Jag märker att jag skriver för lite om elever. Ändå är det om dem det handlar hela tiden. I år har jag bara elever som jag inte har haft tidigare eftersom jag har bytt tjänst inom skolan där jag arbetar. Det är i en mening ansträngande, det är fler namn att lära sig, men framför allt fler personligheter att förstå.
Med åren över man upp en nästan instinktiv förmåga att läsa av människor, att försöka förstå hur individen man jobbar med fungerar. Man bygger upp en bank med typer i vilket man kategoriserar eleverna, för någon form av generalisering är nödvändig, det är någonstans mellan 100-200 nya ansikten varje år. Och sedan gör man fel, för människor är individer, de beter sig inte enligt typerna. Man låter ett skämt gå för långt, man är ironisk när man inte borde det, man använder ett exempel som känns stötande, någon känner sig uttittad eller utsatt för att man kräver svar på en fråga alltför länge när eleven inte vill svara.
Det har blivit svårare och svårare att vara lärare i den meningen. Våra ungdomar idag är mer kritiska, mer lättstötta, läser av lärarna noggrannare. Det värsta en ung människa idag kan vara med om är att tappa ansiktet. Alla balanserar på en tunn lina mellan självförtroende och bristande självkänsla. Så hellre gömma sig under en hood-tröja än att svara på en fråga, hellre säga "jag vet inte" än att svara fel. Alltfler vill smyga under radarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar