Gymnasiet är en frivillig skolform. Men om man är 16 år så finns det inget annat man kan göra, såvida man inte hittar ett jobb förstås. Man lämnas till tomheten.
Skriver ut en elev, hen var här tre dagar i början, sedan slutade hen komma. Kontakter med hemmet togs, en sjukdomsbild framkom, kontakter fanns redan med andra sociala system, vi lämnade över det, avvaktade. Försök till möjlig skolgång, återkomst osv. diskuterades men allt föll ihop. Så släpps den sista livlinan.
Det går inte att låta bli att tänka på den ensamma stackars människan som går där hemma. Ett förlorat år, medan vi andra växer.
Ett samhälle där alla får vara med, är det ens möjligt? Blir det någon återkomst? Har rutan en gång fått en spricka så är risken för en ny hela tiden större.
Ungdomar i vår tid kämpar mer med sig själva än någonsin. Varför är det så? Det är omöjligt att svara på. Men bristen på mening är ett kännetecken vårt samhälle.
Själv går man till jobbet varje dag som en duktig idiot. Men börjar man ens tveka det minsta, börjar man ställa sig själv en större fråga, då rämnar lätt världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar