En gästföreläsare kommer till vår skola. Det är en pensionerad professor som ger en initierad och kunskapsrik föreläsning om hur det gick till när själva livets gåta knäcktes, upptäckten av DNA och allt som föregick det och följde på det.
Det pedagogiska greppet är enkelt, man börjar med samma naivism och oförståelse som rådde före upptäckterna, vi får sätta oss in i den situation forskarna själva befann sig i när upptäckten gjordes. Vad visste man då? Hur kunde man gå vidare?
Med tiden vrids svårighetsgraden upp och en och annan elev gäspar i bänkarna när vi kommer till transmittor-RNA och hur avståndet på 75 Ångström mellan in- och utdelen av det hela överbryggs. De L-formade strukturerna rör sig i en knyckig dans i presentationen.
Vid ett tillfälle presenteras The Hut i Cambridge, en forskarmiljö som har spottat fram Nobelpristagare i en oförliknelig takt. "Det var i matsalen alla upptäckter gjordes, det var i samtalen mellan olika forskargrupper med närbesläktade men olika problem som nya infallsvinklar uppstod", säger vår gästföreläsare.
Tanken hisnar lite inför denna kunskapshunger. Ibland drabbas man själv av det som vi lite skämtsamt kallar "pedagogisk brunst", men tänk en skola där alla, elever och lärare, verkligen brann för det de gjorde hela tiden!
Jag skulle vilja jobba på ett sådant ställe. Här, ett flackande ljus i mörkret, en flämtande ficklampa som söker väg, då och då ett upplyst ansikte. Och när man ser hungern, då svarar man genast, då finns man genast där, det lyser till för ett ögonblick, ALLT ÄR UPPLYST. Så återvänder man till vardagen, mörkret, lunken.
Det är inte så att jag inte tycker skolan mår bra av en lunk, de där rutinerna, det där tragglandet, det har också ett värde. Men de där ögonblicken när något öppnar sig, det är dem man lever för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar