Det är väldigt lite av det man fick sig till livs på Lärarhögskolan en gång i tiden som man fortfarande minns. Trots att vi lärare jobbar med pedagogik är det väldigt få av oss som är intresserade av pedagogik på ett teoretiskt plan. Vi har kunskapen som något rent praktiskt, som en fingertoppskänsla eller som en hantverkare som känner sitt material. När man har lärarkandidater blir man ibland varse sina egna metoder, men först i efterhand, som en reflektion, inte medan det hände. Då var det rent intuitivt.
En av de få saker jag minns från Lärarhögskolan var något en lärare där sa mer i förbigående men som blev en fras som fastnade, och som nästan har varit som ett mantra för min undervisning. "Kom ihåg", sa han, för det var en han, "att det du säger kommer eleverna bara att minnas lite av, men det deras kompisar säger, det kommer de att minnas mer av. Men allra mest kommer de att minnas det de säger själva."
Kunskapen finns där hela tiden. Det är att få ut den som är problemet. Unga lärare säger "idag lärde sig mina elever det och det", vi mer luttrade säger "idag hade jag en lektion om det och det". Om de lärde sig något låter vi vara osagt. Kunskapen finns där, man stampar som en häst i sin spilta, man vill få ut den, men hur? Det gäller att få eleverna att delta.
Lektion om semantik och språk, tecknen, det betecknade, glappet där emellan. Eleverna får jobba med frågor i grupper, sedan har vi en gemensam klassgenomgång för att lyfta upp deras arbete och ge dem som hade svårt att förstå frågorna en andra chans att fatta. S. och J. och K. viftar hela tiden med sina händer. Till sist blir de förbjudna att svara. A. och F. räcker upp handen, men nästa gång är K. så ivrig att han inte kan låta bli att svara igen. Jag tvingar E. att försöka, hjälper E. på traven med svaret, resonerar tillsammans med E. Det ser ut som om E. växer lite, vågar tro på sin egen förmåga. S. och J. viftar igen. Sista frågan tar jag själv för att jag vill hinna med den innan vi slutar. Men jag ser på ögonkontakten att M. var med i resonemangen, att L. tyckte det var svårt. G. satt mest och tittade ut genom fönstret. Kommer jag nå fram till G? Jag träffar dem inte förrän på måndag, då har de alla glömt, då börjar vi om från början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar