Helvetet - det är de andra!

Herr S oroar sig. "Har du tänkt på ", säger han, "att den nya trenden i samhället är att alla ska varna hela tiden?" Så fort minsta snöfall är på gång slås det på stora trumman, så fort man fruktar en smitta, eller halka på vägarna, eller risker med en vara eller en diet, eller avsaknaden av densamma, då ska man ut i media och förklara risker och faror.  Herr S är upprörd. Alla är rädda för att stå där med ansvaret, som om de kunde svära sig fria från företeelsen bara därför att de varnat för den.

Vägarna har varit hala i morse och Herr S har varit ute och valsat på dem. Men i New York har det varit en snöstorm som inte blev av och häromsistens slutade tågen att gå, helt i onödan visade det sig, bara för att det blåste lite.

"Rätt vad det är blir det samma sak här", fortsätter S med lätt skärrad stämma, "plötsligt har man inte levt upp till likabehandlingsplanen och då måste alla ut och statuera ett exempel." Alla är livrädda att göra fel. Alla är livrädda för att vara den skyldiga, för att inte ha tagit sitt ansvar. Och så blir det därefter, ett samhälle som har lägre till tak och där gränserna för vad som är politiskt korrekt blir allt trängre. Ungefär så resonerar S.

Hans tankar får mig att tänka på en lektion jag har haft nyligen. Jag har diskuterat noveller av Poe, Maupassant, Strindberg och Söderberg utifrån ett tema om förtryck. Men reflektionen vi gjorde i klassrummet var att 1800-talets förtryck inte var så mycket institutionellt som man kan tro. Det var mer privat, närmare, i alla fall om man får tro novellerna. Människorna förtryckte tappert varandra på ett lokalt plan.

Tänk om vi är på väg ditåt? Det är det som blir min fredagsreflektion medan jag ger mig ut i den livsfarliga trafiken.

Blod och järn

Jag delar upp provet på 1800-talet i två. Det första handlar om att plugga in 100 fakta om 1800-talet. Jag har gjort en lista på 100 saker som jag tycker är viktiga. Först ska eleverna lära sig dessa.

Det andra provet ska innehålla två eller tre essäfrågor, feta frågor som det heter i den moderna pedagogiken. "Hur förändrades kvinnans ställning under den här perioden" eller "vilken roll spelade nationalismen som idé för den politiska utvecklingen", den typen av frågor.

Vilken är tanken, varför gör jag så här? Elever idag har väldigt svårt att motivera sig till att plugga. Själva sättet kursplan och betygskriterier är skrivna på kan nästan sägas vara en slags anpassning till hur man ska kunna bedriva en historiekurs utan att behöva ägna sig åt faktainlärning. Det handlar om att förstå och förklara, kunna sia om framtiden eller beskriva hur historia har använts.

Det är det stora tyckandets tid vi lever i. Det är tyckmaskiner eleverna ska bli, inte kunskapsbärare eller faktalärda. Någon som en gång tyckte att det var meningslöst att lära sig något har skrivit en kursplan för att ingen annan ska behöva utsätta sig för meningslöst utantillinlärande. Ytterst finns något slags nyttotänkande angående kunskap, den ska i slutändan vara användbar till något. Egenvärde har den aldrig.

Men att tycka något utan att kunna något, det är det som är den verkligt stora meningslösheten. Faktakunskapen och förståelsen är kommunicerande kärl. Faktakunskaperna är nödvändiga för att nyanserna ska framgå, för att svaren ska sluta att vara förenklade och propagandistiska.

Jag gör ett försök att komma åt det med mina dubbla prov. Om det kommer att göra eleverna nytta, det vet jag inte. Historieundervisning är att skriva i vatten.

A Theory of Justice

Jag har blivit satt i en grupp som ska diskutera möjligheterna till en mer avancerad sambedömning av de nationella proven. Tanken är att vi ska avidentifiera uppsatserna och sedan bedöma varandras elever. Det är ett försök till större objektivitet, att man ska komma ifrån den subjektiva bedömning som så lätt uppstår därför att man står i ett förhållande till sina elever. Man har följt deras utveckling, man vet vilka de är, man har en förförståelse som stör.

Tanken är förstås vällovlig och man kan fråga sig varför det inte har gjorts tidigare, men den reser en massa frågor av ganska delikat art. Juridiskt kommer jag fortfarande vara ansvarig för det betyg jag ska sätta på mina egna elever. Att inte läsa igenom mina egna elevers uppsatser och själv göra en bedömning blir då något av ett tjänstefel. Det är min uppgift som lärare att skaffa all tänkbar information om elevens kunskapsnivå. Jag vill inte bara veta vilket betyg eleven har uppnått utan också hur den har gjort det. Men då leder hela den här processen till ett dubbelarbete. Vi får först bedöma någon annans elever och sedan måste vi ändå bedöma våra egna.

Någonstans under mötets gång lyfts också frågan om vi verkligen kan lita på varandras bedömningar. Trots digra luntor från Skolverket med bedömningsanvisningar och trots att vi alla är behöriga lärare menar en del av oss att bedömningarna kommer att skilja sig åt betydligt. Fru W himlar med ögonen, hennes erfarenhet är att även om små skillnader finns så kommer bedömningarna ändå i stort överensstämma. Jag ifrågasätter tanken, min erfarenhet är annorlunda, och menar dessutom att sambedömningen rent psykologiskt kommer att leda till att vi kommer att ha en tendens att sätta låga betyg. Man kommer att tveka inför att behöva stå för ett alltför högt betyg, det kommer att vara bekvämare att vara sträng. Det i och för sig kanske ger mer korrekta bedömningar, om man nu ens kan prata om något sådant.

Frågan leder till nästa fråga, om den ursprungliga bedömaren ska vara lika anonym som eleven. Både elever och kollegor kommer kanske att ifrågasätta vissas bedömningar? Det ena leder till det andra i en enda lång rad av ifrågasättanden. Det är som en rysk docka, man öppnar ständigt ett nytt rum. När vi kommer in på frågan om fördelningen av antalet uppsatser i förhållande till antalet klasser och elever vi ursprungligen har i våra tjänster tappar jag engagemanget, men inser att det lätt går att lägga åtskilliga timmar på att försöka lösa denna rättviseproblematik.

När det gäller att nå rättvisa i betygsättningen känns möjligheterna små. Det är som att gå på ett gungfly, hur man än vänder sig har man rumpan bak. Det är klart att man skulle kunna göra som i andra länder, formulera flervalsfrågor utan tolkningsutrymme eller skicka alla prov till en central rättningsbank. Men vad man skulle vinna i rättvisa skulle man förlora i liv, engagemang och lust inför lärandet.

Jag förstår viljan med och kanske till och med nödvändigheten av nationella prov, men jag betraktar dem som mina fiender. Jag har fortfarande inte rättat nationella prov utan att bli arg. Jag blir arg på bedömningsanvisningarna som är korkade, på betygskriterierna som imbecilla. Jag är så högmodig att  jag tycker att jag vet bättre själv. Det är som att dammsuga. Jag kokar av vrede. På något annat sätt blir det inte av.

Full house

Idag hade jag lektioner från klockan åtta på morgonen till strax efter klockan tre i ett enda streck. Jag kom in, jag höll i en lektion, jag gick ut, sedan gick jag till nästa lektionen. Jag träffade drygt 100 människor som lyssnade och lärde eller lät bli, som gjorde övningar, talade, försökte förstå, blev handleda, diskuterade, svarade på frågor, öppnades och slöts.

Jag hade ett kort uppehåll för lunch och kaffe men det var i stort sett allt. Medan lektionerna pågick öppnade jag min mejl, skrev in frånvaro, laddade upp dokument till eleverna att arbeta med, rättade enstaka uppgifter och förde konversationer digitalt med ett flertal personer om frågor som handlade om organisation av framtiden, allt i ett försök att vara effektiv och ha framförhållning.

Så såg det ut, så var det. Nu ska jag hem och rätta och förbereda lektioner. Någon gång ikväll kommer trötthetsknappen slå på och jag kommer ägna säkert en timme åt okoncentrerat googlande innan jag kommer på mig själv med att jag gör det och att jag i stället borde hitta på något annat.

Tell me why I don't like Mondays

En måndag i januari kan tillvaron som helhet uppfattas som lite dyster. Ett gråmulet blötväder som sveper in allt i en dimma muntrar inte direkt upp sinnet. Ändå är det uppenbart att måndagar faktiskt egentligen är bra dagar. Fortfarande har inte arbetsveckans tyngd hamnat på ens axlar. Både elever och medarbetare har vilat upp sig under helgen och verkar ha mer energi än när veckan börjar gå mot sitt slut. Till och med konferenserna som stadigt har legat på denna veckodag orkar man med.

Tisdagar är betydligt tyngre. Av alla veckans dagar framstår tisdagen som den tyngsta. Det är långt till helgen, framtidstron är svår att upprätthålla, stresshormonerna är på topp och nu ska allt hinnas med. Av någon egendomlig anledning känns det dessutom som om jag alltid har mycket lektioner på tisdagar.

Onsdagar har en helt annan aura. De är halvvägspunkter, vändpunkter, platser där man passerar ett krön. Onsdagar lever på sitt rykte som lill-lördag, det är så långt från helgen att man kan tillåta sig att ta ut svängarna och leva ut. Som om man fortfarande gjorde det? Hela tanken går väl tillbaka på den tiden när folk fortfarande låg i lumpen, rekryterna som ville åka hem på helgen passade på att gå ut tillsammans på onsdagar. Men på något sätt har den där känslan lyckats leva kvar, att onsdagen har något speciellt värde. Också onsdagar är konferensdagar, men just denna långa dag med sin sena hemkomst motiverar ju ytterligare rätten att få tillfredsställa någon form av belöningscenter hjärnan.

Torsdagar lever helt och hållet på sin närhet till helgen. Torsdagar är effektiva. Här ska saker föras i mål, här slutspurtas det, här vet man att man kommer att orka, här vet man att det finns tid att slutföra. Torsdagar är självklara dagar, tydliga i sin identitet.

Fredagar är fredagar.  Den anglosaxiska kulturens "Casual Friday" säger väl allt, rätten att få släppa på det formella och få vara sig själv. Rätten att få släppa på kraven, få säga "vi gör det på måndag" om vi inte hinner med. Fredagar är en slags startpunkt för dekadans, vår dionysiska sidas själva hemvist. På många svenska arbetsplatser där vi inte har för vana att klä upp oss för att gå till jobbet har man i stället för "Casual Friday" infört motsatsen, "Fin fredag". Det är ett uttryck för lekfullhet och social samvaro. Vi är inte våra roller, vi är människor. Se oss, se mig så ser jag dig.

Så varför ogillar vi måndagar? Måndagar är nystarten, löften om något annat, början och energin. Och de är ofrånkomliga, tog man bort måndagen så skulle tisdagen bli måndag. Tisdagen däremot, den går att avvara. Säg mig vad vi ska med tisdagar till?

Arioso

Jag tränar utantill-läsning av poesi med mina elever. Vi lägger till lite minnestekniker i samband med uppgiften för att motivera lite, men det behövs egentligen inte. Både själva utantill-inlärningen och dikterna i sig har ett egenvärde.

Förr i tiden var det väl det här svenskundervisningen gick ut på. Min pappa kunde hela Fänrik Ståls Sägner utantill tycktes det ibland. En del av det spillde över på mig. Några verser sitter där fortfarande. "Tag allt vad mörker finns i grav och allt vad kval i liv" och "Den kulan visste var den tog, den visste mer än vi" eller varför inte "Min fader var en ung soldat, den vackraste som fanns."

Man kan tycka vad man vill om Fänriks Ståls Sägner idag, det är nationalromantik på högsta nivå och ibland i det närmaste rena rama pekoralen i sin krigsromantik och hjältedyrkan. Förmodligen är det så illa att Sverigedemokraterna har i sitt partiprogram att man ska börja lära sig dessa dikter utantill igen i svenska skolor, det skulle åtminstone passa deras profil.

Och man kan tycka vad man vill om det där med att lära sig poesi utantill. Vad är meningen med det och varför ska man lägga tid på sådant. Ja, det kan man förstås fråga sig.

Men det är ändå roligt att kunna. Det har alltid varit roligt att kunna, och jag minns att jag som barn tyckte att versen "där kulor vina tätast då, där skall ni finna mig också, där vill och jag få pröva på, i mina fäders spår" var fantastiskt romantisk och den väckte underliga känslor i mitt bröst. Sedan blev jag vapenvägrare ändå, det hjälpte liksom inte.

Men det är något som dikterna gör med ens sinne, det är något som händer med en när man har dem i sitt huvud. De går och bär på en mening som kanske inte kommer första gången man läser den men som kommer när man minst anar den.

Nu är det inte Fänriks Ståls Sägner jag ger till mina elever. Det är Boye och Dagerman och Gullberg och Södergran och Ferlin och Ekelund  och Dan Andersson och Fröding. Det blir en fantastiskt fin stund. Alla läser faktiskt och förutom några små teaterviskningar stapplar alla sig igenom sina verser.

Jag njuter stilla. Visst gör det ont när knoppar brister men det är något bortom bergen trots allt.

Annars kan det kvitta

Våndan inför dagens lektioner var stor, ett biobesök var inplanerat kvällen innan och den planering som behövde göras hanns inte med. Delvis blev det lektioner på uppstuds, jag hade börjat samla mina gamla tankar om marxism till en lite bättre genomgång, men det hanns inte med, så det blev kladdiga bilder på tavlan och ett lite lätt forcerat engagemang eftersom jag inte var helt på det klara med vad jag skulle säga härnäst, och därför inbjudan på inbjudan till en diskussion för att få en andningspaus och tänka efter, men diskussionerna uteblev för det mesta och ersattes av vissa faktafrågor som i och för sig var roliga: "Vad menar du egentligen med basen?", "Vad betydde bruksvärde?", "Sa du att det var alienation det hette?", "Hur stavar man till Erst kommt das Fressen, dann die Moral?" 

Man kan göra det så mycket bättre, jag vet det, och det irriterar mig lite, men eleverna gick från lektionen storögda och något förvirrade och det var väl det som var meningen. En och annan kom fram och ville prata lite efteråt. Det där med Marx är väldigt konstigt nu för tiden.

Själv upplever jag ju en marxistiskt hållen kritik av kapitalismen som relevant i våra dagar, även om jag lika lite som någon annan har några vettiga alternativ att erbjuda till en kapitalistisk marknadsekonomi. Och jag menar att mycket av det som är allmängods inom nationalekonomi faktiskt har sitt ursprung i Marx tankar. Fastän han inte gillade marknadsekonomin var det få som förstod den bättre än vad han gjorde. Så det är spännande saker som öppnar upp sinnet och vänder på perspektiven.

Jag kommer ihåg min kollega A, han brukade säga att vår uppgift som lärare inte i första hand var att ge eleverna kunskap utan att ruska om deras invanda tankar. Han betonade det öppna tänkandet i läraruppdraget, att kunskapen inte skulle ha ett nyttovärde utan även ett existentiellt värde, att den skulle få eleverna att växa som människor.

Om man tänker sig en historiekurs som bara en nyttosak, som en chans att vinna pengar i Jeopardy eller som ett slags kulturellt kapital för att inte göra bort sig på middagsbjudningar, då blir det rätt meningslöst. Men om man ser den som något som faktiskt ger en människa en rent existentiell omvärldsorientering, en förmåga att förhålla sig till den värld hon är utkastad att leva i, ett verktyg i den postmoderna ökenvinden, då blir allt så mycket intressantare.

Och även om inte eleverna har det förhållningssättet, de befinner sig mitt emellan en mattelektion om integraler, de senaste bilderna på Instagram och proteindrycken efter träningspasset på håltimman, så är det absolut nödvändigt att jag har det förhållningssättet. Annars kan det kvitta...

Ni Hao

Av olika skäl som jag inte vill nämna här hamnar jag i ett samtal med kinesiska människor. Det är intressant när kulturer möts och ska hitta en gemensam bas.

Samtalen med de kinesiska vännerna blir nästan en parodi på de kända kulturkrockar man har hört talas om av så många andra. Alla är så artiga och vänliga att man är rädd att den eventuella kritik som skulle kunna finnas inte nämns. Allt är bra, alla nickar glatt. Samtalet går inte framåt i en dialog. Allt accepteras bara. Gör ni som ni tycker. Allt ni gör är bra. Vi är så glada för det ni gör för vår skull.

På utvägen från mötet diskuteras planering av resor till det kinesiska nyårsfirandet i februari. En del flyger med SAS, andra med Finnair. Allt är bra, även där. Alla flygplan går till himlen, alla vägar bär till Beijing.

Med ålderns rätt

Fru P har stämt möte med mig. Hon är ordförande i en ideell förening med historiskt intresse. Föreningen har arbetat hårt för en sak, och nu har de vunnit och fått pengar över. Därför har de beslutat att de vill dela ut ett stipendium till historieintresserade elever. En lärare på skolan har varit hjälpsam i processen och därför har just vår skola valts ut.

Fru P har ett sätt. Hon är en amper dam, en pensionär på stridsstigen som gärna lägger ut texten om hur det är. Vårt förra kommunalråd får en släng av sleven liksom i förbigående medan hon snabbt värderar inkompetensen hos några av tjänstemännen på kulturförvaltningen, samtidigt som en och annan som har befunnits bestå provet beröms. Människor delas snabbt in i de som har vett och de som inte har det. Mot mig är hon något nedlåtande, "så okunnig du är", brister hon uppbragt ut, när det visar sig att jag inte är insatt i den lokalpolitiska frågan.  Jag ursäktar mig med att jag inte läser lokaltidningen och därmed inte följer alla vindlingar i det lokalpolitiska spelet, något som hon missuppfattar som ett bristande intresse för det lokalhistoriska. Då säger jag ifrån och gör boskillnad.

Mötet roar mig på något vis. Trots fru P:s uppenbara brist på takt och självsäkra världsbild är hon rolig också. Det är roligt med engagerade människor som brinner för något, som vill något och som slåss för något. Det är roligt att möta världen utanför skolan där erfarenheterna är annorlunda.

Jag slänger snabbt ihop ett förslag till motivering för vem som ska komma ifråga för stipendiet och en gång för hur utnämnandet ska gå till. Dessutom springer jag runt en stund på ekonomiavdelningen och gör upp en preliminär struktur för hur de ekonomiska transaktionerna ska genomföras. Så skickar jag allt till fru P på e-post. Hon svarar omgående och nickar bifall. Kanske har jag ändå en chans att hamna på rätt sida i hennes uppdelning av världen.

Work in progress

Så händer det igen. Det är bara andra gången i år men ändå ett tecken så gott som något. Jag glömmer att skriva ett inlägg eller om ni hellre vill, jag hinner inte. Jag arbetar konstant under hela måndagen från klockan åtta på morgonen till klockan tio på kvällen, bara med avbrott för måltider och resor. Ändå är jag fortfarande efter på alla sätt och vis.

Flera gånger under dagen filar jag i mina tankar på ett blogginlägg men när jag väl avslutar dagens arbete är tanken som bortblåst igen.

Lärararbetet är väldigt ojämnt i intensitet. Men stressen man har när det går ur hand i mun, när lunchen går åt till att förbereda eftermiddagens lektioner eller när man fem minuter innan lektion står och funderar på vilken lektion man ska plocka fram ur bakfickan, den är verklig och sann.

Det är väldigt sällan det är så. Men själva arbetets natur sätter en gräns för hur välplanerad man kan vara. En viss flexibilitet måste finnas, och själva mängden saker man har att göra innebär att planeringarna inte kan sträcka sig alltför långt framåt i tiden. Och plötsligt blir allt färdigt samtidigt i alla klasser och de goda ambitionerna krossas mot verklighetens hårda golv.

Jag skulle säga att jag är förhållandevis välplanerad som lärare. Ändå blir det fortfarande så här efter över tjugo år i yrket.

Det får alltså bli två inlägg idag för att kompensera. Om jag hinner.

You don't need a weather man/To know which way the wind blows

Vi ägnar historielektionen åt att utveckla minnestekniker. Det är oprövad mark och jag är kanske inte tillräckligt systematiskt men det är roligt och det utmanar det invanda.

Jag har skrivit en lista på hundra fakta de ska lära sig om 1800-talet. Sedan har klassen delats upp i grupper med ansvar för tio fakta var. Nu ska de hitta på galna bilder för att fästa fakta i minnet.

Jag inser att jag ritar en bild på tavlan av ett rentvättat barn som omfamnas av en svart blomma, som har handbojor på sig och en inplastad semla i ena handen och ett brinnande wienerbröd i den andra. Den svarta blomman är Florence Nightingale som tar hand om det lilla barnet som har varit i fara på Semmelweis (semlan) barnbördshus i Wien (wienerbrödet), men nu har fått en ren (inplastad) semla att knapra på och ett wienerbröd (pastery = Pasteur) som brinner (pastörisering = upphettning). Vad handbojorna betyder kommer jag inte ihåg. Men det finns inget bättre än fantasi.

I dagarna är det 50 år sedan Bob Dylan skrev Subterranean Homesick Blues. Det är nog inte den lättaste texten att lägga på minnet. Men två rader finns i rubriken. De passar också på den är dagen.

Vet din plats

Det skrapas med hovarna i spiltan, det städas och mockas i stallet. Myndigheten själv är på väg och ska kontrollera oss. En viss nervositet märks hos både den ene och den andre, både i ledningen och bland medarbetare. Dokument och planer läggs på plats och uppdateras. Utvecklingsgrupper tillsätts för att ligga steget före. De åtgärder man gissar att Skolinspektionen kommer att föreslå vill man gärna redan ha påbörjat.

Eftersom mängden skolor i landet är mycket större än vad Skolinspektionen förmår att kontrollera görs ett förarbete som ligger till grund för vilka 20 % av skolorna som väljs ut för inspektion. Förarbetet bygger på tre saker. Dels kontrolleras betygsstatistiken. Hur många av eleverna har ett fullständigt gymnasiebetyg fyra år efter att de började gymnasiet? Dels ställer man ett antal frågor till eleverna i en enkät som handlar om studiemiljö och liknande. Och sedan får lärarna också fylla i en enkät där de yttrar sig om hur skolledningen fungerar.

Vi tycker det är lite märkligt att vi har blivit utvalda, på det stora hela arbetar vi på en välfungerande skola. Men vår rektor har gått igenom svaren på enkäterna och lokaliserat tre områden som han tror är våra brister och själva anledningen till att de kommer och undersöker just oss. Ett av dem är det bristande förtroendet för skolledningen. "Det är jag själv som ska svettas", säger rektor Z och ler illmarigt.

Man kan förundras över denna tilltro till enkäter. När vi sitter på möte är stämningen god mellan medarbetarna. Själv gillar jag min chef, men jag vet att inte alla är lika nöjda. Men det är ungefär som det brukar vara på skolor. Ingen är populär hos alla. Lärare är ett kritiskt släkte. Förmodligen är det så negativa resultatet i enkäten en konsekvens av den så kallad toalettparadoxen.

För några år sedan drabbades vår skola av stora nedskärningar. Det var en negativ känsla bland både personal och elever. Elevenkäterna där eleverna beskrev vad de tyckte om lärarna, skolledningen, studiesituationen och studiemiljön gav nattsvarta siffror. En av frågorna handlade om skolans toaletter. Eleverna var mycket missnöjda med skolans toaletter.

Det var bara det att denna enkät gjordes när skolan precis var nyrenoverad. Toaletterna var fantastiskt fräscha, så fräscha man kan begära på en skola. Städningen fungerade oklanderligt. Ändå tyckte eleverna att toaletterna var förfärliga.

Toalettparadoxen är det faktum att en negativt sinnad person som fyller i en enkät kommer att tycka att saker och ting är dåliga oavsett hur de egentligen är. Den egna grundupplevelsen färgar av sig på alla frågor.

På vår skola arbetar ett antal lärare för vilka negativismen är en slags livsluft. Egentligen har de det väldigt bra, men att erkänna det vore något som i det närmaste skulle innebära en slags identitetsförlust. De är av gammal vana negativt ställda till all form av skolledning, och de har under de senaste tio åren bytt chef kanske sju gånger, så att det nu har kommit någon som verkligen försöker göra sitt jobb är inget de har brytt sig om att notera. Man kan med rätta ställa sig frågan vilken form av skolledning som skulle göra dem nöjda.

Det är naturligtvis förödande att ta ifrån någon människa dess upplevelse och påstå att man själv vet bättre än den hur dess situation egentligen är. Jag vet att jag gör mig skyldig till det här. Men visst är det lite fascinerande att Skolinspektionen grundar sina observationer på dokument och inte på observationer i första hand? Och att dessa dokument i huvudsak består av enkäter. Som ni förstår är jag ingen stor vän av enkäter.

Kanske tänker man då att det är tur att de åtminstone grundar sina förstudier även på statistik, nämligen betygen. Men också här råder stora risker för att det blir fel. Jag kan sätta vilka betyg jag vill utan att det händer något. Ganska länge skulle jag kunna hålla på och sätta alldeles för höga betyg eller alldeles för låga betyg utan att någon skulle observera det eller reagera nämnvärt. Och detta innebär att en skola där antalet F är stort faktiskt kan vara en sund skola, i den meningen att lärarna där faktiskt sätter de betyg eleverna förtjänar i högre grad än på en annan skola där betyget F lyser med sin frånvaro.

Tur då att det finns nationella prov som åtminstone skapar någon fast punkt i tillvaron. Nja, säger jag. Till övervägande del är det jag själv som rättar mina nationella prov. Om jag vill sätta högre betyg skulle jag medvetet kunna rätta dem fel så att de fick högre betyg än de förtjänade. Visst, kontroller görs när det gäller det här, men de är av naturliga skäl ganska sällsynta.

Så jag tycker det är ganska kul att det skrapas med hovarna i spillran, att det städas och mockas i stallet. Jag hoppas jag blir kallad till intervju. Det vore intressant. För kanske är det dags för en Skolinspektionsinspektion?

Den berättigade ilskan

Eleverna har redovisningar i etik. Två flickor står framför klassen och berättar om planetens prekära läge och lägger moraliska aspekter på våra handlingar. De har lärt sig ord som antropocentriskt, biocentriskt och ekocentriskt. De diskuterar det moraliska eller omoraliska i att flyga till Thailand, äta kött, köpa billiga giftbananer eller ta sin lilla bil de två kilometerna till jobbet. De diskuterar om medvetenhet är en förutsättning för ett moraliskt handlande, och om någon över huvudtaget i vårt samhälle och vår tid längre kan påstå att den är omedveten.

Plötsligt mitt i redovisningen brister det för en av flickorna. Hon blir riktigt tvärförbannad. De har lagt ut en fråga till klassen. Folk gör som folk gör mest, de väger för och emot. De diskuterar och analyserar. Men för henne räcker det inte. Hon snäser av dem, visar en attityd som hon har inte gjort tidigare någon gång vad jag har sett.

Den där ilskan gjorde min dag. För i den fanns ett litet hopp för min egen alltför tillbakalutade pessimism.

Det rörande i mödan

Jag sitter i betygssamtal med mina elever. I stället för att sätta betyg på varje uppgift så har jag i stället ett halvvägssamtal. Vi diskuterar vilka styrkor och svagheter eleven har visat hittills, vilka utvecklingsområden som finns, om eleven är nöjd med sin insats och var ungefär eleven ligger i förhållande till det kursbetyg som ska sättas till sommaren.

Trots att jag inte har satt betyg på de enskilda uppgifterna är eleverna och jag rörande överens om läget. Det slår kanske på ett halvt betygsteg som mest. Antingen har jag varit övertydlig i mina kommentarer så att de har innehållit så mycket värderingar att eleverna har kunnat läsa in en betygsättning, vilket förstås inte riktigt har varit meningen. Eller också har eleverna en god självkännedom. Eller också, vilket skulle vara lite på gränsen till självberöm, så har jag lyckats kommunicera vilka egenskaper som förväntas för respektive betygsteg så väl, att eleverna har kunnat läsa in det.

Poängen med att göra så här i stället för att sätta betyg på varje uppgift är att få eleverna att fokusera på hur de ska utvecklas i stället för att jaga betyg. "Don't bother to comment if you mark" är ett visdomsord i sammanhanget. Så fort det finns ett betyg eller en poängsumma att relatera till glömmer eleverna alla kommentarer läraren försöker förmedla. Siffrorna och bokstäverna överskuggar allt annat.

En annan poäng är förstås att själva betygsättningen blir väldigt odramatisk. Paradoxalt nog innebär detta att inte sätta betyg på uppgifterna, men att ha ett halvvägssamtal i stället, att eleverna är mer medvetna om hur de ligger än om varje uppgift hade varit betygssatt. Betyget blir en process, inte ett ackumulativt samlande av resultat som ska samlas ihop och sedan delas med 4,5. Nu vet eleverna redan tidigt ungefär hur läget är och vad som krävs, och det betyg de får är bara en bekräftelse på ett sedan länge fört samtal. Det blir inga överraskningar, inga besvikelser eller upprörda känslor.

Samtalen med eleverna känns bra. Många är väldigt ödmjuka och det finns onekligen något rörande i mödan de lägger ner. Jag inser att jag ibland blir lite känslomässig och får en klump i halsen. En kort stund kliver de ut ur klassrummets anonymitet och blir sedda. Det är i det mänskliga mötet som det här yrkets absoluta kärna ligger.

Om det där med tid 3

En annan sak man kan fundera på är vad vi lägger tid på. Om man försöker använda sig av något slags effektivitetskriterium i skolans värld så är det mycket som ställs på ända. Om man lät en tayloristisk tidsstudieman av Magnus Härenstams snitt i filmen Tuppen komma på besök så skulle en och annan sak avslöjas.

Till exempel skulle det naturligtvis vara mycket effektivare om varje lärare på gymnasienivå bara hade ett ämne. Skulle man kanske kunna göra så att varje lärare koncentererade sig på bara en kurs? Mängden data som skulle hållas reda på, antalet konferenser och tillhörigheter, allt sådant skulle bli så mycket mindre, och därmed skulle väl rimligen lärarens undervisningsplikt kunna öka? 

Helt uppenbart undervisar lärare i en del andra länder som USA betydligt mer än vad vi gör. Där finns ju den här effektiviseringen i den meningen att en årskurs 2-lärare alltid är en årskurs 2-lärare. Varje år kommer eleverna till en ny fröken (eller magister) som har som uppgift att slussa dem från en färdighet till en annan. Men den läraren är också expert på åttaåringar och vad de förväntas kunna lära sig.

Vi skulle dessutom kunna skaffa oss en Folkskolans Läsebok igen, eller en motsvarighet till denna, i stället för att hela tiden sitta och knåpa ihop egna läromedel och hitta på nya uppgifter och uppfinna hjulet för sjuttiotredje gången. Om det fanns en lärobok som motsvarade den kunskap som förväntades på en kurs, då skulle lärarna kunna följa denna lärobok och bli ganska duktiga på att göra uppgifterna knutna till dess olika kapitel.

Detta borde rimligen också leda till att lärarna skulle kunna höja sin undervisningsplikt  och få mer gjort, eftersom arbetet med förberedelser skulle kunna minimeras.

En annan sak som skulle kunna åtgärdas är att elever som inte klarade kurser i stället blev flyttade till specialklasser. Som det är nu ägnas enormt mycket tid på att hjälpa dessa elever att ta sig igenom kurserna ändå. Det görs extra anpassningar och skapas särskilt stöd, det hålls möten och görs uppföljningar och utvärderingar. När en elev faller igenom, då sätter en hel apparat igång med åtgärder av olika slag. Om dessa elever bara helt enkelt flyttades ut ur klasserna och fick gå i specialklasser när de inte klarade sig skulle stora effektiviseringsvinster kunna göras.

En annan sak är det här med schemat. Om alla lektioner var lika långa och började samtidigt skulle vi ha mycket bättre koll på var alla var och vad de skulle göra. Då skulle saker och ting kunna organiseras tydligare och därmed skulle tid vinnas.

Det är alltså ett ganska dyrt pris vi betalar för valfriheten, kreativiteten, humanismen, anpassningen till vår samtid, toleransen och variationen i skolans värld.

Om det där med tid 2

Artikeln jag läste visste berätta att det som fick människor att maska mer på jobbet var två saker. Det ena var att de var understimulerade, att de helt enkelt hade för lite att göra. Det andra var att uppgifterna var alltför abstrakta och svårfångade, att de helt enkelt inte visste vad de skulle göra.

För en lärare är detta välbekant. Ju mer frihet man ger eleverna, desto större är risken att de tappar tråden. Ju större uppgifter man ger dem, ju längre tiden är till inlämningen, desto större är risken att arbetsdisciplinen minskar.

Kring det där har man sedan länge utarbetat olika strategier. Man ber om arbetsplaner, dispositioner, utkast och kladdar för att hålla eleverna på plats, när man vet att arbetet man har gett dem kanske är lite väl stort och utsträckt över en lång tidsperiod. Det är ett merarbete, men man vet att det är nödvändigt för att hålla ihop det hela.

Det är inget konstigt med det där. Under 20 år som lärare är de elever som alltid har lämnat in sina arbeten i god tid och som gjort färdigt dem i förtid, långt före inlämning, lätt räknade. Jag minns dem och ser dem framför mig, alla tre, i samtliga fall duktiga energiska flickor med en viss rastlöshet och fullt upptagna med annat som gjorde att skolarbetet var tvunget att göras i förväg, eftersom det där andra var ännu viktigare. Alla vi andra väntar till sista stund, verkar fungera bäst under galgen.

Någonstans vill man ändå ge eleverna en frihet, ett utrymme för kreativitet och skapande. Det blir alltid  en avvägning mellan att vara tydlig i instruktionerna och med deadlines och att öppna upp deras sinne. Och någonstans måste man även ge eleverna rätten till lättja, möjligheten att göra jobbet med minsta möjliga ansträngning.

Men det händer förstås aldrig i yrkeslivet...

Om det där med tid 1

Det lokala bladet har en artikel om att människor maskar på jobbet. Egentligen arbetar de kanske bara hälften eller tre fjärdedelar av tiden, resten av tiden används till att surfa, beställa resor, sköta privata ärenden. Ofta beror det på att de är understimulerade.

Artikeln bygger på den något egendomliga förutsättningen att vi människor ska vara 100 % effektiva bara för att vi befinner oss på en arbetsplats. När vi aldrig är det annars.

Bodil Jönsson skrev i sin bok Tankar om tid om människans behov av ställtid. Med ställtid menade hon den där tiden som behövs för att komma till skott. Utifrån betraktat ser det ut som om människan inte gör något, men inom den pågår en slags verksamhet, något som får tankarna att mogna.

Alla har nog upplevt att de ibland har fastnat i ett arbete för att de höll på med det alltför intensivt. När de gick därifrån, kokade en kopp kaffe, satte sig och tänkte efter lite, det var då det föll på plats. Einstein kom på sin relativitetsteori under en promenad. Det finns inget som är så bra för tänkandet som att vandra.

Själv skriver jag min blogg på arbetstid. Det ger mig tillfälle till reflektion som i sig är en fördjupning av mitt arbete. Jag skulle lika gärna kunna gå en promenad.

Tycker jag. Om min arbetsgivare tycker det? Jag vågar inte fråga.

Särskilda omständigheter

Byråkratin dominerar årets första skoldag. Det handlar om rapporteringar inför utvecklingssamtal, frånvarorapporter och varningar, nya lagar för särskilt stöd. Allt ska förenklas men allt är ganska krångligt ändå.

Den mänskliga hänsyn som hela tiden tas vid frånvarohanteringen är humanistisk och fin på sätt och vis, men samtidigt förmodligen fullständigt kontraproduktiv. Genom samtal, genom hänvisningar till kurator och syster, ska alla individuella fall belysas och man ska lyckas värdera om frånvaron har en giltig orsak eller inte. Allt detta sätter massa människor i arbete och ger alla ett intryck av att vi tar hand om eleverna.

Men kanske är det så enkelt att eleverna skulle vara mer behjälpta av en skola som var helt indifferent. Om det bara fanns två lägen, antingen är du här eller också inte, och skälet till frånvaro var helt ointressant, så skulle förmodligen resultatet bli ungefär det samma. Eller hemska tanke, då kanske eleverna i högre grad skulle komma hit, eftersom det inte fanns några förmildrande omständigheter.

Ibland försöker vår skola anstränga sig för mycket. Den vill så väl. Men det blir så fel.

I morgon kommer eleverna - tack och lov.