Jag sitter och jobbar i kaféet, i lärarrummet, i korridorer och lektionssalar. Jag är på flykt från mitt arbetsrum. Någon gång, någonstans, blev mitt arbetsrum en orosplats. Jag får ingen ro där. Jag vill inte vara där. När jag är där blir jag alltid störd, kommer alltid någon och lägger sig i, blir det alltid samtal om allt annat.
Jag har mycket att göra, planeringsarbetet är intensivt just nu, samtidigt som de första arbetsmomentens rättningsberg växer ska nästa moment vara förberett. Skolan har gått in i fas 2, och fastän man försöker se till att klasserna inte ligger helt i fas med varandra för att sprida arbetstopparna är det inte alltid det går. Helgen har varit full av rättningsarbete.
Jag behöver inte min arbetsplats längre, allt finns i datorn nu, alla gamla planeringar finns där, bara någon enstaka gång behöver jag slå i mina pärmar och leta upp någon gammal stencil. Jag skulle kunna sitta i korridorerna, jag är en nomad, en handelsresande i kunskap, mina varuprover finns i den lilla lådan, ge mig en uppkoppling och ett wifi och allt är förberett.
På eftermiddagen hamnar jag ändå på min arbetsstol. Röran som ligger framför mig ger mig ångest. Längst till vänster mot väggen finns en hög med allt jag borde ta tag i. Till höger en hög med sådant som jag skulle vilja hinna läsa. För en gångs skull är alla tysta, mina kollegor sitter också koncentrerade och arbetar. Timmarna går. Ingenting blir färdigt. Det här är inget yrke för pedanter. Det är det möjligas konst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar