går i alla fall dit med ett visst allvar. Ungdomarna ställer sig snällt i kö. Processen övas in. Demokrati som något rent taktilt, ett rörelsemönster.

För 20 år sedan fanns det ungdomsförbund på skolan. Eleverna var politiskt aktiva. Sedan försvann de, den ena efter den andra. Någon enstaka elev gjorde karriär i något av de elevfackliga förbunden, drog i gång projekt som snart dog igen. Allt byggde på någon enskild individs engagemang.

Sedan blev det tyst. De ämnen som kunde dra igång timslånga debatter på lektionerna möttes med en gäspning, en blick ut genom fönstret eller att man började pilla på mobilen. "Varför håller vi på med det här?" "När slutar lektionen?" Man satt där som en elgitarrist utan el, allt man spelade var vackert, riktigt och intressant, men ingen hörde vad man sa. Så man gick över till akustiskt. Man bytte stil. Man slängde gitarren i väggen och började rappa. Man gjorde vad man kunde för att åtminstone få någon form av kontakt.

På sista tiden har den politiska medvetenheten i alla fall börjat spira. Det är långt till att börja vrida på förstärkaren. Men man kan i alla fall berätta att det finns något som heter en gitarr.