Det finns många fantastiska pedagoger, det finns många fantastiska pedagogiker, det finns en enorm kunskap kring hur lärande går till. Men trots att jag har arbetat som lärare större delen av mitt vuxna liv är jag fortfarande bara måttligt intresserad av teorierna bakom hur lärandet går till. För mig handlar det mer om ett handlag, något i grunden praktiskt, i en mening om en närvaro och ett möte.
I min egen hemvävda version av pedagogisk teori brukar jag i bland lite raljerande säga att det bara finns två pedagogiska teorier. Antingen lär man sig att simma genom att öva torrsim. Eller också kastar man i barnet på djupt vatten och hoppas på det bästa.
Det är inte så att jag generellt förordar det ena eller det andra. Det är uppenbart att torrsimmet både har fördelar och nackdelar. Fördelarna är att man får en teoretisk grund att gå på, en grundkunskap att falla tillbaka på när man sedan själv ger sig av ut på djupare vatten. Då behärskar man tekniken. Nackdelarna är att teorierna kan ta överhanden, att det kan bli ett avstånd mellan teori och praktik som kan vara svårt att överbrygga. Detta är i mitt fall ungefär som att prata franska. Jag har tragglat verbformer genom hela min skolgång. Jag böjer oftast verben rätt när jag pratar, men mitt språk är stapplande och tvunget.
Om man kastar ut barnen på djupt vatten utan att kunna simma, dvs. om man ger dem uppgifter att lösa utan att ha gett dem de nödvändiga kunskaperna för att lösa dem i förväg, då vinner man det att eleverna övar sig i problemlösning. De tvingas ha ett lärande förhållningssätt till det de gör. Men de riskerar att missa vitala bitar av kunskapsområdet, att lära in felaktiga strategier som sedan är svåra att radera och att tappa i helhetsförstående. Det blir mest hundsim av det. För mig är detta ungefär som att tala finska. Jag behärskar massa ord och fraser, men det är självlärt, och grammatiken är bara ett stort mysterium.
Vår tid premierar "learning by doing", dvs. att kasta barnen i vattnet och hoppas på det bästa. Framför allt är allt lärande av datorkunskap uppbyggt på det sättet, i alla fall när det gäller mjukvara. Det finns ingen som sätter sig och undervisar photoshop genom att ha prov på manualen, två frågor på skuggningsteknik (2p) och en på bakgrundsfärgstoning (4p). Man lär sig genom att göra, man övar, man frågar varandra. Och datorerna har styrt även annat lärande. Man ska prata sig till kunskap om språk, dialogen sätts i centrum, även om den metoden kan ge en väldigt ytlig språkkunskap.
Förmodligen är det så att olika saker lämpar sig bättre eller sämre för respektive metod. Jag erfar nästan varje dag att jag går för fort fram och lämnar eleverna i situationer de inte behärskar när jag ger dem uppgifter som de inte har verktyg för att lösa, eller motsatsen, att jag tröttar ut dem och tråkar ut dem med ett för ingående teoretiserande. Så bromsar jag, eller släpper, beroende på situation och ämne. Och ibland så märker man att de flesta har förstått, det är bara några som inte har hängt med. Och ibland så är det tvärtom, man har siktat för högt, lämnat för mycket frihet, skulle ha styrt och hjälpt och gett mallar för att underlätta och åstadkomma ett bättre resultat.
Det jag säger är väl att man aldrig blir färdig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar