Min etta är så blyg och tyst. Varje gång man ställer en allmän fråga står man där och väntar på ett svar. Till sist svarar man själv på sin fråga. Det är inte meningen. Men det är så det blir.
Då börjar de omedvetna strategierna. Mycket av det man gör görs i en halvmedvetenhet, en inlärd vana bottnande i en lång erfarenhet. Man sätter dem i smågrupper där de vågar tala. Man ger frågan till någon bestämd för att den ska få svara. Man varierar grupper, man ställer enklare frågor för att de ska vara säkra på att de inte svarar fel.
Veckorna går. Osäkerheten minskar. Allt fler vågar säga något, vågar tro att det de tänker är viktigt och av betydelse.
Så en dag blir det som idag. Jag hinner inte med alla händer som räcks upp. Alla talar tyst men alla talar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar