Att bota en fanatiker

Det jag skrev igår var egentligen en anteckning som har några år på nacken. Den lektionen utspelade sig 2008. När jag läser den nu märker jag att det finns en dubbelhet i texten. Jag är kompromisslös med vissa saker, men släpper andra saker helt. Jag har en slags fingerspitzgefühl för vilken konflikt jag ska ta och vilken jag ska släppa. Jag vet att vissa saker måste släppas, för annars går det inte att skapa det lugn och den arbetsro som krävs för att lektionen alls ska kunna genomföras.

Anledningen till att jag kom att tänka på den där gamla anteckningen var att jag efter valresultatet kom ihåg hur jag i den vevan fick för mig att läsa Amos Oz bok Att bota en fanatiker i en klass med yrkeselever. Vi hade fått boken gratis, den delades ut till alla elever i något slags projekt för att få stopp på historielösheten och rasismen hos ungdomarna, och boken hade åtminstone en egenskap som jag visste att eleverna uppskattade, den var tunn.

Det jag minns var hur aningslös jag var. För när vi efter en introduktion ganska omedelbart hamnade i en diskussion om svensk flyktingpolitik så trodde jag att det skulle bli som det brukade, några som tyckte si, några som tyckte så, jag själv som stod där som moderator och bollade argument, försökte plocka bort de värsta övertrampen, försökte hitta fram till objektiva ståndpunkter.

Det som hände var att jag mötte ett fullständigt massivt motstånd. Det var jag mot klassen. Det var en oförblommerad rasism, det var ett hat och en upprördhet och det fanns inga förmildrande omständigheter, inget annat än ett blankt förnekande av alla tänkbara argument.

Jag var inte förberedd på det, och jag minns att jag vacklade ut från den lektionen med blossande kinder. Men det jag sedan gjorde var att förbereda mig, jag började om, jag tog allt grundligt från en helt annan utgångspunkt och till sist kom vi i alla fall till en punkt där vi diskuterade frågan på ett sakligt sätt, även om jag inte tror att jag direkt övertygade någon om något.

Så att Sverigedemokraterna fick 13 % var ingen överraskning för mig. De där åsikterna som mina elever uttryckte då, de hade ett ursprung, de kom från föräldrar och andra förebilder i ett kulturlandskap som var helt annorlunda mitt eget.

Det sorgliga i historien är känslan av uppgivenhet den ger. För upplysningsprojektet att läsa Att bota en fanatiker fick inte riktigt den effekt som var avsedd. Jag jobbade hårt, jag gjorde ett försök. Men när jag tänker på det nu i efterhand, så är jag rädd att effekten var den motsatta. Fanatiker blir stärkta i sin tro av att diskutera sin åsikt, även om argumenten som möter dem är starkare än deras egna. Det är just det som är själva grunden i fanatism, i utanförskap. Förnuftet når inte fram. Därför att det är inte på förnuft åsikten är grundad. Så vilken chans har ett upplysningsprojekt då?